Hostmedicinen får narcissismen att blomma
Skåningen är inte som andra.
Framförallt är han vacker
Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens dolskhet.
Nej, skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.
- "Jaja", ska du höra honom säga, "de bler nock bra me de". Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid så kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.
En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit med i finska vinterkriget. De utbytte erfarenheter. Värst hade det varit på karelska näset ett tag. Där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.
Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén, verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. "Hur var det på karelska näset, den gången", undrade vännerna.
Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa ha:
- Jo, där va hitt
Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.
Sådan är skåningen. Han bävar inte för att va me där de e hitt.
Framförallt är han vacker
Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens dolskhet.
Nej, skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.
Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.
- "Jaja", ska du höra honom säga, "de bler nock bra me de". Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid så kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.
En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit med i finska vinterkriget. De utbytte erfarenheter. Värst hade det varit på karelska näset ett tag. Där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.
Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén, verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. "Hur var det på karelska näset, den gången", undrade vännerna.
Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa ha:
- Jo, där va hitt
Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.
Sådan är skåningen. Han bävar inte för att va me där de e hitt.
Kommentarer
Postat av: Ville
ödmjuk som vanligt...:)
Postat av: Sveriges snyggaste bonde
Jag tror som sagt inte att man kan ha det ena utan att ha det andra.
Med högmod följer ödmjukhet och vice versa. Dessutom. Ju längre du drar pendeln på ena hållet, desto längre slår den på andra hållet. Ju smartare man är desto dummare blir man. Ju tuffare man är desto räddare är man för andra saker. Det är ren fysik. Det förklarar också varför det finns en stor grå massa i mitten som är varken eller. ;-)
Postat av: Peter Andersson
Nja, vi dalmasar kan vi med !!!!
Postat av: Exilmasen
Instämmer i allt du skriver om skåningen.
Skulle behövas ett tillägg bara: Med ytterligare lite evolution kommer skåningen nå till masens nivå. :)
Trackback
