Sveriges snyggaste bonde

Jag vet inte om någon missat allas vår EU-minister Birgitta Olsson. Damen som får Anna Kinberg Batras ”Stadsbor är smartare än lantisar” att framstå som direkt begåvat. Olsson försöker i alla fall med liv och lust övertyga mig och andra normalbegåvade om att hon på allvar blivit av med den sista lilla biten förstånd hon hade genom att med en femårings envishet mässa vidare om att sänka jordbruksstöden. För att appellera väljare har hon bland annat visat hur hon vill ha det genom att flytta runt plastlådor. Damens argument är dels att jordbruks- och regionalpolitik står för 70% av EU:s budget och dels att EU kommer bli frånsprunget av länder som inte lägger 40% av sin budget på jordbruksstöd. Till exempel Indien och Kina.

Missförstå mig inte, jag vill inte heller ha en stödpolitik men det går liksom bara inte att rycka bort stöden och ha kvar den politiska klåfingrigheten som stöden från början var tänka att kompensera för, men vi har allvarligt talat en EU-minister som måste börja läsa på om EU innan hon öppnar flabben.

Det är nämligen såhär:

1.     Jordbruk och regionalpolitik är i stort sett de enda gemensamma ämnena man i EU har en gemensam politik för. Att deras andel är 70%, och inte närmre 100% betyder egentligen att vi skulle ta oss en allvarlig funderare över vad administrationen av EU egentligen kostar.

2.     EU är inget land. EU är en organisation av en massa länder som betalar medlemsavgift till EU, och vars samlade avgift utgör organisationens budget. EU:s budget är drygt 1300 miljarder kronor i jämförelse med Sveriges stadsbudget som är på 810 miljarder. EU:s samlade BNP ligger på runt 117 000 000 000 000  (117 000 miljarder) kronor. Lite snabb räkning gör att EU-stöden utgörs 4,4 promille av EU:s BNP. ( (1300 x 40%) / 117 000). I Sverige står jord och skog för runt tio procent av BNP. Det hade kunnat vara mer om den politiska klåfingrigheten varit mindre, och 4,4 promille är en kompensation klart i underkant.

Damen refererar till Indien och Kina som föredömen när det gäller tillväxt och hur man ska hantera jordbruks- och regionalpolitik. Hon måste anses ha tämligen märkliga visioner eftersom tre fjärdedelar av världens alla extremt fattiga, eller 1,2 miljarder, bor på landet, och 300 miljoner av dessa finns i Kina och Indien. Eftersom jordbruket är väldigt viktigt för de fattiga på landsbygden är det extremt viktigt att få fart på deras lantbruk för att klara FN:s millenniemål om att ha halverat andelen extremt fattiga och hungrande till 2015. Det är också viktigt att få fart på lantbruket i EU. Annars kommer en rimlig konsekvens av Olssons politik om hon får gehör för den att andelen fattiga i världen ökar istället för minskar. Vi ser redan idag stagnerande produktivitetsökningar beroende på att bönderna inte har råd att vara långsiktiga. När man inte har råd att ta hand om dräneringar och hålla rätt fosforklass kommer produktionen minska och vi kommer se ännu fler svältande. Ett påstående som Birgitta Olsson rimligtvis kommer bemöta med ”Om de inte har bröd kan de väl äta kakor istället?”

Hade Birgitta Olsson bara varit den, i mitt tyckte, ordinära pajas som anstår hennes intellekt så hade det inte varit några problem, då hade hon bara varit underhållande, men nu är hon EU-minister och har förutom ett sällsynt dåligt munväder extrema kunskapsluckor när det gäller området hon är minister för. Men visst, vi kan väl testa att göra som Indien gjorde för att bli vad Birgitta Olsson beskriver som ”tillväxtmaskin” – Kickstarta sin ekonomi genom låta 40% av BNP utgöras av stöd till lantbruket.

(Som parentes tycker jag att det är svinigt av Birgitta Olsson att i artikeln jag länkade till prata om trafficking när polisen för knappt fyra år sedan fick dra ner på sitt arbete mot just trafficking samtidigt som EU:s regeringschefer och EU-ministrar lade precis all sin samlade kraft på att förbjuda glödlampor.)

Varje år dör folk medan de utövar lantbruk. Och jag gillar det.

Det faktum att lantbruk är en av de farligaste branscherna i Sverige gör att jag känner mig lite häftigare. Jag har även noterat att alla kommentarer om att oooooooooooo vad farliga tjurar är och ooooooooo vad försiktig man ska vara med dem som följer varje gång någon blivit ihjälstångad verkar fällas av folk i desperat behov av att framstå som rockstjärnor. Jobbar man med kor och tjurar och inte kan stå emot impulserna att pedagogiskt och tämligen raljant förklara att tjurar är JÄTTEFARLIGA och helst inte ska finnas till så känns det mer som att man måste kompensera sin egen tråkiga personlighet med att påpeka att man faktiskt jobbar med något JÄTTEFARLIGT. Men att man givetvis har koll på läget som den rättskaffens och kloka människa man givetvis är.

Låt mig bara säga en sak – Ingen gillar folk som kommer med förnumstiga råd om hur andra ska bete sig.

Detta om detta. Nu till det väsentliga. Så länge jag kan minnas så har det etablerade lantbrukssverige malt på med sitt säkra bondförnuft, säker gård och fan vet allt. Detta till trots fortsätter folk att dö och lemlästas. Och vet ni vad? Det kommer fortsätta på det viset. Alla i svenskt lantbruk vet precis vad som är farligt och precis hur farligt det är. Ändå fortsätter vi stå på lyftarmarna och slå igång kraftuttaget när vi kört analstopp i rundbalspressen. Vi fortsätter utsätta oss för direkta livsfaror. Och det kommer vi göra oavsett hur många kampanjer om hur farligt det är vi än tvingas genomlida. Varför? För att vi VET. Det är inte medvetenheten som fattas. Vi vet. Men vi skiter i det. Det spelar alltså ingen roll om hela land lantbruk skulle vara full av enbenta tröskförare.

Frågan som då reser sig är varför det inte läggs något på de långsiktiga riskerna? Hur många gånger måste man till exempel hoppa ner från tröskan efter ett pass av stillasittande för att det ska plåga sönder knäna?

Jag vågar sätta en ganska bra slant på att det är enklare att få en lantbrukare att sluta hoppa ner från maskinen än att få honom/henne att sluta pilla på maskinen medan den är igång. Det första tänker vi inte på men ger garanterade skador. Det andra vet vi om och men riskerar bara skador. Varför satsas det då bara på det andra?

Jag vet att det finns folk som menar att jag delar ut kängor. Jag vill snarare kalla det intellektuell u-hjälp. Ett av de grundläggande syftena med den här bloggen är att sparka på folk, och jag måste medge att jag gillar det. Jag har sedan 2008 kränkt de flesta fenomen, institutioner och grupper i min blogg. Jag har varit hård, raljant, kränkande, oförskämd och ibland har det varit precis på gränsen till vad som är lagligt att skriva om andra människor. Och det har aldrig varit någon stor grej för mig. Jag har varit medveten om ordets betydelse och jag har alltid vägt dem men jag har aldrig varit rädd. Det har aldrig varit någon stor grej för mig att göra mig lustig över andra människor, givetvis såvida de förtjänat det, oavsett hur obalanserade de än varit. Okej för att tanken att få fasaden målad med slagord efter incidenterna med ”Min mat kissar på din mat” och ”Varför skriker inte veganer när de får orgasm? De vill inte erkänna att ett stycke kött kan skapa sådan glädje” hastigt funnits, men jag har alltid tyckt det varit lugnt. Till och med efter min sång om Djurrättsalliansen.

De enda gångerna det kittlat när jag tryckt på publiceraknappen är när jag hackat på muslimer. Jag minns när jag skrev om halal-tv.( Länk och länk ) Jag vet inte om ni ens kommer ihåg dyngan. Det var i vilket fall som helst några program som SVT gjort och som leddes av några kolleriska brudar. Bland det bästa var bruden som vägrade ta i andra människor med hänvisning till sin religion, och sen kallade det strukturell rasism när hon inte kunde bli läkare… De här programmen var rakt igenom dåliga. De var så undermåliga att det var sorgligt. Jag kritiserade dem, och jag berättade för en kompis medan jag samlade material att jag skulle totalsåga dem. ”Får man det”, undrade han.

Ja, det får man. Man får ifrågasätta muslimer. Man får ifrågasätta alla. Såvida de är livet och kan försvara sig. Och skulle det nu vara så att en flock jihadister skulle för sig att spränga sig själva till döds utanför ditt hus för att du ifrågasatt hederkulturen visar det bara att de har större problem än bara religionen.

Jag vet att det finns hederskultur inom fler grupper än islam men det är just runt det hedersrelaterade våldet hos som det råder sådant hysch hysch runt. Och jag förstår inte varför. Vad gör det om man i den allmänna debatten skulle trampa någon som är sjukligt besatt av den egna familjens påhittade heder på tårna? De har nämligen fel. Jag lovar, jag har inga problem med en religion som tex säger att män ska ha si eller så långt skägg. Det som stör mig är när religionen blir lag och det blir polisens uppgift att mäta folks skägg, och de som inte följer religionen straffas. Jag utgår från att de flesta svenskar delar min uppfattning. Ingen normalt funtad människa anser det som okej att flickskolor bränns ner med eleverna kvar i skolan i swatdalen. Men. När vi sen ser tvång på mycket närmre håll så säger vi inget. Vi har 70 000 ungdomar i Sverige idag som lever under hederstvång. Rimligtvis kommer inte någon ta livet av alla de här 70 000 ungdomarna, men livet kommer tas ifrån dem.

Det är inget liv om du blir inskränkt i ditt val av partner, om dina föräldrar har ditt skolschema uppsatt på kylen i syfte att hålla koll på dig och om du inte får utvecklas och leva som du vill. När de regler dina föräldrar försöker få dig att följa inte handlar om att du ska ta dig någorlunda helskinnad in i vuxenlivet, utan om att skydda släktens egendefinierade heder så har något gått in i helvete fel. Framförallt om man anser att någon av de kvinnliga kusinernas val av partner eller sätt att leva skulle skita ner släktens heder så mycket att man kan fördärva en manlig kusins framtid genom att få honom att ha ihjäl sin kusin. Att inte säga att det är helt oacceptabelt är pretentiöst och helkorkat. Det är fullt möjligt att sätta ner foten mot hedersvåld utan att för den sakens skull bli stämplad som rasist.

Vilket i sin tur innebär att de som pretentiöst försöker leka ”förstående” inte är ett dugg bättre än de som har ihjäl sina släktingar för att de kränkt familjens heder. De värderar nämligen sitt eget namn högre än att andra människor faktiskt far illa och dör. Och jag förstår inte varför vi ska lyfta ut en grupp människor ur vår gemenskap och mena att de inte får ifrågasättas eller kritiseras. Det är inga porslinsvaser vi pratar om. Har man lyckats tjäna ihop tillräckligt med stålar för att dra i ett samhälle som i TV får representeras av arga skäggiga män som iförda någon sorts särk eldar flaggor på en parkeringsplats, och vars domstolar verkar bestå av ännu skäggigare män med automatvapen och en magic eight ball, så är man garanterat förmögen att både ta till sig och förstå kritik och att vara begåvad nog att inse det absurda i att ha livet av sina egna.

Det är inte bara av rent filantropiska skäl jag skriver det här. Det beror även på en ganska klar insikt att om hedersmord förekommit i min släkt hade jag legat risigt till. Jag är den i särklass grymmaste av alla mina kusiner men samtidigt den som ger min farmor mest huvudbry. Är det verkligen rätt att jag ska behöva dö på grund av min svårslagna och helt fantastiska personlighet?