Sveriges snyggaste bonde

För drygt två år sedan gav jordbruksministern landshövdingen i Värmland  Eva Eriksson uppdraget att utreda djurskyddslagen. Två år är lång tid, men sätter man en förskolelärare att reda ut något så komplext som djurskyddslagen blir resultatet uppenbarligen därefter. En bra sammanfattning av Eva Erikssons utredning är att om hon och Eskil Erlandsson var värdpar för en insamlingsgala till förmån för ett jordbävningsdrabbat Haiti, så hade det slutat med att haitierna blev skyldiga pengar.

Erikssons arbete har blivit totalsågat. Jag har inte sett läst eller hört någon som inte ansett Erikssons arbete som annat än en ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Dock ska medges att hon hållit massapriset uppe. De mest timida, till exempel LRF, har varit ganska milda i sin kritik medan ganska många samhällsdebattörer har totalsågat utredningen. De som varit mest elaka är de samhällsdebattörer som nog inte ens reflekterat över att det fanns djur och än mindre en djurskyddslag innan Eriksson presenterade sin utredning. Det måste anses som en ganska tydlig indikator på utredningens kvalitet när människor som inte kan djurhållning ändå ser att utredningen suger. Och vågar stå för sin uppfattning. Även om kapitlet med norrmannen som haft sex med en gris och fått tarmarna sönderslitna var ett lågvattenmärke av rang, och inte ens skrivet ur grisens perspektiv, så tycker jag ändå att utredningen har förtjänster.

I och med att det arbete Eriksson presenterat är så undermåligt är det nu fullt möjligt att ifrågasätta detaljer i djurskyddslagen utan att bli stämplad som djurplågare. Det är skitbra. Tidigare har det varit helt omöjligt att diskutera djurskydd. Något som knappast gynnat djurskyddet. Fenomen som inte får ifrågasättas tenderar att inte utvecklas för att sedan långsamt dö ut i folks medvetande.

Trots att det alltså finns förtjänster med Erikssons arbete så måste jag ändå fundera lite på vad hon gjort de senaste två åren. Tydligen vill damen införa anmälningsplikt för djurskyddsinspektörerna. Hur lång tid behöver hon egentligen på sig att utreda djurskyddslagen för att veta att det redan föreligger sådan plikt. Det ingår i länsstyrelsens arbete att beivra brott och nästan alla paragrafer i djurskyddslagen ligger under straffansvar. Inspektörerna har alltså redan skyldighet att lämna överträdelser till åklagare. Något som också borde vara brottsligt är att använda två år av skattefinansierad tid för att uppfinna hjulet.

Jag vet att de flesta som hört talas om Erikssons krav om anmälningsplikt tycker att det är barockt men jag tycker att det är helt strålande. Jag tycker verkligen att länsstyrelserna ska lämna varenda sketen överträdelse till åklagare. Jag vet om att många får diarré av tanken att bli polisanmälda men jag kan se flera fördelar.

·        Det tvingar inspektörerna att höja kvalitén på sitt arbete. Kommer de till en åklagare med den dyngan de skriver ihop nu så kastar åklagaren det i soporna.

·        Det ökar rättssäkerheten. Det tar nämligen makt från inspektörerna om de måste lämna fallen till åklagare. Det blir väldigt svårt att motivera ett omhänderagande, föreläggande, djurförbud eller ett tvärvillkorsavdrag om lantbrukaren varit föremål för utredning och inte blivit fälld.

·        Du får fri rättshjälp.

·        Det är mycket lättare att bli frikänd i en brottmålsförhandling än i en förvaltningsrättsprocess.

På det hela taget ökar det insynen i länsstyrelsens arbete och ger ytterligare en granskning. Med en aningen bättre bevisvärdering. Det går inte längre att referera till sig själv och sen agera.

Och till sist, även om man skulle bli fälld i tingsrätten så är det ju en smekning jämfört med vad det kostar nu. Ponera att någon skulle åka dit och få dagsböter på tio, femtontusen kronor. Det är en skrattretande summa jämfört med vad ett tappat öronmärke, ett omhändertagande, ett föreläggande om att dränera sandmarker eller ett felplacerat kryss kostar.

Jag har både läst och hört om livet som blev efter att Max hamburgare skickat presentkort till riksdagsledamöterna. Jag tycker att det var dumt och osmidigt av Max, men fan inte korkat. Dels har de fått hur mycket mediatid som helst. Dels borde vänsterns Ulla Andersson fatta att med det förhållandet som råder mellan riksdagen och deras väljare, så tenderar en lite väl stor grupp väljare stötta det som riksdagen motarbetar. Se bara på Sverigedemokraterna. Kan man rösta in ett parti som man inte vet vad de står för i riksdagen för att visa sitt missnöje, så kan man med lätthet stödköpa en hamburgare på Max.

Två saker jag inte förstår:
1. Hur kan Max hamburgare blivit polisanmälda för bestickning? Man äter ju med händerna där.
2. Varför skänkte riksdagsledamöterna inte bara sina presentkort till stadsmissionen och lät saken bero istället för att gnälla om det i media?

Personalen på veterinär- och djurskyddsenheten har själva fått gradera hur rättsäkra och likvärdiga deras bedömningar är. De graderar själva sitt arbete till 2,3 på en femgradig skala där fem är bäst. Att det inte är fem är en katastrof. Det är inte så konstigt att länsstyrelsen är så styvnackade med att jag inte skulle få nya inspektörer. De vet ju att de gjort fel. Det här innebär att för varje beslut korrekt beslut länsstyrelsen fattat så har de fattat 1,2 felaktiga. Det är en bedömning de själva gör.

Eftersom de verkar hysa uppfattningen att det de utsatt mig för är ”synnerligen välgrundat” så är en rimlig uppskattning nog att de korrekta besluten på länsstyrelsen är synnerligen lätträknade. Jag vet att de ändå ansträngt sig för att hålla en ”bra” nivå i min ärendehantering, så man kan ju undra hur det gått till hos andra.

Sätter man då de djur Ola menar är undernärda på samma indexskala som länsstyrelsens bedömning av det egna arbetet så ligger länsstyrelsen på index 46 medan mina ”undernärda” djur mellan 60 och 100. Länsstyrelsen behöver alltså förbättra sitt arbete med 30 procent för att rättsäkerheten ska bli på samma indexerade nivå som mina sämsta djur som de var tvungna att omhänderta.

När det gäller djuren som varit sjuka. När det började bli hett nu i vinter så tyckte vissa att jag skulle skjuta de som inte såg helt hundra ut. Jag ville inte det. Jag tyckte inte det var rätt mot djuren. Hade vi lyckats överleva den pärs de hade när de var små med diarré, lunginflammation, koppar-, e-vitamin och selenbrist så var det inte rätt mot djuret att bara ha ihjäl det. Man tar inte livet av ett djur av kosmetiska skäl. Några av kvigorna hade kanske inte blivit några toppenmjölkkor men jag hade i alla fall kunnat föda upp dem till slakt.Man stoppar inte fullt friska djur i en container. Jag var ute var alla möjliga tider på dygnet och tog hand om dem när de var små. Någon i gruppen dog men jag lyckades hålla liv i de andra. Till och med en tvilling som hade verkligt taskigt utgångsläge. Hon var liten, och kom baklänges och fick vätska i lungorna. Vi kan nog räkna med att djuren som var sjuka led då. De mådde i alla fall inte bra. Länsstyrelsen har sett dem hela tiden de vuxit upp och hämtat sig men inte förrän nu när de mår bra omhändertar de dem.

Eftersom det är alla hjärtans dag bjuder jag på en låt. Narcissist och stålman som jag är:

Nu vet jag varför länsstyrelsen var så noggranna med att se till att jag under inga som helst omständigheter skulle få ta del av veterinärutlåtandet de refererar till när de springer till media och påstår att flera av mina djur var undernärda.

 Dagens artikel i Ystads Allehanda

Det finns nämligen ingen grund för deras påstående i veterinärutlåtandet. Jag har nu på omvägar kommit över nämnda veterinärutlåtande. Enligt veterinären finns ett djur i hullklass fyra. Två djur i klass tre till fyra. Fjorton djur i klass tre. Fyra djur i klass två till tre. Sju djur i klass två. Ett djur i klass ett till två. Det nämns inget om att några skulle vara i för dåligt skick för att fortsätta sina dräktigheter. Veterinären har alltså trots att både Juha Toropainen, Sverker Olsson och Emma Hansson var på plats och förmodligen utövade ett väldigt stort tryck på henne, stått emot deras önskemål om en totalsågning av mig ganska bra. 

En fullständigt normal hullfördelning i en besättning får alltså Ola till:
”Flera djur var eftersatta. De var undernärda och lågt klassade, säger Ola Svensson, chef för djurskyddet. På en femgradig skala bedömdes de mellan 1 och 2. Vilket är väldigt lågt.”

Hullskalan är graderad ett till fem där tre är snitt. Klass ett är magra och klass fem är överfeta. Klass ett är inte något bra hull, men klass fem är direkt skadligt för djuren. Ändå använder Ola medvetet hullskalan på helt felaktigt sätt och försöker låta påskina att fem är bäst och ett är sämst.

Det faktum att dräktigheterna inte överhuvudtaget nämns i veterinärutlåtandet får Ola till:
”Veterinären gjorde bedömningen att de inte skulle klara av dräktigheten och kalvningen, eftersom de var små och eftersatta i tillväxt.”

Det här är länsstyrelsen i ett nötskal. De ljuger i sina protokoll, de tar arrangerade bilder eller lägger in bilder på djur jag aldrig ens ägt i min akt och som argument för att omhänderta mina djur, och nu har Ola blåst både SVT och Ystads Allehanda i syfte att skita ner mig.

Undrar om Ola ska förklara bort det här likadant som när han var ute och lekte polis när två av hans undersåtar var ute på inspektion med ”polishandräckning”? Hans svar när han blivit påkommen var ”Jag såg det som en kul grej”


Jag kommer polisanmäla Ola för förtal och tjänstefel i eftermiddag, och länsstyrelsen för det att de avbrutit dräktigheter när jag vet vilka kvigor det rör sig om.

Igår ringde SVT Sydnytt till mig. De undrade om jag hade en kommentar till veterinärutlåtandet av mina djur. Jag hängde inte alls med. Det var nämligen så att länsstyrelsen hade ringt SVT och berättat om att de undersökt djuren efter omhändertagandet. När länsstyrelsen ringer Sydnytt, Sydnytt kör från Malmö till Kristianstad för att intervjua Ola Svensson, och dessutom då jag var i Jönköping skickar Smålandsnytt för att få en kommentar av mig så förväntade jag mig en generalsågning. En riktigt jävla slakt av mig. Därför hukade jag bara i intervjun. Jag hade kunnat förklara att en ko som ligger i hullklass 2-3 (hull bedöms 1-5, där 3 är medel) inte är undernärd, men att se folk stå och veckla in sig i sina egna resonemang är kul tv. Det avstod jag gärna. Både chefen för djurskyddet i Skåne Ola Svensson och länsveterinären Juha Toropainen har ju den senaste tiden pendlat fram och tillbaka och till och med påstått att det inte var något fel på mina djur.

Det skulle i så fall ha gjort mig till Sveriges enda vanvårdsfall där inte ens länsstyrelsen menade att det var något fel på mina djur. Sådant pendlade brukar vara tecken på panik, och jag förväntade mig som sagt en riktigt jävla bredsida från länsstyrelsen. Något måste de ju göra!

Jag tror inte att det var slumpen att länsstyrelsen kallade till presskonferens med en deltagare just igår morse. Djuren åkte för snart en månad sedan. Varför vänta till nu? När de kom till jobbet igår och öppnade ATL och kunde läsa sågningen av dem där, så var de tvungna att agera. Att länsstyrelsen ringer SVT och viftar med stoooora nyheter innan de skickat materialet till mig visar ju bara med all tydlighet att de ägnar sig åt opinionsbildning mot mig. Reportern på Smålandsnytt hade med sig utlåtandet och jag ägnade det en halv minut innan jag kommenterade det. Av det jag kunde läsa så hade alla småkalvar utom den som redan gick på penicillin fått hosta av flytten till nytt stall. Den första kon man ser i Sydnytts inslag hade fått någon skada i ögat hos polisen och lite annat kul. Jag kunde ingenstans i veterinärutlåtandet läsa att någon av kvigorna var för lätt eller i för dåligt skick för att vara dräktig. Det är alltså något länsstyrelsen själva måste ha hittat på.

Reportaget blev såhär.

Jag skulle inte vilja säga att jag blev besviken. Dock känns det som ett västgötaklimax. Länsstyrelsen kallar på SVT för att säga något de sagt hela tiden, att jag inte kan sköta mina djur, och verkar hoppas att det ska förändra något.

Ja, jag får blommor, stöttande brev och telefonsamtal från hela Sverige. Men de som är allra mest stöttande och engagerade är de som sett mina djur på riktigt. De som på allvar vet hur mina djur och stallar sett ut. Att länsstyrelsen omhändertar mina djur, fördärvar dem och sen vill låta mig bära skulden för det förändrar inte ett dugg.

Jag kan inte annat än mysa åt den rockstjärnestatus allas vår Eskil Erlandsson försöker skaffa sig. Denne man från de djupa skogarna i småland vars hela väsen verkar vara en mötesplats för sävliga tankar försöker nu anamma de ungas sätt att kommunicera. Eskil har nämligen gett sitt digitala entourage möjlighet att under en vecka följa honom i realtid. Den voluminöse Eskil har bland annat förkunnat att han haft möte inför förmötet inför rådsmötet. Jag förundras enormt över den ocean av effektivitet som uppenbarligen råder i den europeiska gemenskapens högborg.

Dock måste jag medge att det är betydligt mer spännande att se målarfärg torka än att på bild efter annan se Eskil äta sig vidare genom Europa.

Jag får blommor och brev om dagarna. Inte från hemliga beundrarinnor. Jag är faktiskt högst tveksam till att jag ens har några beundrarinnor. Blommorna och breven kommer från kollegor som tycker att jag ska stå på mig, och att min kamp rör alla djurhållare. Jag har väl fått ett och annat brev som stuckit ut från mängden och inte varit lika uppskattande men det har varit mycket färre och mycket mindre hotfullt än jag först trodde det skulle bli.

 
Jag är ganska säker på att varken Johan Bexk-Friis eller Eva Eriksson får
lika många blommor. Jag tror inte ens att de får några blommor alls.

Även på nätet verkar det ha varit ganska lugnt vad gäller skepsisism kring mig. Bland favoriterna är dock en dam vid namn Malin Liljenberg som på nätet uttryck uppfattningen att jag är en ”kvinnohatande, sexmissbrukande, djurmisshandlande narcissist”.

Jag kan förstå Liljenberg. När förmodade medelmåttor stöter på aningen högre stående människor som till exempel jag skapas lätt avund. Har man då dessutom svårt att få sex kanske man ser de som faktiskt kan få sex som sexmissbrukare? För egentligen, hur kan jag vara både kvinnohatare och sexmissbrukare? Tror hon att jag är homosexuell?

Eftersom inte ens länsstyrelsen längre verkar hysa uppfattningen att mina djur mått annat än bra så skiter jag i djurmisshandlaruppfattningen och går vidare till narcissismen. Eftersom jag tydligen hyser ett nästintill sjukligt intresse för mig själv och dessutom tycker att man ska vara rädd om sitt dåliga rykte så tänkte jag delge er en text. Nämligen vad Bondepraktikan säger om vädurar: (Mina anmärkningar inom parentes)

”Den menniska, som är född uti Wäduren, låter sig beweka af ett ringa blod, han är okysk (det är nog här sexmissbruket kommer in) och hafwer ett trindt ansigte, stora ögon, han blifet karg och förtruten, blifwer snart wred och snart blid igen(nähä?!?) , och när han gör sig wred, då blifwa de ådror stora, som sitta framman uti i hans panna, han plägar gerna hafwa ett ärr uti sitt hufwud (båda sakerna stämmer faktiskt. Dels ser det ut som att jag har horn när jag blir riktigt förbannad och dels har jag faktiskt ett ärr i pannan. Jag skallade betonggolvet i pannrummet en gång), han fruktar ock alltid för sin ögon, han mister ofta all sin egendom (Tja, djuren åkte ju härifrån för ett tag sedan…) och gods och winner dock annat igen. Han önskar sig ofta dö, dertill med blifwer han icke alldeles fattig och arm, och ej heller ganska rik, och alltid brukar han sin handel uti sitt fädernesland. När som Solen är uti Oxen, då hafwa han winning och lycko uti all ting till watten och land. Han blifwer den bäste ibland sina bröder, och öfwerlewer sin fader, han aflar ock läraktiga barn. När som Solen är uti Jungfrun, då skall han wakta för ond drick och mat,(Alla ska väl akta sig för dålig mat oavsett period? Dock är det svårt att få flyt i trösket om man är matförgiftad) och då skall han ej heller begynna något. Uti Wigten hafwer han stor lycka att göra sig fri. Uti Skorpion hafwer han lycka till att wandra, och han får en god ände derpå. Uti getabocken hafwer han lycka uti all ting. Uti Wattumannen kommer honom allting till godo. Uti Fisken hafwer han liten lycka. All färg är honom lyckosam, förutan swart. Ute de land under solens uppgång hafwer han lycka, och om han blifwer 24 år, då lefwer han framdeles intill han blifwer 71 år gammal, och hand dödstecken är, han lider pina uti sin stora tå.”

Jag ska alltså dö av ont i foten...



Vill även påminna de som inte skrivit på listan för att ge djurägarna de mänskliga rättigheterna åter.