Matkris. Visst....
Läser att FAO, FNs livsmedels och jordbruksorganisation, har samlat till möte i Rom angående matkrisen. En i högsta grad fabricerad kris. Man vill i väst inte betala för maten och skyller sina illa dolda motiv på att det är synd om de fattiga för att de inte har råd att köpa mat. Det är ju ett pseudoresonemang. I verkligheten, spelar det någon roll om du kan köpa ett eller två kilo ris för det du tjänar på en månad? Nix, problemet är att folk är fattiga, inte att maten helt plötsligt börjat kosta vad den kostar att producera. Alla, precis alla, tjänar på ökade livsmedelspriser. Flera afrikanska stater har sjösatt reella planer att bli självförsörjande på livsmedel inom sju, åtta år. Den illegala vallmoodlingen har fått stryka på foten för att veten plötsligt är lönsam. Kokainet är skitdyrt nu... Den av nästan alla illa omtyckta jordbrukspolitiken har spelat ut sin roll. Jag läser ganska ofta ledarsidor och politikers debattinlägg om att EUs gemensamma jordbrukspolitik borde avregleras. Jag håller absolut med. Däremot kan jag inte se riktigt samma konsekvenser som tex. Gunnar Hökmark och ledarskribenter på Sydsvenskan när de menar att en avreglering kommer ge stabilt låga priser i konsumentled. Att idag, när marknaden för en gång skull ger avtryck ändå fram till konsument, låta ideologi stå i vägen för fakta är snudd på dumt, men som sagt, jag vill också avreglera. Det är nästan tvunget, de politiska styrmedlen är döda. Invterventionslagrena är sedan lååång tid tomma. Man kan inte längre släppa ut billig spannmål på den interna marknaden för att kyla ner prishöjningar. Att slopa EUträdan för att dämpa prisuppgången på vete känns mest som dödsryckningar. Det enda resultat man kan härröra till EUträdans slopande var att priset på glyfosat steg i höstas. För att dämpa prishöjningen på mjölk höjer man mjölkvoterna men de korna som behövs för att fylla tomrummet mellan verklighet och kvoterna finns inte. De är slaktade sedan många år. Vi har ju från politikerhåll hört att det inte behövs någon speciell kompetens för att bli politiker. Samtidigt kräver den nya situationen i lantbruket otroligt mycket av oss som företagare. Vi kommer få se större fluktuationer vad gäller pris på både insatsvaror och våra produkter, vi måste bli bättre företagare. Speciellt nu när gårdarna växer. Som det har varit innan har man ju kunnat skita i att ta ut lön själv om det gick knackigt ett år och man visste att det skulle bli bättre. Har man kommit upp i storlek utgör ens egen lön det lilla och har man dessutom några anställda så vill de ha lön den siste, oavsett priset på mjölk och kväve. Vi måste ha frihet att driva och utveckla våra företag utan politisk klåfingrighet och detaljstyrning. En fri marknad rättar alltid till sig, en politisk styrd marknad kan vara skev väldigt väldigt länge. Jag vet att det är svårt att avreglera ett lantbruk, det finns bara två länder som har lyckats (jänkarna har försökt fyra gånger men alltid varit tvungna att återreglera) - Kanada och Nya Zeeland, och det var fan inte najs att vara bonde på Nya Zeeland under omställningsfasen. Men jag vill ändå ha frihet att vara en duktig företagare. Jag vill inte att politikerna ska lägga sig i vad jag odlar och föder upp ska kosta och till vem jag ska sälja det.
Och förresten, ni som tror att EUs jordbruks politik är till för att stödja bönderna, och kostar en massa pengar, ni har fel. Jordbrukspolitiken är den enda branschpolitik som är gemensam, den enda som är reglerad, den omfattar drygt en tredjedel av EUs budget, vilken inte är jättemycket större än Sveriges stadsbudget, och 0,5 procent av den samlade BMPn. Den har sedan kol och stålunionens början 1946 handlat om att hålla priset till konsument nere. Man har haft interventionslager till vilka man köpt in spannmål, kött och pulvermjölk när det varit billigt och sen sålt billigt för att kyla ner marknaden när priserna steg. Tror ni själva att politiker och opinionsbildare låtit ett system som strör skattepengar över några få procent av befolkningen fortleva i femtio år?
