Sveriges snyggaste bonde

Jag vet inte om någon missat allas vår EU-minister Birgitta Olsson. Damen som får Anna Kinberg Batras ”Stadsbor är smartare än lantisar” att framstå som direkt begåvat. Olsson försöker i alla fall med liv och lust övertyga mig och andra normalbegåvade om att hon på allvar blivit av med den sista lilla biten förstånd hon hade genom att med en femårings envishet mässa vidare om att sänka jordbruksstöden. För att appellera väljare har hon bland annat visat hur hon vill ha det genom att flytta runt plastlådor. Damens argument är dels att jordbruks- och regionalpolitik står för 70% av EU:s budget och dels att EU kommer bli frånsprunget av länder som inte lägger 40% av sin budget på jordbruksstöd. Till exempel Indien och Kina.

Missförstå mig inte, jag vill inte heller ha en stödpolitik men det går liksom bara inte att rycka bort stöden och ha kvar den politiska klåfingrigheten som stöden från början var tänka att kompensera för, men vi har allvarligt talat en EU-minister som måste börja läsa på om EU innan hon öppnar flabben.

Det är nämligen såhär:

1.     Jordbruk och regionalpolitik är i stort sett de enda gemensamma ämnena man i EU har en gemensam politik för. Att deras andel är 70%, och inte närmre 100% betyder egentligen att vi skulle ta oss en allvarlig funderare över vad administrationen av EU egentligen kostar.

2.     EU är inget land. EU är en organisation av en massa länder som betalar medlemsavgift till EU, och vars samlade avgift utgör organisationens budget. EU:s budget är drygt 1300 miljarder kronor i jämförelse med Sveriges stadsbudget som är på 810 miljarder. EU:s samlade BNP ligger på runt 117 000 000 000 000  (117 000 miljarder) kronor. Lite snabb räkning gör att EU-stöden utgörs 4,4 promille av EU:s BNP. ( (1300 x 40%) / 117 000). I Sverige står jord och skog för runt tio procent av BNP. Det hade kunnat vara mer om den politiska klåfingrigheten varit mindre, och 4,4 promille är en kompensation klart i underkant.

Damen refererar till Indien och Kina som föredömen när det gäller tillväxt och hur man ska hantera jordbruks- och regionalpolitik. Hon måste anses ha tämligen märkliga visioner eftersom tre fjärdedelar av världens alla extremt fattiga, eller 1,2 miljarder, bor på landet, och 300 miljoner av dessa finns i Kina och Indien. Eftersom jordbruket är väldigt viktigt för de fattiga på landsbygden är det extremt viktigt att få fart på deras lantbruk för att klara FN:s millenniemål om att ha halverat andelen extremt fattiga och hungrande till 2015. Det är också viktigt att få fart på lantbruket i EU. Annars kommer en rimlig konsekvens av Olssons politik om hon får gehör för den att andelen fattiga i världen ökar istället för minskar. Vi ser redan idag stagnerande produktivitetsökningar beroende på att bönderna inte har råd att vara långsiktiga. När man inte har råd att ta hand om dräneringar och hålla rätt fosforklass kommer produktionen minska och vi kommer se ännu fler svältande. Ett påstående som Birgitta Olsson rimligtvis kommer bemöta med ”Om de inte har bröd kan de väl äta kakor istället?”

Hade Birgitta Olsson bara varit den, i mitt tyckte, ordinära pajas som anstår hennes intellekt så hade det inte varit några problem, då hade hon bara varit underhållande, men nu är hon EU-minister och har förutom ett sällsynt dåligt munväder extrema kunskapsluckor när det gäller området hon är minister för. Men visst, vi kan väl testa att göra som Indien gjorde för att bli vad Birgitta Olsson beskriver som ”tillväxtmaskin” – Kickstarta sin ekonomi genom låta 40% av BNP utgöras av stöd till lantbruket.

(Som parentes tycker jag att det är svinigt av Birgitta Olsson att i artikeln jag länkade till prata om trafficking när polisen för knappt fyra år sedan fick dra ner på sitt arbete mot just trafficking samtidigt som EU:s regeringschefer och EU-ministrar lade precis all sin samlade kraft på att förbjuda glödlampor.)