En förmodad social katastrof.

Okej. Det gick visst inte… Det är till stora delar vårt eget fel att det blev sånt liv efter DRAs lilla inbrottskampanj. LRF och våra gemensamma företag har konsekvent inte gjort något annat än att målat upp en bild av verkligheten som inte stämmer med verkligheten fullt ut. Det ska vara gulligt och lulligt och fan vet allt. Vi har själva skapat den bild av bullerbysidyllen och gjort folk besvikna när det visade sig att grisarna inte alls går lösa bland husen och äter jästa bär.

 

En gång för ganska längesedan, jag var inte alls så stor, så knackade det en fotograf på dörren. Han hade kört över i stort sett hela Skåne för att hitta bilder på kor som man kunde visa i beten som man kunde visa till en reklamkampanj för ett visst mejeri här nere, och inte hittat några förrän han kom till vår gård. Här hade korna hornen kvar, jag tycker faktiskt att kor ser bättre ut med horn men eftersom kor är pennalister(Hörde ni det alla som tror att naturen är ett vackert och harmoniskt ställe där alla älskar varandra? Kor är pennalister), så funkar det inte i lösdrift, och trallade runt i fina naturbeten med stenar, havsutsikt och lite träd sådär. Dessa beten går att besiktiga i bakfullt tillstånd för de som vill…

 

Far min undrade varför han prompt skulle plåta våra kor när det fanns kor på mycket närmre håll. Svaret var att det inte gick att visa avhornade kor i motionsbeten. Hans uppdragsgivare ville prompt visa sörgårdsidyllen och inte verkligheten. Farsan pratade ganska mycket med fotografen om huruvida det inte var bättre att visa verkligheten än något som då var ganska ovanligt och nu är i stort sett försvunnet.

 

Det är vi själva som skapat inacceptans för verkligheten. Vi har försökt kränga våra produkter med argumentet att vi är sååååå gulliga och inte stått för hur det egentligen ser ut.

 

Nåväl

 

Förr. När jag hade kor så hade man inte riktigt tid att vara social. Man kom för sent till fester, var sällan ledig och hade alltid fullt upp. Man ville gärna hinna vara mer social och så men man hann inte.
Nu. Nu har jag inga kor och är inte alls lika bunden. Nu borde mitt liv kunna vara en veritabel tsunami av sociala aktiviteter. Det är precis tvärtom. Nu när jag faktiskt KAN välja att vara social så avstår jag gärna. Jag träffar jättegärna folk men jag väljer i långt mycket större omfattning vem jag ska umgås med. Herregud, jag är ju 31 år och ska snart dö. Jag har inte tid att umgås med folk bara för att de inte är kor.

 

Min nyvunna misantropi i kombination med mina storhelgseremitfasoner, midsommarafton firades bland annat genom att ta in en av grannens kalvar på rymmen och att ligga naken i sängen och se hur mycket godis jag kunde få in i munnen, har gjort att jag funderat lite på hur jag kommer bli i framtiden. När jag blir gubbe så att säga.

 

Om jag fortsätter utvecklas mot en introvert, inskränkt besserwissergubbe med dåligt tålamod så kommer jag förmodligen:


När jag ser något jag inte gillar, ss tonåringar, barn, gamla, nya bilar, gamla bilar, hånglande par, folk med hundar osv dra upp mina byxor och ställa mig med händerna i sidorna och skaka på huvudet och sen medan jag går vidare ha blicken fäst mot objektet jag inte tycker om så länge jag kan och gå och skaka på huvudet.

 

När jag står i en affär kommer följande dialog utspelas:
Expediten: Kort eller kontant?
Jag: Ha! (Tittar på expediten precis som ”Kontant? Tror du jag är zigenare eller?”) Kort.
Expediten: (Nickar vänligt och ler.) Då går det bra att dra kortet nu.
Jag: Det funkar inte.
Expediten: Gör det inte?
Jag: Nej. Det är fel på din maskin.
Expediten: Nej, (Ler vänligt) det har varit en massa människor som använt den hela dagen.
Jag: Mycket möjligt. Men nu är den trasig.
Expediten: (Ler vänligt) Givetvis. Men det kan inte vara så att det är fel på ditt kort?
Jag: Nej. En sak ska du ha jävligt klart för dig. Det är inget fel på mitt kort.
Expediten: (Ler vänligt) Du ska kanske testa att rengöra chippet. Det brukar hjälpa.
Jag: Det är inget fel på mitt kort säger jag.
Expediten: (Ler vänligt) Givetvis.
Jag: (Sätter mina loafers brett isär på golvet, drar upp mina byxor så att min randiga pikétröja nästan försvinner och man kan tydligt se hur kulorna hamnar på ena sidan grensömmen och hatthängaren på andrasidan, sätter knogarna i bänken och lutar mig fram.) Jaha. Hur. Hade. Du. Tänkt. Lösa. Det. Här. Då?
Expediten: Det kan jag inte.
Jag: Då får du väl dra det manuellt för fan.
Expediten: Det kan jag inte.
Jag: Det kan de ju för fan på Ica.
Expediten: Men det här är ingen Icabutik.
Expediten: Men då har det kanske hänt förr?
Jag: Va?
Expediten: Ja, att kortet inte funkar. Eftersom du vet att de kan dra det manuellt på Ica.
Jag. (skogstokig) Det sade jag väl för fan inte! Jag sade att de KAN dra det manuellt på Ica. Det är en jävla skillnad.
Expediten: Du kanske kan gå och ta ut pengar i en bankomat?
Jag: (Lutar mig ännu längre fram över disken.) Va?
Expediten: Du kanske kan gå och ta ut pengar i en bankomat?
Jag: JA-HA! Och var finns det en jävla BANKOMAT då!?
Expediten: Det finns en längre ner på gatan.
Jag: Och hur långt är det till den?
Ung man längre bak i kön, förmodligen likadan som den jag är idag: Hörrödu. Nu tar du och coolar ner lite innan du får åka ambulans härifrån.
Jag: JAHA!? (Går med bestämda kliv mot dörren efter att min fru placerat sin klack två cm in i min fot och försöker slå igen den på vägen ut. Tyvärr är det en sån dörr som är dämpad och oavsett hur hårt man försöker slå igen den så går det inte.)

 

Och följande dialog kommer utspelas på biblioteket:
Jag: Ursäkta. Men har nig några böcker av Goette?
Bibliotekarie: Jajeman. Göteböckerna har vi i gång 3C.
Jag: Va?
Bibliotekarie: Göteböckerna har vi i gång 3C.
Jag: Va?
Bibliotekarie: 3C.
Jag: Han heter Goette.
Bibliotekarie: Det uttalas Göte.
Jag: (Blåser upp mig och hämtar andan för att…)
Min fru: P-O. Släpp det.
Jag: (Blir bortbogserad av min fru och blänger så långt jag kan på bibliotekarien.)

 

När jag är ute och kör och hamnar i en bilkö kommer jag först svära som om inte det bara är bilen precis framför min som är skuld till den sex km långa bilkön. Jag kommer även bete mig som om föraren framför hörde mig när jag idiotförklarade honom. Jag kryper sen så nära framförvarande bil att man inte kan få in en tidning mellan bilarna.


Sen tutar jag.

 

Efter två minuter så börjar jag skrika ännu mer och slår i ratten med nävarna. Börjar skuldbelägga sossar, miljöpartister och vägverket. Detta fortgår under tio minuter. Sedan börjar jag bli varse att sossar, miljöpartister och vägverket inte hör mig och jag går då lös på de andra i min bil. Jag söker aktivt ögonkontakt med min passagerare, och när jag väl fått det så tittar jag på honom/henne precis som om bilkön är dennes fel och att h*n ska skämmas riktigt jävla mycket. Efter ungefär fem minuter. Suckar jag uppgivet, slår ifrån motorn, drar handbromsen, öppnar dörren ställer mina loafers brett isär på astalten, drar upp mina byxor så att, ja ni vet, och ställer mig med öppen dörr en meter från bilen, med händerna i sidorna och glor på hela bilkön precis som att de nyss våldtagit mig. Efter ytterligare fem minuter så slår jag igen bildörren, låser bilen och ställer mig lutad mot bilen, fortfarande med byxorna vid armhålorna, och tittar på kön som att de gjort bort sig riktigt jävla mycket.

 

Jag sågar utan vidare ner mina grannars träd om de stör min utsikt och skrämmer gladeligen grannens barn och stjäl deras hund om den kommer nära min gräsmatta. Faktum är att jag lägger ut korv på gräsmattan bara för att ge mig själv en anledning att ta hunden och kunna klaga på mina vårdslösa grannar. Min fru kommer förmodligen vara desillusionerad men kommer varken kunna eller vilja ta sig ur äktenskapet med mig. Mest för att riktigt folk inte skiljer sig. Hon minns inte att det var Veronica Maggio som sjöng Havanna mama men hon gnolar i alla fall på den medan hon diskar och jag sitter och svär över världsnyheterna. Jag är nämligen expert på allt. Jag kan inte bara fatta klokare beslut än riksbanken, jag kan även uppskatta renoveringsbehovet i ett hus bara genom att sparka lite på listerna. När jag sparkat på listerna vet jag BÅDE vad det kommer att kosta, vad kåken är värd och om det är fukt i betongen eller inte. Jag kan allt om global uppvärming, barnuppfostran och kan namnge precis alla sorters fåglar i hela världen. Åter till min fru. Hon kommer försöka balansera det tråkga och instängda livet med mig genom att vara med i bokklubb och på gå kurser. Hon skänker pengar till välgörenhet. Hon håller för munnen när hon nyser. Talar extra gärna stolt om sina sjukdomar hon tror att hon har och håller igen när hon behöver nysa. Hon är även den som sköter kontakterna med omvärlden. Inte de med myndigheter, bank, försäkringsbolag osv, vilka jag skriver långa och förolämpande pamfletter i vilka jag förklarar mottagarens fullständiga inkompetens till, men dock med grannar, våra barn och min släkt. Hon är enda anledningen till att jag får några julkort överhuvudtaget.

 

Hmm. Jag borde kanske ut och träffa folk lite mer…


Den här dansade vi till när det var klassdico i mellanstadiet:


Kommentarer
Postat av: Hanna

Redan i affären tänkte jag: "undrar när utläggningen om den sorgliga ensamheten kommer, för fru lär han då knappast ha..." och det står jag fast vid. Du kommer aldrig fastna för en tös så korkad att hon stannar hos en "sån", och en tös intelligent nog att falla dig i smaken stannar inte hos ett sånt pucko. Seså, ut och var social nu.

2011-06-28 @ 21:08:49
Postat av: Sveriges snyggaste bonde

Hanna, du har givetvis rätt.

2011-06-28 @ 22:00:20
URL: http://sverigessnyggastebonde.blogg.se/
Postat av: Anonym

Håller med Hanna. Dels tror jag inte att du någonsin kommer bli sån och dels skulle du aldrig gifta dig med en brud som skulle falla för en sån. Trodde att du ville ha de riktigt jävliga.;)

2011-06-29 @ 07:56:31
Postat av: Sara

Haha! Du vet verkligen hur man gör reklam för sig själv. Nästan så man får lust att hälsa på dig av ren snällhet.

2011-06-29 @ 16:21:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Real Time Web Analytics