Sveriges snyggaste bonde

Jaha. Då har jag varit i rätten för att pröva om beslutet att omhänderta mina djur var legitimit eller inte. Jag menade ju inte helt oförvånande att beslutet var felaktigt medan länsstyrelsen menade det motsatta. Jag kan kan tycka att länsstyrelsen fick mer på pälsen än vad jag fick idag. Om det räcker är jag dock inte helt säker på. Jag har varit i rätten nu ett antal gånger och jag måste säga att det inte var så påfrestande som det brukar vara. Några som dock bullat upp med supportergruppen var länsstyrelsen. Förutom en, i mitt tycke ganska mesig jurist, Juha Toropainen och Peter Stenberg som satt i rätten s a s, så fanns Sverker Olsson, någon nyanställd brud som hette Jenny, Mattias Gårdlund och Ola Svensson på åhörarbänken. De påstod att de hade semester och var där för att lära sig. Jag ringde länsstyrelsen som berättade att de inte alls hade semester. De var på "djurskyddsmöte i Malmö". Där kan vi snacka om att prioritera bland de knappa resuserna. Bra grej dock är att ingen normalbegåvad människa kan påstå annat än att det gått prestige i det för länsstyrelsens sida när halva enheten lägger dagen på att åka till förhandlingen kring mitt omhändertagande.

Jag bjuder på min slutplädering. Varsågoda:



Vi har idag bortom all säkerhet kunnat konstatera att den här dyngan länsstyrelsen presenterat inte har någon som helst förankring i varken verklighet eller lagstiftning. Det här omhändertagandet har inte på något vis handlat om djuren. Det har handlat om husse och att bringa husse skada. Vi har några inspektörer som jag bett att få byta ut och en länsveterinär som på precis alla plan brustit i sin utredning. Juha Toropainen hade inte ens sett de djur han påstod var så vanvårdade att de var tvungna att omhändertas. Han har inte ens vågat träffa mig. Istället för att faktiskt gå igenom mina synpunkter på materialet och de uppenbara felaktigheterna har han istället lagt all tid på i media bedriva politik mot mig. Enda gången han sett de djur vi pratar om idag var efter omhändertagandet. Och det mest intressanta är att när han väl sett djuren så tog hans kampanj mot mig slut. Det blev helt tyst. När Toropainen väl sett djuren slutade han påstå att de var vanvårdade. Att han sitter här idag handlar mer om att han är tvungen att försvara sina förhastade uttalanden om att ärendet skulle vara synnerligen välgrundat och utrett än att rädda några djur från lidande. Ordförande. Hade det handlat om djuren så hade det inte stått mig fritt att redan samma kväll när djuren vi nu avhandlat åkt iväg med polisen fylla mina stallar med nya djur och ge dem precis samma mat och precis samma omvårdnad som de som nyss blivit omhändertagna. Utan att det hänt något alls. De här stackars djuren har blivit använda som ett slagträ i ett angrepp på mig som person.

 

 

Både länsveterinären, inspektörerna och de veterinärer vars utlåtande länsstyrelsen anfört har anmälningsplikt. OM mina djur mått så dåligt att de var tvungna att omhändertas så MÅSTE jag ha brutit mot djurskyddslagen. I stort sett alla paragrafer i djurskyddslagen lyder under straffansvar och länsstyrelsen har skyldighet att åtalsanmäla överträdelser. Det har de inte gjort. För de VET att på andra sidan gatan i tingsrätten är det en helt annan värdering av bevis. De VET om att de hade förlorat. De VET om att om de inte hade haft lika lätt att forcera fram ett omhändertagande om det de anklagar mig för varit och vänt hos en åklagare som hånskrattat åt dem och deras urusla material. Det hade inte gått att påstå att jag brustit och därför omhänderta mina djur om skuldfrågan varit utredd och jag friad. Ordförande, de ENDA i den här soppan som är polisanmälda är inspektörerna. Inte jag. Jag avser därför när jag samlat mig efter den här förhandlingen ta det material som länsstyrelsen anfört i det här ärendet och med det som grund polisanmäla mig själv. På så vis kommer det visa sig om jag verkligen har misskött några djur eller på något vis brutit mot djurskyddslagen.

 

 

Jag har som sagt visat att mina djur inte varit något annat än välskötta och att länsstyrelsen gått över precis alla gränser. Vad gäller föreläggandena så grundar sig det ena på brister som inte funnit i min besättning. Jag hade aldrig ens blivit inspekterad av länsstyrelsen när jag för första gången blev förelagd att rätta till brister i en besättning som inte var min. Det andra orkade jag helt enkelt inte överklaga. Rätten hade slagit ihop prövningen med några betydligt mer konsekvensfylla ingrepp i vilka jag fick rätt, och en överklaga hade inneburit stora merkostnader för mig. Gällande det tredje så har det inte vunnit laga kraft och min yttrandetid till kammarrätten är inte ens utgången.

 

 

Även om nu rätten skulle finna att de här tre föreläggandena på något vis kan vara tillämpliga så är det inte på något vis styrkt att jag skulle ha brutit mot dem. Snarare tvärtom. Rätten har själva avslagit länsstyrelsens begäran att utdöma vite grundat i bottenlösa påståenden att jag inte skulle ha levt upp till föreläggandena.

 

 

Och även OM rätten nu på något lustigt vis skulle finna att jag har brutit mot föreläggandena så spelar det ingen roll. Jag har visat att mina djur inte var annat än välmående. Både med bilder, filmer och utlåtanden. Det faktum att djuren var välmående gör att även om jag brutit mot alla föreläggandena så har djuren inte lidit. Har djuren inte lidit trots att jag brutit mot föreläggandena så kan föreläggandena omöjligen varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt. Något lagen kräver. Det står uttryckt i lagen att jag ska ha brutit mot förelägganden som är VÄSENTLIGA ur djurskyddssynpunkt för några djur ska kunna omhänderas. Har djuren inte lidit har föreläggandena inte varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt och beslutet finner inte stöd i lagen.

 

 

Av de fem veterinärer som varit inblandade i ärendet har endast EN yppat ordet lidande. Lidande låter spontant illa. Men vi ska minnas att lidande är tillåtet enligt djurskyddslagen. Djuren ska skyddas mot OTILLBÖRLIGT lidande. Och INGEN, inte ens veterinären som skrev ordet lidande, har på något vis styrkt att det var otillbörligt.

 

Faktum är att både de veterinärer länsstyrelsen anfört som sakkunniga och de sakkunniga jag anfört i stort sett är överens. De beskriver alla en fullständigt normal besättning med en normal fördelning över hullskalan. Jag är också överens med dem om att det är en helt vanlig besättning. De ENDA som inte sällar sig till vår uppfattning är länsstyrelsen som tolkar veterinärernas utlåtande på ett helt annat vis än de skrivit sina utlåtanden.

 

Jag vill även trycka på att Per Michaneck i sitt vittnesmål var väldigt tydlig med att han skulle göra en BEDÖMNING hos mig. Jag hade inte kallat ut honom för att fria mig. Hade Per, Kerstin eller någon annan sagt att det inte funkar, och att jag inte sköter mig så hade jag lagt ner och slutat med djur.

 

Länsstyrelsen har även idag försökt påstå att de eftersträvar dialog och att det är jag som är besvärlig. En bild jag inte känner alls ingen mig i. Vi kan ta som exempel att jag höjt och sänkt nackbommen helt efter Peter Stenbergs kritik. Rätten kan även se att veterinärerna tar upp att några djur hade päls avskavd på nacken. Jag frågade Stenberg om hur han tyckte att jag skulle göra. Jag menade att han såg fler stallar än vad jag gör i och med hans yrke. Hans svar till mig när jag frågade var att ”Vi är ingen jävla rådgivningsfirma”.

 

 

Och även OM nu rätten skulle anse att jag brutit mot förelägganden, att dessa var väsentliga ur djurskyddssynpunkt, att rätten kunnat skriva upp eventuellt lidande till otillbörligt lidande, lyckas hitta en skrivning som gör att beslutet lever upp till proportionalitetsprincipen, lyckas kringgå det faktum att lejonparten av materialet länsstyrelsen anför härrör från besättningar som inte är min och handlar om djur jag varken ägt eller förfogat över, lyckas bortse från uppenbara övertramp i länsstyrelsens ärendehantering, övertramp som påverkat omhändertagandebeslutet, och dessutom lyckas få till en skrivning som gör att alla som sett djuren, både på film och i verkligheten, har haft fel, de har trots kunskap, utbildning, erfarenhet och sunt förnuft haft fel, och jag skulle ha vanskött mina djur enligt rätten så spelar det fortfarande ingen roll.

 

 

Förarbetena till lagen kräver nämligen att ett omhändertagande ska utgöra en väsentlig skillnad till det bättre för djuren för att vara legitimt. De veterinärutlåtanden som länsstyrelsen anför visar på att djuren fått det sämre. Veterinären Merin tar till exempel upp skador som inte fanns innan djuren blev hämtade av polisen och jämför vi Merins och Johanssons utlåtanden så visar de på avsevärda försämringar i skick efter några veckor i polisens vård. Det spelar alltså ingen roll alls hur djuren mådde hos mig. De fick det sämre hos polisen vilket gör att omhändertagandet inte finner stöd i varken lag eller förarbete. Och även OM rätten inte skulle finna att djuren fått det sämre i polisens vård så är det inte heller styrkt att djuren fått det bättre. Vilket ju är ett krav för att omhändertagandet ska vara legitimt.

 

Toropainen har idag inte kunnat bestämma sig för om hur många veterinärer det är som är inblandade. Han började med fem för att sen höja till sex och menade att även Stenfeldt-Thuressons utlåtande skulle ligga till grund för beslutet. Och sen höjde han ytterligare till sju när han menade att någon Jernbergs bedömning också låg till grund för ärendet. Ingen av dem har någonsin besökt mig och min besättning och deras utlåtanden finns inte i det material som jag fått lov att yttra mig över. Det gör att jag får begära att få ta del av dessa så att jag kan yttra mig över dem i och med att Toropainen refererat till dem och menat att de ligger till grund för beslutet.

 

 

Det enda rätten har att pröva är om djuren varit utsatta för otillbörligt lidande OCH om jag brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt. Inte eller. Det är inte 31 § punkten ett ELLER två. Det är 31§ punkt ett OCH två. Det räcker alltså inte med att jag skulle ha brutit mot förlägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt ELLER att jag djuren skulle ha varit utsatta för otillbörligt lidande. Rätten MÅSTE finna att jag BÅDE har utsatt djuren för otillbörligt lidande OCH ha brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddsynpunkt. Något som länsstyrelsen inte ens varit i närheten av att styrka. Istället har länsstyrelsen skyfflat in en hel massa material som inte ens rört min besättning.

 

 

Och även OM det rört min besättning så härrör det mesta från tiden innan jag fick mitt första föreläggande och kan således inte ligga till grund för att påstå att jag skulle ha brutit mot några förelägganden. Vi kan även ta det faktum att länsstyrelsens vana att skicka ut protokoll och föreläggande samtidigt gör att det omöjligen går att påstå att jag inte skulle rätta till saker efter tillsägelse. Det faktum att de skickat in material från andra besättningar än min, skickat in förvanskade bilder, skickat in förljugna påståenden om mig som person och en hel massa annat gör att de bryter mot en av de mest grundläggande bestämmelserna vi har i vårt land. Nämligen regeringsformens första kapitel 9§. När det enda som ska prövas är om jag utsatt djuren för otillbörligt lidande och detta inte rättats till OCH om jag SAMTIDIGT har brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt, så skickar länsstyrelsen i syfte att dupera rätten in en störtflod av irrelevant material och brister således allvarligt i sin saklighet.

 

Boka in 25e april klockan 13.00 då Sveriges snyggaste bonde möter länsstyrelsens skrivbordsveterinär i Förvaltningsrätten i Malmö.

Jag har ända sedan innan jag själv skaffade djur påpekat att några enskilda på djurskydds- och veterinärenheten vid länsstyrelsen i Skåne inte riktigt sköter sig. En bild som länsstyrelsen själva delat men ändå försvarat. Redan 2009 konstaterade länsstyrelsen att några av inspektörerna när det faktiskt var tal om vanvård medvetet lät bli att agera i syfte att djuren skulle fara ännu sämre bara enbart för att inspektörerna skulle kunna ta i med hårdhandskarna mot djurägaren. Samma utredning av enheten tog också upp det ämnet att inspektörerna toppred och hotade djurägare samt omhändertog deras fullt friska djur och sände dem till sämre förhållanden enbart för att jävlas med djurägare de inte gillade.

Jag är en av de djurägare de inte gillar. Under den korta tid jag varit djurägare har jag ett flertal gånger varit tvungen att polisanmäla några av länsstyrelsens medarbetare för hot, trakasserier, tjänstefel osv. Med anledning av länsstyrelsens övergrepp på mig spelar filmaren Peter Gerdehag sedan mer än ett år tillbaka in en dokumentärfilm om mig och min djurhållning. Det har dessutom rått full transparens i ärendet från min sida. Alla som haft frågor har fått se mina stallar och mina djur. Inte en enda har hittat något annat än ovanligt välskötta och tillgivna djur. Jag har även fått lägga mycket tid på att överklaga deras felaktiga beslut och har i allt väsentligt vunnit. Visst har jag fått känna på att rätten inte alltid vågar skriva bort myndigheten men faktum kvartstår. Jag har i alla stora ärenden vunnit.

Dagen efter min senaste framgång i rätten stod de vanliga inspektörerna på gården och skeendena slutade i att länsstyrelsen fattade beslut om att omhänderta mina 49 kor och kalvar. Några av djuren skadades under lastning och vi kan i veterinärrapporter från efter omhändertagandet läsa om fler skador samt att tjuren hoppat in till för små kvigor som varit tvungna att aborteras. Något man anser är mitt fel. Trots att jag inte ens vet var de är. Det enda jag vet är att polisens entreprenör kommer ta hutlöst betalt för omhändertagandet.

Den 25e april klockan 13.00 möts vi så i Förvaltningsrätten i Malmös lokaler för att pröva omhändertagandebeslutet. Jag har kallat välmeriterade bedömare och veterinärer för att uttala sig om mina djurs skick, jag har tillsänt rätten mer än 100 bilder och filmer på mina välmående djur innan omhändertagandet och jag har hittills smulat sönder länsstyrelsens bristfälliga utredning.

Jag har ifrågasatt mycket av länsstyrelsens material i, till exempel det faktum att de lägger in bilder på djur jag aldrig ens ägt i ärendet. Hade målet avgjorts i tingsrätten på andra sidan gatan hade bevisvärderingen varit helt annorlunda och länsstyrelsen hade garanterat förlorat. Det enda länsstyrelsen har är att de är myndighet. Tråkigt nog kan det räcka.


För de som vill se djuren innan de blev hämtade.
http://sverigessnyggastebonde.blogg.se/2012/january/djurgate-jag-klipper-mig-sjalv.html

ATL var under sin glans dagar uppe runt 65 000 ex. Nu är de nere på 43700 och minskningen lär väl fortsätta. Härförleden visade ju teknikredaktörerna på ATL en grön John Deere och menade att detta var en röd Massey Fergusson. Något som fick flera av mina kollegor att börja hyperventilera. En deklarerade att han kan slå folk på käften för mindre.

 

Själv började jag hyperventilera när jag häromtisdagen satt på dass och läste i ATL en artikel som de rubriksatt med ”Växtskyddsmedel kan ha orsakat bidöden”. De skrev även att neonikotinoider används i en lång rad grödor. För de som inte är hemma i kemvärlden så kan jag berätta att de två ämnen de tog upp i artikeln används för betning av sockerbetor, oljeväxter samt potatis. De används även för skydd av virke, på golfbanor och i insektsmedel inomhus ss myrr. Svenska bönder sprutar alltså inte med varken imidakloprid eller tiametoxam under bisäsong. Den neonikotinoid som faktiskt används, tiakloprid i Biscaya, nämndes inte.

 

Det finns inga belägg för att neonikotinoider orsakat förlust av bisamhällen i Sverige. Ändå pekar som sagt ATL finger åt bönderna och namngivna preparat som inte ens används under bisäsong. Det är fan ta mig bra journalistik. ATL skäms tydligen inte för att skippa oväsentligheter som research och att sätta en rubrik som faktiskt harmonierar med artikeln. Allt för att i bästa kvällstidningsanda väcka olust hos sina läsare. Det kan givetvis vara så att jag missat det samtidigt som ATL uppmärksammat den flodvåg av oönskade myrstackar som eskalerar i svenska fält, och vars näst intill epidemiska framfart måste bromsas med drivor av Myrr. Annars vet jag inte riktigt hur ATL skulle kunna ha rätt i sitt påstående att bönder kan ligga bakom bidöden. Det kan  i och för sig vara så att ATL räknar in Sveriges bönder under begreppet parasiter men det är en annan diskussion.

Dagens höjdarartikel i på atl.nu var den om gyllesms. Folk kan alltså få ett sms när bonden i närheten kör skit. Det är nog en sex, sju år sedan gyllesms presenterades på Agromek. Om folk använder tjänsten vet jag inte men att kalla den nyhet är att ta i.

Alla kan missa och göra fel men det börjar bli för många fel från ATLs sida nu. ATL är fortfarande en stor tidning som åtnjuter förhållandevis god renommé bland sina läsare. Frågan hur många av ATL:s artiklar som innehåller faktafel men som ändå passerat för att läsarna litar på tidningen måste ställas.


Jag har hört att om ett oändligt antal apor med varsin skrivmaskin ges oändligt med tid så kommer de förr eller senare ha knackat ner Shakespears samlade verk. Sett i ljuset av detta torde det enligt min mening ta tre apor tjugo minuter att fabricera stora delar av ATL:s redaktionella material. Kisspaus inräknat i de tjugo minuterna.

Jag kan nu berätta att det är klart. Jag kommer bli västgöte. Jag har alltid gillat skaraborgarna. När jag sysslade med LRF Ungdomen var jag till exempel fadder åt LRF U Skaraborg. Jag har på senare tid även fått en hel del vänner på det hållet. Det behövdes därför ingen lång betänketid när Per K utanför Hjo frågade om jag ville köpa hans gård. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att om jag säljer min gård i Skåne så har jag en hel del cash över och kan ganska lätt finansiera köpet av Pers gård. Per har mjölkkor just nu men jag kommer inte fortsätta med mjölkproduktion på hans gård. Stoppar jag in något i stallarna så blir det några dikor. Jag har ju trots allt inte djurförbud, och dessutom känner jag folk på länsstyrelsen i vg-land, så det ska inte vara några problem alls. Jag kommer istället fortsätta skriva. Jag gör ju trots allt en riktigt bra slant på det, jag trivs bra med det och det funkar bra tillsammans med lantbruket. Dessutom är Skaraborg lite mer centralt beläget än vad Skåne är. Även om det mesta i lantbruket händer i Skåne. Jag kommer redan nu lasta en del maskiner och köra upp till Skaraborg och se till att Per får vårsått. De sista maskinerna jag vill ha med mig räknar jag med att rulla norrut med senast vid halvårsskiftet. Lastmaskinen får vara kvar så länge eftersom det finns en hel del städ- och rensningsjobb att göra på gården, men till fardagen nästa år räknar jag med att alla band till Skåne är klippta. Visst för jag nog kommer sakna farmor och farfar men det tar ju inte ens fyra timmar att köra ner hit. Jag tror också att jag kommer att sakna havet. Å andra sidan så finns det ju vatten även i Skaraborg.

Mot nya äventyr!