Sveriges snyggaste bonde

Jag har ju i de två senaste inläggen haft synpunkter på kooperationen. Det här kan med lite god vilja kallas tredje delen av min analys av svensk mejerikooperation. Dock inbegriper det här inlägget i stort sett hela lantbrukskooperationen och allra mest LRF.

Jag har ett häfte som heter ”De nya bönderna” som LRF:s förre ordförande Lars-göran Pettersson skrivit under och skickat ut till alla medlemmar. När jag läste häftet så tänkte jag att nu kan det min själ inte bli värre. Dock ska medges, ödmjukt medges till och med, att jag hade fel så det sjöng om det. Det blev värre. LRF har till exempel sjösatt 1000 apo… Förlåt 1000 gröna idéer. En satsning som i slutändan ska rendera i att två stycken får vars tvåhundratusen kronor för sina bra idéer. Det här gör LRF fyra gånger så värdelösa som Gudrun Schyman eftersom hon bara eldade upp etthundratusen kronor.

 

Juryn består av:
Anders Källström. LRF:s VD. Med sin norrländska, centerpartistiska bakgrund kunde han inte hamna någon annanstans än i kloka huset.
Monica Lindstedt. En gång inkvoterad i Lantmännen som alibi för gubbdominansen.
Ivo Zander. Har skrivit en bok om vad vi andra kallar Gnosjöanda. Boken kostar 1200 kronor.
Sophie Hagströmer. Arbetar på en riskkapitalfond som uppvisar ett bokslut som ungefär vilken gris- eller mjölkgård som helst.
Maud Olofson. En snöblind fjällskata.

 

För att förklara vad jag menar med ”värre” så titta på faksimilen nedan.

 

Texten är följande och tämligen symptomatisk för hela satsningen:
Möjligheter och utmaningar för LRF och de gröna näringarna:

 • Affärsmöjligheten för de gröna näringarna finns i varor och tjänster där konsument och kund i större utsträckning kan bli delaktiga i produktion, upplevelse eller utförande.

 • Stora möjligheter till PR och marknadsföring, vilket ökar attraktionskraften i nya målgrupper.

 • Svenska bönder får en expertroll. Efterfrågan på kunskap och inspiration ger affärsmöjligheter.

 Ur LRFs omvärldsanalys 2012, Drivkrafter, trender och bubblare för strategiska beslut.

 

Frekvensen LRF-medlemmar som känner igen sig i den här pompösa högtravande dyngan torde vara lägre än andelen syrier som faktiskt sympatiserar med sin president. Det finns så in i helvete mycket att ta tag i inom lantbruksbranschen, fråga vilken kobonde som helst just nu, men tjänstemännen på LRF sitter alltså och håller på med sånt här. Trolldeg hade varit med produktivt.

 

På tal om att vara sitt eget styres gisslan kommer vi nu in på en högst aktuell skrift och det som bloggen från början var tänkt att handla om: ”Organisationer och demokrati: en sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår demokrati”. Den är skriven 1911 av den tyske sociologen Robert Michels och har varit högst aktuell i mer än 100 år. Michels tänkte först och främst på politiska partier och fackföreningar när han skrev boken men den är fullt tillämpbar även på kooperationen. Boken är mest känd för att den presenterar begreppet Oligarkins järnlag.

 

Michel utvecklade sin teori efter studier av de socialdemokratiska fackliga och politiska rörelserna. Han hade sympatier för socialdemokratin men var oroad över hur partiet styrdes. Michels teori, eller oligarkins järnlag, säger att då demokratiska medlemsorganisationer växer utvecklas ett fåtalsvälde. Michels menar att detta är oundvikligt, och således en järnlag. Teorin anses gälla för alla demokratiska organisationer. Från politiska partier via LRF till lantbrukskooperationen. 

När en organisation är ung har individerna nytta av att det finns ett medlemsengagemang. Något som med tiden avtar. Antingen glömmer medlemmarna hur det var innan organisationen bildades eller så har verkligheten ändrats så att organisationen inte lägre gör någon stor skillnad för medlemmarna.

 

När organisationen inte längre värdesätts av medlemmarna är det egentligen fritt fram att lägga ner den. Något som i stort sett aldrig händer. Organisationen är ju nämligen viktig för de förtroendevalda och tjänstemännen som vill behålla sin makt, sin inkomst och sin status. Detta gör att de, om inte aktivt motverkar, så i alla fall inte arbetar för att höja medlemsinflytandet. Medlemmarna kan ju få för sig att lägga ner organisationen.

 

I takt med att organisationen växer kommer också makteliten fram. En stor organisation måste vara hierarkiskt uppbyggd. Organisationens utveckling beror sedan på medlemmarnas bristande engagemang, bristande resurser, deras beroende av organisationen samt i ledarnas maktambitioner. Då organisationen vuxit har andelen arbetsuppgifter som kräver specialkompetens blivit fler och det har nu skapats inbyggda hinder för medlemsinflytande. Ledarna är nu oumbärliga.

 

Utveckligen gör att organisationens mål ändras från att göra skillnad för medlemmarna till att organisationen blir ett mål i sig själv för ledarna. Som Jerker Nilsson skrev i en krönika ”Utåt blir organisationen tandlös och inåt blir den byråkratisk”. Byråkratin ökar klyftan mellan ledarna och medlemmarna. Det blir ledarnas intressen som får styra organisationen - inte medlemmarnas.

 

Jag hade lättare att ta Hipp hippgängets ”paw rihk-titt” på allvar än LRF:s ”Tillväxt på riktigt” men deras 1000 gröna idéer framstår just nu som en ren jävla katastrof.

Här kommer del två av min analys av mjölkbranschen i Sverige. Dock först några reflektioner sedan jag publicerade förra inlägget. Mitt förra inlägg var trots att konklusionen var sann en pamflett, och jag räknade med att jag skulle bli lynchad. Döm om min förvåning när jag fick idel beröm! Det här ger mig nu två alternativa spår, varav det ena ger en väldigt bra förklaring till varför det går att få i princip vad som helst igenom på ett kretsmöte – bönder är antingen dumma i huvudet eller så lyssnar de inte. Den rimliga reaktionen på att jag trampade folk på tårna borde ha varit att de skulle bli sura på mig. Istället gav de mig beröm. De har alltså inte förstått vad jag skrev. Går de på kretsmöten och stämmor med samma förmåga att ta till sig och bearbeta information som de visade prov på när de gav mig beröm så ger det en viss hint om varför det ser ut som det gör med lantbrukskooperationen.

 

Ni kan sluta vara sura nu
Det alternativa troliga spåret är att de som gett mig beröm är de som redan innan haft koll på att det faktiskt är de som äger kooperationen och försökt göra något åt situationen. Är det så faller spår ett om att de bönder som gett mig beröm är dumma i huvudet, och ni kan sluta vara sura på mig nu... Dock reser det ett antal följdfrågor. Till exempel varför alla de som inte håller med mig inte säger något? Är man konflikträdd eller tror man helt sonika att ”Vad spelar det för roll att lilla jag säger något?”? Är det likadant på mötena, och det sitter folk med åsikter men inte vågar yppa dem med hänvisning till konflikträdsla och uppfattningen att det ändå inte spelar någon roll?

 

Några saker
Innan vi fortsätter diskutera mjölken så finns det några saker vi måste reda ut:

Sambandet mellan vad slutkonsumenten betalar och vad producenten får är mycket mindre än vad de som debatterar generellt verkar tro. Många pratar om att höja en femtioöring till konsumenterna som någon form av lösning men har ni någon gång hört mobiltelefontillverkarna knorra över att vi kan köpa deras telefoner för en krona när vi tecknar nytt mobilabonnemang? Kostar det 19 kronor att hälla vatten på en flaska och klistra på en etikett? Det är inte böndernas uppgift att bry sig om vad konsumenterna betalar. Det finns kunder och det finns konsumenter. Uppgiften är att ta ordentligt betalt av kunderna, och vad sen konsumenterna betalar kan kvitta. Vi kan därför sluta engagera oss i vad konsumenterna betalar.

 

Det har även framförts tankar om en granskande journalist som kunde upplysa allmänheten om hur mycket bönderna jobbar och hur lite mejerierna betalar. Eftersom mejerierna är böndernas egna företag så hade det varit som att ringa journalisten och be honom skriva om att man inte kan sluta slå sig själv. Dessutom köper människor saker för sin egen skull. Inte för någon annans. Jag köper mat för att jag är hungrig. Inte av barmhärtighet för att någon vill producera den. Att få folk att betala mer grundat i en rad reportage innehållande en blandning av landsbygdsromantik och snyftare är inte en väg framåt.

 

Branschstrukturanalys
Varför ser det då ut som det gör? För att se om vi kan få någon form av svar gör vi en branschstrukturanalys enligt Michael Porter.

Vi börjar med mejerierna:

 

Leverantörsgruppen är STARK om:

 

•·         Den är mer koncentrerad än gruppen den säljer till. Med tre handelsföretag som har 90% mot sex mejeriföretag varav Arla är störst kan man knappast påstå att så är fallet.

 

•·         Produkterna saknar hot från substitut. Här håller hela lantbrukssverige på och tjafsar om det är för att det är inhemskt eller det är den svenska modellen som gör att svenskar vill köpa svenskt. Jag är av uppfattningen att det är för att det är inhemskt. I hela världen ser siffrorna ungefär likadana ut. 80-85% av ett lands befolkning har förtroende för det inhemska lantbruket.

 

•·         Branschen utgör inte en viktig kundgrupp för leverantören. Det är svårt att lura på de sista tio procenten av handeln all mjölk i Sverige.

 

•·         Produkterna är viktiga komponenter för branschen. Handlarna behöver sälja mjölk men det finns substitut. Samtidigt har det visat sig att folk inte accepterar vad som helst. Minns till exempel när Coop fotade Skånemejerier till förmån för Arla, men fick krypa tillbaka igen.

 

•·         Produkterna är differentierade eller det är förknippat med höga kostnader vid byte av leverantör. Det är ju inga unika produkter och omställningskostnaderna är i princip noll och inga.

 

•·         Man utgör ett hot vid integration framåt. Är det någon som tror på idén att Sveriges bönder skulle köpa en handelskedja?

 

 

Nu till handeln:

Handelsgruppen är STARK om:

 

•·         Den är koncentrerad eller köper stora volymer i förhållande till branschens storlek. Med tre företag, och ICA som dominerande är handeln mycket stark.

 

•·         De produkter man köper är standardiserade. Mjölk som mjölk. Inom vissa gränser dock.

 

•·         Det finns få omställningskostnader vid byte av leverantör. Som jag skrev innan. Dessutom har handeln tagit över mer av distributionen själva.

 

•·         Man utgör ett hot vid integration bakåt. Man packar redan kött och mejeriprodukter under eget märke. Ett fenomen som inneburit ökad press på leverantörerna.

 

•·         Branschens produkt är mindre viktig för produktkvalitén på handelns slutprodukter. Mjölken är viktig för handeln men de andra faktorerna är tyngre. Man integrerar bakåt, köper stora volymer osv.

 

•·         Man har full information om förhållandena i branschen. Eftersom en sund marknad kräver transparens är det lätt för något av de tre företagen att kräva lägre pris än det en given leverantör gett något av de andra handelsföretagen. Med i princip bara tre aktörer som mejerierna kan sälja sina produkter till är det lätt att hamna i underläge.

 

Vad kan vi då dra för slutsatser?
Handeln är mäktig och har delvis lekstuga med mejerierna. Samtidigt har mejerierna inte haft förstånd att ta tillvara på och förvalta de fördelar de haft. Det går ju faktiskt inte att köpa mjölk utan att ringa ett mejeri. Istället har de helt gratis gjort en del av marknadsföringsarbetet åt handeln.

 

Skillnader
Jag har de senaste åren roat mig med att jämföra de olika mejerierna. Arla har haft en strategi att växa tio procent om året. Fem genom organisk tillväxt och fem genom uppköp och fusioner. (Nu verkar det dock som om expansionsplanerna stigit dem åt huvudet) De andra har presenterat sig själva med plattityder som "det lokala framåtsyftande alternativet" "lyhördhet" "Egen FOU" "Starka varumärken" osv. Man märker hos alla mejerierna en förvånande frånvaro av tydliga strategier. Ofta förväxlar styrelserna mål med strategi och man verkar ha missat att det bara finns tre strategier att välja mellan. De enda strategierna som finns är BILLIG, PROFILERAD samt STOR OCH MÄKTIG. Det finns inga andra. Man kan ha olika strategier för olika marknader men grundstrategin för ett företag kan bara vara en enda. Att påstå att man har flera strategier är bara skitsnack som betyder att man fastnat mellan två, eller tre. Det är i grunden ett problem som kräver starka förtroendevalda och i välinformerade ägare när kooperationen måste passa alla och alltid nå konsensus.

 

Den svenska modellen utesluter billigstrategin
I och med den svenska modellen har vi uteslutit strategin billig. Det som karaktäriserar profilerade företag är att de tack vare hög kundnärhet, hög utvecklingsintensitet, specialkompetens och starka varumärken är marknadsoberoende. Har Milko, Skånemejerier och Norrmejerier klarat detta? Har de hållit ett avräknings- och produktpris som är skiljt från världsmarknadspris? Svaret är i allra högsta grad nej. När tre företag har 90 % av marknaden måste det till stora företag för att vi inte ska tvingas gå billigvägen. När tre företag har 90 % av marknaden fattas det fortfarande sisådär 30 % för att Arla ska kunna ta matchen. Tråkigt nog har deras expansionsstrategi gjort att de hamnat i strykklass på i stort sett samtliga marknader. De är stora nog att klä skott för allt som händer i branschen, oavsett om det är deras fel eller inte. Samtidigt som de inte är tillräckligt stora för att på allvar kunna utnyttja sin storlek och bli jämnstark med sina kunder.

 

Panikförsäljning
De andra mejerierna i sin tur har sett sina områden som deras kejsardömen och här skulle min själ inget ändras på. Det finns de som har försökt. Vi hade i Skånemejerier en tämligen klok ordförande innan han blev utkastad till förmån för Anders Olsson. Hans, den förre ordföranden, såg att det behövdes samarbete och Skånemejerier hade långt framskridna samarbetsplaner med bland annat Valio. Dock var skåningarna envisa med att de min själ kunde klara sig själva, kastade ut Hans och ersatte honom med Anders som avbröt samtalen med Valio. En hållning som istället slutade i en dunkelt uppgjord panikförsäljning av Skånemejerier.

 

Fortfarande böndernas fel
Det vi hela tiden återkommer till är, trots att handeln är stark, att det är böndernas fel. Vad mejeriet får och vad bonden får är samma plånbok, och det är bönderna som bestämmer fördelningen. I den mån det finns en disconnect mellan ägare och förtroendevalda så är det inget som hänt över en natt. Det är något som ägarna låtit hända. Rent generellt kan man nog faktiskt tillåta sig att tycka att den här uppfattningen att kooperationen utgörs av någon annan inte varit direkt hälsosam. Ägarna verkar nu har fördelats i fem grupper:
De som kritiserar och vet att det är deras företag.
De som inte säger något.
Det som säger något men pratar om sitt eget företag som ”de”.
De som pratar om helt annat.
De som påminner om nordkoreaner och tror på allt som står i medlemsbladen.

 

Just nu finner jag nordkoreanerna lustigast.