Beware of my temper
Eller en blogg om LRF.
Häromdagen råkade jag visst sätta delar av Helena Johnssons debattartikel från förra fredagen i perspektiv till varandra. Jag skrev: ” Helena Jonsson: ”LRF sitter på en stor maktapparat (...) tycker jag att vi förvaltar den väl. (..) Vi påverkade den slutliga utformningen av CAP, så att uppodlade mulljordar får fortsätta att brukas och att maxgränsen för LFA-stöd höjdes. I höstbudgeten i Sverige fick vi med oss djurvälfärdsersättningar, minskade slakteriavgifter och en satsning på bredband på landsbygden.”” Jag skrev också att det var som att ha en stor kuk och men att inte få den mer än halvstyv.
Visst för att det sista egentligen är på gränsen, men jag har inte fel. Antingen har man en stor maktapparat, förvaltar den väl och åstadkommer mer än vad Jonsson räknade upp, eller så har man inte en stor maktapparat och åstadkommer ungefär vad Jonsson räknade upp som framgångar.
Det finns mycket i Jonssons debattartikel som, egentligen är ett svar till Börje Berntson och hans ”Vem skulle sakna LRF?”, som stör mig. Det är inte så att det bara inte ligger i min linje. Det stör mig. Jonsson skriver apropå frågan om LRF fokuserat på rätt saker i och med att livsmedelsproduktionen sjunker, ” Men vi har utvärderat och omvärderat våra hittills gjorda insatser och insett att det krävs en livsmedelsstrategi för att en gång för alla vända trenden. Många, många medlemmar har varit involverade i förarbetet. Vi är redan i gång och mycket händer. Men mer ska det bli.”
Min fråga blir då – Vad fan hände med visionen? Vilken bransch var det som 2010 skulle inneha en tätposition när det gäller lönsamhet, tillväxt och ungdomars yrkesval? Sett från min horisont är det mest konkreta LRF gjort när det gäller visionen att revidera den när 2010 började närma sig och man insåg att det skulle gå åt helvete.
Jonsson skriver även att ” LRF är till för sina medlemmar, för deras barn och deras barnbarn och alla de som i framtiden vill att Sverige ska ha pålitliga och säkra livsmedel och ett långsiktigt och hållbart jordbruk. Ganska många med andra ord.” Och jag håller inte med henne. LRF är till för lantbrukarna. Genom att vara till för lantbrukarna är man till för medlemmarna. Oavsett vad folk sysslar med, vare sig de är rörmockare eller programmerare, så har de rimligtvis gått med i LRF för att de tror på lantbrukarna. Medlemsnytta då är att jobba för lantbruket. Inte för spettkaksbagerier. Inte för de som kör grävmaskin. För lantbruket. Det måste inte handla om att man ska arbeta för heltidslantbruket. Det ska handla om att en timme nerlagd inom lantbruket ska ha förutsättningar att betala sig. Vare sig man lägger ner två eller 20 timmar om dygnet.
Och eftersom medlemmarna i LRF gått med för att de vill stötta lantbruket så lär organisationen knappast stöta på patrull om man fokuserar på produktion. För det finns väl ingen som på allvar vill påstå att LRF har medlemmar som missat att L:et står för lantbrukarnas? Att LRF skulle ha medlemmar som inte hyser organisationens ideal och enbart gått med för att de för tiotusen i rabatt när de köper en ny bil?
Jag hade inte gått med i Miljöpartiet om jag så fått biljäveln.
När det gäller att LRF skulle vara till för i stort sett hela samhället så håller jag som sagt inte med. Skulle det nu vara så att LRF är till för andra än enbart lantbrukarna så blir det snart i dynamiken LRFs uppgift att propagera för en total nedläggning av svenskt lantbruk. För ärligt talat, visst finns det de som producerar både bättre och billigare än vad svenskt lantbruk gör? Och om man är till för de som vill ha ett långsiktigt och hållbart jordbruk, så är det väl egentligen bättre att köra hit en båt kött än tre båtar soja?
Kan vi inte bara sluta skämmas för att vi lever på att fylla andra människors behov och börja ta betalt för det?
