Sveriges snyggaste bonde

Människan är ett förunderligt släkte.

Hur länge som helst och trots att man när man skrapat på ytan funnit rikitgt stora frågetecken i utredningarna kring Thomas Quick/Sture Bergwall, har de flesta framhärdat Quicks skyldighet.

Nu verkar vi dock ha kommit till punkten då det inte längre går att hålla emot, och efter gårdagens tv-program om Quick finns det ingen hejd på hur jävligt man kan gå åt Lambertz, Norell, Borgström, Penttinen, Van der Kvast osv. Jag har länge trott att Quick var oskyldig, och jag har personligen inga problem med att starkt ifrågasätta sekten runt Quick. Faktum är att jag är helt övertygad om att flera stycken av de inblandade är idioter. Och då är det inte Quick jag talar om.

Det jag finner intressant är att den allmänna opinionen bara kan skifta ståndpunkt så dramatiskt - Över i stort sett en natt dessutom. Helt plötsligt får de inblandade springa gatlopp. Jag tycker förvisso att det är välförtjänt men människors beteende förbryllar mig. Att det gåt från ytterlighet till ytterlighet.

Att ju längre vi drar en pendel på ena hållet, desto längre kommer den slå på andra är ett faktum. Att det gäller opinionen, och inte bara fysiken, torde mer än väl bevisas av skränet i efterdyningarna av vad som rullat upp i cirkusen kring Quick. Ytterligare en sak som vi svenskar dragit till sin absoluta spets är den svenska modellen och med den, den svenska djurskyddslagen. Två ämnen som i allt större grad diskuteras, och ifrågasätts. Även om jag själv skrivit artiklar om människor som ifrågasatt djurskyddslagen, bekymrar det här mig. Både att vi har en så stark djurskyddslag och att den nu ifrågasätts.

Jag månar om djuren och vill att de ska ha det bra. Samtidigt ser jag att den djurskyddslag vi har inte alltid är grundat på kunskap, inte alltid fungerar i verkligheten och inte alltid värnar djuren. Vi ska inte ha en djurskyddslag som är så stark och vars tillämpning är så lynnig att djurägare drar sig för att ringa veterinären när de har ett sjukt djur. Av rädsla för att åka dit för att de har ett sjukt djur…

Min rädsla är att när det väl blir legio att ifrågasätta den djurskyddslag vi dragit så långt ut på ena hållet, kommer det inte finnas någon hejd i hur långt vi kommer dra diskussionerna på andra hållet. Att ingen kommer lyssna på de som manar till sans. Något som knappast gagnar djuren.

Jag har en förhoppning om ett klimat där vi faktiskt kan prata om djurskyddslagen utan att deltagarna stämplas som antingen djurskyddsaktivister eller djurplågare. Om jag tror på en nyanserad diskussion eller att alla som tidigare stått i ena ringhörnan plötsligt rusar över till andra hörnet, och vi försitter alla chanser till en balanserad djurskyddslag – Det är en annan femma.l

Tydligen ska något fårprojekt i Norrland ha gått över styr. Varken händelsens vara eller inte vara eller själva händelsen som sådan är något jag tänker engagera mig i. Det jag däremot har synpunkter på är LRF:s agerande i det här fallet. Jag har egentligen lovat mig själv att försöka sluta kritisera dylikt. Å andra sidan är jag den dåliga disciplinen personifierad.

Det finns i LRF så kallade omsorgsgrupper. På LRF:s hemsida beskrivs omsorgsgruppernas arbete som väldigt vackert. Till exempel skriver LRF Norrbotten följande på sin hemsida: ”Omsorgsgruppen i Norrbottens län består av ett nätverk av människor med stora hjärtan, öron som är bra på att lyssna och en klarsynthet som kan vara till god hjälp då livet känns tufft. När omsorgsgruppen tex får kännedom om att djurhållningen på en gård försämrats är ambitionen att agera så snabbt som möjligt. Gruppen kan då på eget initiativ ta kontakt med lantbrukaren i fråga och besöka gården tillsammans med de som är bäst skickade att hantera situationen.
Alla i gruppen har givetvis tystnadsplikt.”

Det låter onekligen väldigt vackert men uppenbarligen har inte alla medlemmarna i omsorgsgruppen läst beskrivningen. När tidningen Norrländska socialdemokraten, NSD, började beskriva det här fårprojektet i Tornedalen med rubriker av kvällstidningskaraktär, lät de även LRF:s omsorgsgrupp komma till tals. Medlemmen i omsorgsgruppen, LRF:aren, lantbrukaren och seminören Elaine Björnfot säger följande till tidningen:

”När jag fick information att fåren skriker och är hungriga ute på ön, så ringde jag ägarna och frågade vad de tänker göra åt saken. Det finns ingen bra ursäkt till detta. Har man djur ska de matas och få tillsyn varje dag.”

Enligt NSD underkänner hon hanteringen av djuren och ifrågasätter varför djuren inte för länge sedan är i ladugården. Björnfot fortsätter:

”Det här är alldeles hemskt och djuren plågas. Det har inte funnits bete på lång tid. Det är väldigt upprörande när djur behandlas så här.”

”Jag hoppas att djurägarna får djurförbud. Det här projektet blev fel från början, de har ingen kunskap om djur, det är hemskt när djur plågas”, säger Björnfot.

Jag skiter som sagt i själva händelsen med fåren. Det som stör mig är Elaine Björnfot. Det spelar ingen roll om nämnda fårfarmare suttit och ryckt benen av hundvalpar. Tystnadsplikt är tystnadsplikt. Och har man tagit på sig uppgiften att stötta sina medmänniskor ska de man påstår sig stötta vara säkra på att man inte efter eget gottfinnande vräker ur sig massa skit om dem. Speciellt inte om man låter påskina att man i egenskap av medlem i omsorgsgruppen har bättre insyn än andra, och att med därför är mer vederhäftig i sin kritik/smutskastning/ärekränkning/skvaller.

Vissa har förstånd att i alla fall stå still när de trampat i klaveret men när Björnfot på facebook ifrågasattes för sina uttalanden värkte hon ur sig ännu värre saker om fårfarmarna. Till slut uppfattade jag henne som att hon legitimerade sina uttalanden med att fårfarmarna faktiskt var framgångsrika i andra branscher. De kunde ju hålla sig till det. En från min horisont småaktig inställning. Som parentes kan dock nämnas att begreppet ”den tornedalska avundsjukan” är googlingsbar.

Ungefär samtidigt som Elaine Björnfot verkade ha slut på argument och var rejält inmålad, det är uppenbarligen svårt att förklara varför man i mitt tyckte är så självgod och falsk, togs facebooktråden bort. Jag säger inte att det var hon själv som raderade kritiken mot henne, men det föreligger trots allt ett visst mått av indicier när hon är administratör för forumet där hon fick kritik.

Även om Björnfot visar prov på exceptionellt dålig rutin och omdöme har jag fått bilden att hon inte är ensam om att som delaktig i LRF:s omsorgsgrupper baktala sina medmänniskor, och de de är satta att stötta. Enda skillnaden är att hon inte verkar skämmas för att göra det öppet.

Jag brukar inte kräva folks huvud, men jag hoppas för LRF-medlemmarnas skull att Elaine Björnfot trots vad hon visat tidigare har det goda omdömet att omedelbart avsäga sig uppdraget i omsorgsgruppen. Vem kommer i fortsättningen söka kontakt och stöttning av omsorgsgruppen när sannolikheten är stor att det man sagt i förtroende inte bara kommer hamna på byn - Det kommer även användas emot dig?