Lantbrukets problem

Det börjar bli allt mer tydligt att ett av LRF:s allra största problem är kommunikationsavdelningen och den kultur av beröringsskräck som verkar råda i huset på Franzéngatan. LRF får ideligen utstå kritik från sina medlemmar för att organisationen inte gör något och aldrig sätter ner foten. En kritik jag delar. Oftast bemöts kritiken med att kritikerna inte har tillräcklig koll på LRF. Vilket är skitsnack. Min kritik bygger på en förhållandevis bra kännedom om vad LRF sysslar med.

 

Även en blind höna hittar korn ibland brukar det ju heta, och det ska tillstås att även LRF glimrar till ibland. Häromdagen läste jag ett yttrande LRF tillsänt våra vänner på staten. I vilken fråga är egalt. I skriften är ansvarig tjänsteman tydlig och handfast, pekar på reella problem för lantbruket och föreslår konkreta lösningar. En skrift som de flesta missnöjda medlemmar i stora drag uppskattat, och som skapat större legitimitet för LRF. Inte minst hos kritikerna.

 

Den här skriften måste man veta om att den finns för att kunna begära ut den.

 

Om man googlar samma ämne plus LRF hittar man en betydligt mer publik sammanställning på LRF:s hemsida. Av idiomet att döma är sammanställningen inte skriven av samma människa som skrivit LRF:s yttrande. Det är svårt att tro att båda dokumenten handlar om samma sak. Sammanställningen är så urvattnad, så politiskt korrekt och så luddig och feg att den befäster precis all kritik om beröringsskräck och att inte företräda lantbruket som faktiskt existerar.

 

Att inte bara hålla tyst om, utan ge en helt annan bild av vad man sysslar med offentligt är ett förfarande som inte bara förstärker missnöjet med LRF. Det är en kränkning av de på LRF som faktiskt försöker göra nytta.

 

Samtidigt finns det en både utbredd, bestående och kompakt feghet i LRF. Något inte minst företrädare för andra lantbruksorganisationer vittnar om. LRF har första tjing när det gäller att ränna hos politiker och tjänstemän. Inte sällan ska LRF då förmedla en väldigt tillrättalagd och förskönad bild av verkligheten. Något politiker och tjänstemän lyssnar på och anpassar sig efter. När sedan andra lantbruksorganisationer förmedlar sin bild blir politikerna förtvivlade över läget eftersom de tagit till sig LRF:s rosafluffiga bild. Visst finns det en stor politisk ovilja, men också de politiker som berättar att de hade velat göra mer om de bara haft koll på hur det såg ut egentligen.

 

Att ge en förskönad och tillrättalagd bild av läget i branschen skapar inte bara sämre förutsättningar för branschens. Det spär dessutom på politikerföraktet när de politiker som vill engagera sig för lantbruket aldrig ens får chansen.

 

Fler som inte direkt kan anklagas för att gå sina medlemmars ärenden är Ekologiska lantbrukarna. Dock kan de inte anklagas för slätstrukenhet. Ekologiska lantbrukarna försöker nu genom att hetsa mot de som ifrågasätter GMO-friheten slå in en rejäl kil mellan sina medlemmar och deras konventionella kollegor. Helt i onödan! Ekolantbrukarna angriper sina medlemmars konventionella kollegor med en retorik som innebär att Ekolantbrukarna själva borde vara de som får ta kostnaden för att särhålla sina förnödenheter och produkter. Något Ekolantbrukarna aldrig skulle gå med på. Mest talande för detta är väl Arla-Elin i Ekologiska lantbrukarnas styrelse. Hon ställde tydligen till med ett jävla liv när mejeriet eftersom det var för dyrt att hämta hennes mjölk med tillsammans med annan kravmjölk, blandade den med konventionell mjölk i mjölkbilen som ändå körde där förbi. I det fallet var tydligen särhållningskostnaden inte något att beakta?

 

Ekologiska lantbrukarnas text är grundad på ett av motionssvaren till Lantmännenstämman. Läser man texterna ser man att Ekologiska lantbrukarnas bevekelsegrunder inte ligger i kostnaderna för särhållning av olika sorters foder. Det handlar enbart om att skapa konflikt, smutskasta och att lägga krokben för andra. Att F4 och GMO-fritt Sverige agerar som Ekologiska lantbrukarnas firma gör inte saken bättre. Hade fler tillämpat Ekologiska lantbrukarnas taktik skulle det innebära till exempel att konventionella lantbrukare ivrigt skulle heja på helt tokiga ekoregler som att man inte skulle få avhorna kor i kravgodkända besättningar. Ju större förfång de innebar för ekoproduktionen, desto mer skulle de konventionella jubla. Jag är inte ekologisk men tar ändå ställning mot meningslösa regler som drabbar mina ekologiska kollegor.

 

Ekologiska lantbrukarnas taktik att kasta skit är som tur är inte lika cementerad hos deras medlemmar. Det finns faktiskt trevliga kravbönder som inte förtjänar att deras konventionella kollegor börjar titta snett för trams som Ekologiska lantbrukarna hittat på.

 

Ett av det svenska lantbrukets största problem är de organisationer som påstår sig företräda just lantbruket.


Ny karriär!

Som en del av er vet har jag sedan våren 2011 skrivit för Sveriges bästa lantbrukstidning. Jag har haft det oförskämt bra på förlaget. Jag har lärt känna otroligt kunniga och engagerande människor, haft en otroligt stor frihet och haft vansinnigt kul. Att det här arbetet dessutom inneburit att jag fortsatt bygga mitt namn och vara en maktfaktor i svenskt lantbruk har varit en bonus. Men likväl. Trots att jag inte ens kunde drömma om att min karriär skulle arta sig på det viset den gjort när jag slutade med korna och trots att jag har det otroligt bra, har jag ändå känt att något fattas. Det har liksom inte räckt att vara den som förmedlar andras åsikter -  Jag saknar att få driva frågor och att få argumentera.

 

Eftersom jag hela tiden har varit mån om att vara professionell och opartisk i mitt journalistvärv har jag med tiden insett att det inte går att förena att å ena sidan driva frågor och å andra sidan förmedla nyheter. Även om det som sagt är en principsak för mig att hålla isär mina privata åsikter och mitt journalistande är det fullt möjligt för mig att både driva frågor och att vara journalist. Vad jag tycker ska inte framgå av mina artiklar. Men likväl är det lätt att människor som inte uppskattar mitt journalistiska grävande ifrågasätter mig, och misstänkliggör mig. Även om jag som sagt vet att jag är fullt kapabel att vara opartisk i mitt jobb, men ändå ha en uppfattning rent privat, vill jag inte att man ska kunna ifrågasätta mig och de tidningar jag skriver för.

 

Det är därför jag valt att sluta som journalist. Även om jag hoppas att jag en dag kan återuppta den karriären. Jag börjar istället som utspelsansvarig i Kristina Yngwes kampanj till Europaparlamentet. Kristina och jag har diskuterat formerna för det här ett bra tag, och har nu kommit överens. Det är med spänning och förväntan jag tar mig an mitt nya uppdrag. Jag har nämligen stort förtroende för Kristina. Både som människa och som politiker. Jag delar dessutom de centerpartisistiska idealen. Jag gillar frihet och individens ansvar men tycker samtidigt att det ändå får vara någon jävla ordning.

 

För de som känner mig eller följt mig kommer det säkert inte som någon överraskning att ja blir utspelsansvarig. Jag gillar att driva frågor, gillar att vrida och vända på saker och ting och är dessutom orädd. Planen och förhoppningen är att jag efter valet ska följa med Kristina till Bryssel som hennes sakkunnige. Jag ser fram emot att få arbeta utifrån den plattform Kristina och Centerpartiet erbjuder -  Att med Kristinas tydliga ledarskap som ram få frihet att ägna mig åt att vrida och vända på viktiga samhällsfrågor.

 

 


Om polisens facebooksidor

Först och främst. Jag tycker att man ska trivas på sitt jobb. Jag hade tagit livet av mig jag var tvungen att ha ett jobb enbart för att dra ihop pengar. Jag förstår också att man försöker välja yrke utifrån intresse. Man börjar köra lastbil för att man gillar lastbilar och man blir djurbonde för att man gillar djur. Dock finns det yrken vars verksamma jag helst ser har en längre distans till sitt jobb än vad många av vi andra har.
 
Ja, jobb ska ge tillfredställelse. Jag gillar själv när jag lyckas med något inom mitt gebit. Det som däremot får mig att fundera lite på balans kring glädjen i att lyckas är polisens facebooksidor. Mycket på sidorna är bra information som verkar knyta ihop myndigheten och allmänheten, men ibland kan man läsa om att polisen är glada över att ha lyckats reda ut något brott. Då jag hoppas att yrkesvalet polis grundar sig mer i ett samhälls- och rättspatos än i att man får köra med blåljus, förstår jag dem. Men jag är tveksam till glädjen. Den kräver i alla fall en väldigt tydlig balans och väldigt strikt uppförande.
 
Det går ibland att läsa att polisen använder epitet som ”feg” om brottslingar, att de blir besvikna på folk som inte riktigt klarar av att hålla sig inom lagens råmärken, att de är glada över att ha plockat in någon och att det är rätt att någon blivit fälld. Jag förstår dem som sagt, men det är ett problem. När polisen öppet lägger personliga värderingar i vad folk gör riskerar vi rättssäkerheten. För polisen ska det bara finnas ”enligt lagen”, ”inte enligt lagen” samt ”inte enligt lagen men nästa lag medger att vi säger åt dig på skarpen eftersom det kostar samhället mer än vad det gett att släpa dig till tinget”.
 
Jag medger att jag kommit undan på det senare alternativet. Jag minns en gång när polisen stoppat mig och det visade sig att det saknades 65 kronor på min skatt. Det spelar i lagens mening någon roll om det är saknas en krona eller tvåtusen. Antingen är bilen skattad eller inte. Jag sade åt polisen att vi då fick plåta av min bil och så fick jag ta vad det nu kostade att köra med en bil oskattad. De sade nej. Det var bättre att jag körde hem och fick bilen skattad. När jag väl blivit haffad har det varit under anständiga former. Från både min och polisens sida. Vi har rett ut våra förehavanden utan att slå ihjäl varandra. Jag har inte varit sur på dem, och de har inte varit sura på mig. Tvärtom! Trots att jag befann mig på fel sida lagen. Nog om detta.
 
Problemet uppstår när polisen inte kan hålla sig neutral till sitt jobb. Om migrationsverket skulle starta en facebooksida skulle de knappast skriva ”Idag lyckades vi äntligen fatta beslut om avisning av en bråkig irakier” eller ”Idag beslutade vi om uppehållstillstånd för en stackars romsk flicka”. Att göra sitt jobb med hänvisning till vad som är rätt eller fel, snarare än vad som är ok eller inte enligt lagen, ställer oerhörda krav på de enskilda poliserna.
 
Blandar de in vad som är rätt enligt dem själva i myndighetsutövningen kommer de en dag möta det faktum att de måste göra något de upplever som fel. Kommer de då lyda order eller kommer de säga nej? Eller kommer de rent av bara låtsas lyda order? Kommer de påstå att de inte kunde hitta den där familjen de fått i order att utvisa eller kommer snubben de är säkra på är skyldig men som de får släppa i brist på bevis råka ”ramla och slå sig” på vägen ut?
 
Jag vill inte ta ifrån poliserna arbetsglädjen, men jag tror att det är bra att de ibland får utföra jobb de inte gillar. Jag har träffat på polisen i många roliga situationer när deras personliga inställning kunnat kvitta eftersom den inte riskerat att drabba någon. Det går dock emellertid inte att bortse från att en del av polisens arbete är att inskränka oss andra när vi tar oss, medvetet eller omedvetet, lite väl stora friheter. Alla gör vi fel, men när jag gör det blir jag hellre haffad av en polis som är neutral i sin yrkesutövning, eller till och med inte ens gillar att sätta dit mig, än av en som fått välja arbetsuppgifter och som njuter av sitt jobb. Njuter av att sätta dit mig. Skyll dig själv, tänker kanske en del av er. Jag tror dock att familjen som ska utvisas hellre blir hanterade av en polis som inte riktigt tycker om uppgiften än en som njuter av att sparka ut dem. Jag tror inte att någon av oss när vi blivit utsatta för brott vill möta en polis som menar att det ju inte var så farligt och viftar bort oss.
 
Som jag skrev innan så förutsätter jag att polisens yrkesval grundar sig i ett rättspatos, något jag respekterar, men när det gäller deras yrkesutövning så vill jag helst att det är lagen som bestämmer var gränsen för ok går. Inte den enskildes uppfattning av detsamma.

Jag håller stilen. Eller: Jag vill aldrig bli normal.

Förr när jag tjänade pengar på att producera saker som mjölk så funkade det att vara stressad, disträ och en fara för både sig själv och andra. Då var företaget värt något även när jag gått in för dagen. Nu är det i större utsträckning jag som är värdet. Okej för att jag fortfarande sitter på en rätt schysst balansräkning, och värdeökningen på fastigheterna ska vi inte prata om men kompetensen går hem när jag går och lägger mig. Därför är det helt plötsligt viktigt att vårda varumärket. Men eftersom det i mitt varumärke tydligen ingår att vara stressad, disträ och en fara för både mig själv och andra så tänkte jag berätta om min dag.

 

Egentligen skulle jag vara i andra ändan av Skåne klockan nio idag och göra reportage. Igår kväll ringde dock offret och frågade om vi kunde skjuta på det till på lördag. Inga problem för mig. Jag lade in annat jobb idag och när jag var ute sålde mig själv så ringer offret och meddelar att han nyss kommit på att han ju ska på bröllop på lördag och undrar om jag kan komma typ nu. Jag älgar hem med lastaren, in i duschen och iväg. Kommer ut ur en rondell i vänsterfil på två hjul och ser en jävel i båtmössa och gul väst. De gör två tämligen omedelbara konstateranden: 1. Jag är nykter. 2. Jag har missat att betala skatten på bilen. De hade några synpunkter till men de är inte relevanta för historien. Jag hoppar in i snutbussen och håller en liten monolog om att det inte är något att käfta om – jag har gjort fel och det är deras jobb att sätta dit mig. Det är ju inte ens en bedömningsfråga. Det är faktum. Herrarna konstaplar blir glada och tycker att fler borde vara som jag. Jag svarar med att jag ju dessutom sparar dem en massa jobb. Antingen skriver jag på och så är det klart, eller så nekar jag och då måste de köra hem och skriva rapport och sen syns vi i tinget. ”Du kan det här”, svarar de men jag väljer att prata om annat. När jag fått boten och ser vad det landar på så förklarar jag för polisen det är mindre än jag tjänar på skrivjobbet, och att jag således går med plus. Jag berättar för polisen om det olämpliga i att min bil ska stå där på vägen i flera dagar och undrar om jag kan köra bort till macken 200 meter längre fram och parkera bilen där. Sen får den stå där tills skatten är betald. Jag berättade att jag tänkte ringa farsan så fick han komma och hämta mig. Konstapeln drog lite på det och jag började gå mot bilen. Jag vänder och hoppar in i bussen igen och frågar herr konstapeln hur han tänkt lösa det faktum att jag inte skrivit på boten. Han svär och berättar att de helt enkelt fått köra hem till mig med boten och be mig skriva under. Jag skrattar och berättar att jag inte öppnat dörren för honom. Nu är han på så gott humör att han låter mig flytta bilen till macken. Jag tar i hand och tackar, sätter mig i bilen, startar och rullar därifrån, jag börjar blinka höger i god tid och svänger in mot macken, kör några hundra meter på en parallellgata till den jag körde på från början och som polisen stannade mig på, kör ut på densamma igen, trampar på gasen och kör till intervjun.

 

På väg från offret bestämmer jag mig för att jag är hungrig. Jag snurrar rundor omkring ett köpcentrum i hopp om att hitta en hamburgare. Det gör jag. När jag ska betala för burgaren medges det ej. Jag har inte bara glömt betala skatten vid månadskiftet, utan även betala lön till mig själv. Det är faktiskt inte någon större skillnad på att lämna plånboken hemma och ha alla sina pengar på företagskontot och ha visa-kortet kopplat till privatkontot. Som tydligen var tomt. Jag betalade med en hundralapp istället. Jag har nu en bestämt känsla av att var vilse. Det var jag. Dessutom satt jag och höll utkik efter poliser hela tiden. Dock noterade jag att det vid nästa avfart, och faktiskt den avfart jag skulle ta, fanns hamburgare att köpa. Den där stunden jag lagt på att leta en två km därifrån var således tämligen onödig. Nu var jag vilse igen.

 

Dock lyckades jag ta mig till stället som jag skulle fotografera på, och sen var jag vilse igen. Eftersom min planering vid det här laget var körd åt helvete så bestämde jag mig för att göra telefonintervjun jag behövde göra medan jag körde. Det kan vara värt att i sammanhanget påpeka att jag fortfarande var vilse, körde på vägar som fick sådana där vägar man kan se gå längs med bergssidor som autobahn, var så extremt borta i skallen att jag förmodligen kunnat gå vilse i mitt eget kök och att om jag krockat eller kört av vägen fått betala kalaset själv eftersom jag hade nyttjandeförbud på bilen.

 

Jag gör intervjun och hittar till trakter jag känner igen. Istället för att köra raka vägen hem för att undvika polisen kör jag till förlaget och snackar skit och landar efter en lite väl snurrig dag. Jag trivs som fan med de människorna. Nu börjar jag till slut rulla mot hemmet igen. Inte ens nu kör jag raka spåret, utan gör en avstickare och köper lösgodis för växeln jag fick tillbaka när jag köpte hamburgare. Kör hem. Får ryggskott. God natt


För att inte tala om traktorracet i Södra Lundby

Jag kan nu berätta att det är klart. Jag kommer bli västgöte. Jag har alltid gillat skaraborgarna. När jag sysslade med LRF Ungdomen var jag till exempel fadder åt LRF U Skaraborg. Jag har på senare tid även fått en hel del vänner på det hållet. Det behövdes därför ingen lång betänketid när Per K utanför Hjo frågade om jag ville köpa hans gård. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att om jag säljer min gård i Skåne så har jag en hel del cash över och kan ganska lätt finansiera köpet av Pers gård. Per har mjölkkor just nu men jag kommer inte fortsätta med mjölkproduktion på hans gård. Stoppar jag in något i stallarna så blir det några dikor. Jag har ju trots allt inte djurförbud, och dessutom känner jag folk på länsstyrelsen i vg-land, så det ska inte vara några problem alls. Jag kommer istället fortsätta skriva. Jag gör ju trots allt en riktigt bra slant på det, jag trivs bra med det och det funkar bra tillsammans med lantbruket. Dessutom är Skaraborg lite mer centralt beläget än vad Skåne är. Även om det mesta i lantbruket händer i Skåne. Jag kommer redan nu lasta en del maskiner och köra upp till Skaraborg och se till att Per får vårsått. De sista maskinerna jag vill ha med mig räknar jag med att rulla norrut med senast vid halvårsskiftet. Lastmaskinen får vara kvar så länge eftersom det finns en hel del städ- och rensningsjobb att göra på gården, men till fardagen nästa år räknar jag med att alla band till Skåne är klippta. Visst för jag nog kommer sakna farmor och farfar men det tar ju inte ens fyra timmar att köra ner hit. Jag tror också att jag kommer att sakna havet. Å andra sidan så finns det ju vatten även i Skaraborg.

Mot nya äventyr!


Det håller i alla fall massapriset uppe

I förrgår hörde jag på radion att lärarna inte hinner med att lära ungarna något eftersom allt mer tid går åt till administration och att vända papper. Trots att jag försöker jaga på min far och tvinga honom att arbeta så smiter han ibland undan och ringer sin sambo. Hon är sjuksköterska i äldrevården (tror jag) rätt ofta när han ringer så har hon knappt hunnit ta hand om gamlingarna eftersom dokumentationen tar all tid. Jag börjar få ont om lediga plana ytor på mitt kontor. Jag köper mer skrivarpapper och pärmar än vad jag köper mat.

 

Det blir mer och mer tydligt att den perversa förkärleken för papper och de helt orimliga dokumentationskraven vi ser i dag är ett samhällsproblem. Den egentliga verksamheten blir lidande och tappar tempo eftersom allt mer tid ska läggas på att dokumentera den.

 

Igår lät Sveriges Radio Annie Lööf kommentera det faktum att tre fjärdedelar av Sveriges företagare inte anser att regelbördan lättat. Hon svarade bland annat att det här visar hur lång tid det tar att ändra folks attityd. Underförstått, och givetvis i sann politisk anda, att det är folket det är fel på – inte politiken. Vi förstår inte vilka stordåd våra kära politiker har gjort för vår skull. Hon menade också att Sverige är bäst i Europa på regelförenklingar. Att vara bäst i den ligan betyder bara att man redan ligger på en okristligt hög nivå, och att vara stolt över detta är lika korkat som att vara stolt över att man slutat slå sin fru.


Skulle det här verkligen skada...?

När jag blivit medlem i LRF igen så skrev jag en motion. Jag fick dock rådet att när jag ju faktiskt fått en och annan vän i LRF så var det ju synd att förstöra de relationerna genom att skicka motionen till stämman så jag avstod. Ytterligare en aspekt var det faktum att jag förmodligen blivit skickad som ombud på ren jävelskap nästa år.

Här är i alla fall motionen. Håll till godo:

"Motion angående alkoholpolicy och akustik under riksförbundsstämmorna.


De flesta av oss minns säkert Björn Jacobssons tal till Helena Jonsson vid senaste riksförbundsstämman. Jacobsson var tydligen lite väl plump i sitt tal till vår då nyvalda ordförande. Skeenden vars efterspel har föranlett undertecknad att skriva denna motion.


Diskussionerna och hemlighetsmakeriet kring vad Jacobsson egentligen sade föranledde ett stort mått av nyfikenhet hos undertecknad. Undertecknad har därför frågat många av ombuden vid stämman vad Jacobsson sade. Det stora flertalet var överens om att Jacobsson var okänslig och att talet var över gränsen. Dock har de genomgående saknat förmåga att rekapitulera Jacobssons tal. En oförmåga grundat i att de antingen inte hört talet eller att de helt enkelt inte minns det. Att talet var över gränsen stod dock klart.


Stämman anordnas endast en gång om året Det är platsen där organisationen samlas och stämmer av det gångna året samt formar framtidens LRF. Det är således en demokratisk katastrof att organisationen använder sig av lokaler i vilka akustiken är så dålig att inte alla ombuden hör vad som sägs. Även om det är under stämmomiddagen. Det första yrkandet blir därför att:


Stämman beslutar att LRF riks inför kommande stämmor i förväg sänder två för ändamålet lämpliga tjänstemän att undersöka och godkänna akustiken i samtliga de alternativ man överväger för var man ska hålla stämma.


Det är inte heller något annat än en tragedi att så många av ombuden super sig så fulla att de inte minns vad som sagts från stämmans öppnande till dess avslutande. Mitt andra yrkande blir därför att:


Stämman beslutar om nolltolerans vad gäller alkohol på riksförbundsstämmorna från och med nästa års stämma.


Undertecknad yrkar även att kommungruppen antar motionen i sin helhet och sänder den vidare till regionstämman."

 


Jag vill inte påstå att Unni Drougge börjar se gammal ut, men när hon åkte buss senast så reste sig Nils-Petter Sundgren för att ge henne plats.

Jag vet inte om ni vet vem Unni Drougge är. Med det vill jag inte låta påskina att mina läsare skulle vara mindre kulturellt belevade. Det handlar bara om att väldigt få lägger någon ork på att hålla reda på pseudoförfattare som Unni Drougge. I vilket fall som helst så använde sig damen i fråga igår av twitter för att förklara att ”bonde” är ett skällsord synonymt med puckad. Jag kivade lite med damen som mest verkade sucka över min dumhet och totala oförmåga att förstå att bonde är ett skällsord. När jag så skrev till en annan bonde att det i och för sig var bra att Drougge satt på twitter eftersom allt som håller henne borta från skrivandet var bra, påpekade hon att den frasen var stulen. Varpå hon med versaler kallade mig bonde. Jag svarade att vi genier inte snor, vi lånar bara. Jag undrar om hon tyckte att hon var smart när hon skrev att jag i så fall borde ange källa.

 

Jag bad henne sträcka på sig. En parafras på Peter Englund är ju det närmsta hon kommer Akademien.

 

Drougge får givetvis associera ord och begrepp med precis vad hon vill, dock ska hon ha jävligt klart för sig att det finns inte en enda tävling där hon kan mäta sig med random bonde.

 


F Ö så skrev jag om Unni Drougge i en blogg när hon och några pseudokändisar skrivit en debattartikel om griskrisen.


Ragnar Svedje

Jag fick en bok med posten idag. Nämligen ett dedikerat ex av Anders Bockgårds Bondungar - Från Nils Dacke till Anders Wall.
Jag har har på avstånd följt Anders arbete för att få fram sin bok, och det ska bli kul läsning.





Jag vet inte var man beställer boken än men återkommer med info om detta.
Medan jag väntar på svar så tänkte jag göra en lista över människor som INTE får böcker tillägnade sig.

Listan börjar enligt följande:
Ola Svensson, länsstyrelsen i Skåne.
Emma Hansson, länsstyrelsen i Skåne.
Peter Stenberg, länsstyrelsen i Skåne.
Sverker Olsson, länsstyrelsen i Skåne.
Juha Toropainen, länsstyrelsen i Skåne.
Eva Stensfeldt-Thuresson, länsstyrelsen i Skåne.
Eva Johansson, länsstyrelsen i Skåne.

En existensiell blogg. Att vara jag.

Jag fastnade för Garnet Hertz "What I realy do" och den tsunami av efterapningar som följde.
Jag har därför gjort en egen variant. Håll till godo.

Vad mina vänner tror att jag gör:



Vad min familj tror att jag gör:



Vad etablissemanget tror att jag gör:



Vad min redaktör tror att jag gör:



Vad jag tror att jag gör:



Vad jag egentligen gör:


Är något värt att arbeta för är det värt att stjäla

Jag läste om damerna som blivit dömda för häleri efter att ha köpt bland annat barnkläder billigt på Tradera. Tydligen så är erbjudanden som låter för bra för att vara sanna helt enkelt inte sanna. Det här får mig att fundera på min senaste affär.

 

Jag var på väg till fest och hade stannat för att tanka bilen när en snubbe rullar upp vid sidan om mig och frågar om jag pratar engelska. Jag trodde att han behövde vägbeskrivning. En fullt rimlig tanke eftersom jag som ändå kan språket med lätthet går vilse precis var som helst. Hur är det då att inte kunna svenska, tänkte jag. Dock behövde gentlemannen inte någon vägbeskrivning.

 

Han ville sälja en motorsåg…

 

Varför han valde mig av alla människor vet jag inte. Det är sällan jag ser ut som en skogshuggare när jag ska på fest.

 

Vi stod och dividerade en rätt bra stund. (Jag förklarade den sena ankomsten med att jag köpt motorsåg på macken. Dock med varierande framgång) Han började på 5000 spänn och att det var ett proffssåg och bla bla bla. Bland annat skulle det ha värme i handtaget. Jag vände upp och ner på sågen och berättade för honom att så inte alls var fallet. Efter det trillade priset raskt ner till 2000 för att sedan landa på 1200. När jag sade att jag varken hade 1200 cash eller tid att köra till en bankomat så suckade han och sade ”Ge mig de pengar du har, så får du sågen”

 

Han fick 200…

 

Glad i hågen kastade jag in sågen i bilen och körde på fest. Mitt sällskap i bilen bara skakade på huvudet och konstaterade att man aldrig har tråkigt med mig i närheten.

 

Eftersom jag är av uppfattningen att sälja och köpa stöldgods är förenat med viss risk, speciellt när man avslutar affären inför övervakningskamerorna på macken, så utgår jag från att motorsågen inte var stulen. Det låga priset kan helt enkelt inte stå i proportion till straffet för att sälja stöldgods. När priset gick under en viss nivå så skulle han ju stuckit, och sen sålt motorsågen till någon annan med mer pengar. Risken att bli påkommen och straffet är ju desamma oavsett om varan kostar 5000 eller 200. En affär som slutar på 200 är inte värd risken, medan det är helt lagligt att göra dåliga affärer. Jag tar det som inteckning för att motorsågen inte var stulen och att jag helt enkelt gjorde en helt laglig bra affär.


Vår


Hostmedicinen får narcissismen att blomma

Skåningen är inte som andra.
Framförallt är han vacker
Han har inte stockholmarens lömska blick, inte heller göteborgarens hysteriska talesätt eller smålänningens hasande gång. Inte sörmlänningens låga fotvalv eller medelpadingens dolskhet.
Nej, skåningen är i sanning en prydnad för mänskligheten. Likt ett majestätiskt monument höjer han sig över slätten. Hans blick är ärligt trofast, hans kinder glöder av hälsa och hans hållning är rakryggat reslig.

Ändå - allra vackrast är han inuti. Där klappar ett ädelt hjärta och där har en obefläckad karaktär tagit sitt säte.
Lägg därtill en nästan överjordisk snabbhet i tanken; en klokhet och en känslighet, som saknar motstycke någonstans. Ställ honom inför de svåraste problem, stapla upp framför honom all jordens bekymmer, kom till honom med konflikter och elände. Han kommer att lyssna tålmodigt på dina jämmerliga klagovisor, men du kommer också strax finna tröst i hans kloka lösning på världsalltets dilemma.

- "Jaja", ska du höra honom säga, "de bler nock bra me de". Genom sekler av med- och motgångar, sociala och kulturella revolutioner, ockupationer och allehanda irriterande intrång i vardagen, har skåningen lärt sig att kommer bara tid så kommer säkert också råd. Blir man bara siddande är jordelivet inte konstigare beskaffat än att det efter ett tag återgår i normala gängor förr eller senare. Detta hindrar inte att skåningen lärt sig ingripa i skeendena och ibland kan ertappas känna både upprördhet och engagemang.

En gång på en tågresa träffade författaren Axel Larsson några breda pågar som alla varit med i finska vinterkriget. De utbytte erfarenheter. Värst hade det varit på karelska näset ett tag. Där hade den ryska övermakten tidvis varit oerhörd.
Det föll då sällskapet in att han som låg och sov på en tågbrits i kupén, verkligen varit en av dem som stått mitt i kulregnet. Han måste väckas och fås att berätta. Alltså väcktes den sovande. "Hur var det på karelska näset, den gången", undrade vännerna.
Den nyss väckte tittade sig omkring med trötta ögon. Sen sa ha:
- Jo, där va hitt
Sen vände han sig på andra sidan och somnade om.

Sådan är skåningen. Han bävar inte för att va me där de e hitt.

Sverige är inte världens navel, och riksdagen är inte Sveriges navel.

Jag har både läst och hört om livet som blev efter att Max hamburgare skickat presentkort till riksdagsledamöterna. Jag tycker att det var dumt och osmidigt av Max, men fan inte korkat. Dels har de fått hur mycket mediatid som helst. Dels borde vänsterns Ulla Andersson fatta att med det förhållandet som råder mellan riksdagen och deras väljare, så tenderar en lite väl stor grupp väljare stötta det som riksdagen motarbetar. Se bara på Sverigedemokraterna. Kan man rösta in ett parti som man inte vet vad de står för i riksdagen för att visa sitt missnöje, så kan man med lätthet stödköpa en hamburgare på Max.

 

Två saker jag inte förstår:
1. Hur kan Max hamburgare blivit polisanmälda för bestickning? Man äter ju med händerna där.
2. Varför skänkte riksdagsledamöterna inte bara sina presentkort till stadsmissionen och lät saken bero istället för att gnälla om det i media?


Jag har varit snäll för länge

Jag kan inte annat än mysa åt den rockstjärnestatus allas vår Eskil Erlandsson försöker skaffa sig. Denne man från de djupa skogarna i småland vars hela väsen verkar vara en mötesplats för sävliga tankar försöker nu anamma de ungas sätt att kommunicera. Eskil har nämligen gett sitt digitala entourage möjlighet att under en vecka följa honom i realtid. Den voluminöse Eskil har bland annat förkunnat att han haft möte inför förmötet inför rådsmötet. Jag förundras enormt över den ocean av effektivitet som uppenbarligen råder i den europeiska gemenskapens högborg.

Dock måste jag medge att det är betydligt mer spännande att se målarfärg torka än att på bild efter annan se Eskil äta sig vidare genom Europa.


Skamlös namedropping och utdrag ur bondepraktikan

Jag får blommor och brev om dagarna. Inte från hemliga beundrarinnor. Jag är faktiskt högst tveksam till att jag ens har några beundrarinnor. Blommorna och breven kommer från kollegor som tycker att jag ska stå på mig, och att min kamp rör alla djurhållare. Jag har väl fått ett och annat brev som stuckit ut från mängden och inte varit lika uppskattande men det har varit mycket färre och mycket mindre hotfullt än jag först trodde det skulle bli.

 
Jag är ganska säker på att varken Johan Bexk-Friis eller Eva Eriksson får
lika många blommor. Jag tror inte ens att de får några blommor alls.

Även på nätet verkar det ha varit ganska lugnt vad gäller skepsisism kring mig. Bland favoriterna är dock en dam vid namn Malin Liljenberg som på nätet uttryck uppfattningen att jag är en ”kvinnohatande, sexmissbrukande, djurmisshandlande narcissist”.

 

Jag kan förstå Liljenberg. När förmodade medelmåttor stöter på aningen högre stående människor som till exempel jag skapas lätt avund. Har man då dessutom svårt att få sex kanske man ser de som faktiskt kan få sex som sexmissbrukare? För egentligen, hur kan jag vara både kvinnohatare och sexmissbrukare? Tror hon att jag är homosexuell?

 

Eftersom inte ens länsstyrelsen längre verkar hysa uppfattningen att mina djur mått annat än bra så skiter jag i djurmisshandlaruppfattningen och går vidare till narcissismen. Eftersom jag tydligen hyser ett nästintill sjukligt intresse för mig själv och dessutom tycker att man ska vara rädd om sitt dåliga rykte så tänkte jag delge er en text. Nämligen vad Bondepraktikan säger om vädurar: (Mina anmärkningar inom parentes)

 

”Den menniska, som är född uti Wäduren, låter sig beweka af ett ringa blod, han är okysk (det är nog här sexmissbruket kommer in) och hafwer ett trindt ansigte, stora ögon, han blifet karg och förtruten, blifwer snart wred och snart blid igen(nähä?!?) , och när han gör sig wred, då blifwa de ådror stora, som sitta framman uti i hans panna, han plägar gerna hafwa ett ärr uti sitt hufwud (båda sakerna stämmer faktiskt. Dels ser det ut som att jag har horn när jag blir riktigt förbannad och dels har jag faktiskt ett ärr i pannan. Jag skallade betonggolvet i pannrummet en gång), han fruktar ock alltid för sin ögon, han mister ofta all sin egendom (Tja, djuren åkte ju härifrån för ett tag sedan…) och gods och winner dock annat igen. Han önskar sig ofta dö, dertill med blifwer han icke alldeles fattig och arm, och ej heller ganska rik, och alltid brukar han sin handel uti sitt fädernesland. När som Solen är uti Oxen, då hafwa han winning och lycko uti all ting till watten och land. Han blifwer den bäste ibland sina bröder, och öfwerlewer sin fader, han aflar ock läraktiga barn. När som Solen är uti Jungfrun, då skall han wakta för ond drick och mat,(Alla ska väl akta sig för dålig mat oavsett period? Dock är det svårt att få flyt i trösket om man är matförgiftad) och då skall han ej heller begynna något. Uti Wigten hafwer han stor lycka att göra sig fri. Uti Skorpion hafwer han lycka till att wandra, och han får en god ände derpå. Uti getabocken hafwer han lycka uti all ting. Uti Wattumannen kommer honom allting till godo. Uti Fisken hafwer han liten lycka. All färg är honom lyckosam, förutan swart. Ute de land under solens uppgång hafwer han lycka, och om han blifwer 24 år, då lefwer han framdeles intill han blifwer 71 år gammal, och hand dödstecken är, han lider pina uti sin stora tå.”

Jag ska alltså dö av ont i foten...



Vill även påminna de som inte skrivit på listan för att ge djurägarna de mänskliga rättigheterna åter.


Diagram

Nedan visar jag att det råder positiv korrelation mellan hur ofta du byter profilbild på facebook och din desperation.

Nedan: Funktionen hos en vanlig duschblandare.

Och såhär i jultetider, ett diagram som visar sambandet mellan tejpanvändande och ren skär galenskap.

Soppa

 

Det som skiljer de rikas beteende åt är när stölderna bakom deras förmögenhet skedde. De vars pengar kommer från deras anfäders brandskattande och toppridande av bönder för 300 år sedan kan oftast uppföra sig. De som skapat sina förmögenheter genom att blåsa folk de senaste tjugo åren kan oftast inte uppföra sig. Vi kan ta den senaste tidens liv om Lundsberg som exempel. Jag tror inte att det är systemfel på Lundsberg. Jag tror inte att rektorn tillåter pennalism och att de äldre eleverna ger de yngre stryk helt random. Jag tror inte att det är något fel på ”traditionerna” som sådana. Det är faktiskt ett ganska bra system att skapa god stämning att ge de som inte passar in i gruppen och förstör stryk så att de drar. Problemet är när de som förstör hamnar i majoritet. Eller när de som helt plötsligt är äldst och har ärvt en massa makt inte har fått med sig pondus och respekt för makten hemifrån.

 

Eftersom jag aldrig varit på Lundsberg släpper jag det, och tar ett självupplevt exempel. Jag var häromdagen på en annan skola med anrika traditioner. Även om jag aldrig gått där och även om jag egentligen har en kluven inställning till utbildningen, så har jag ändå alltid tyckt att deras kårtraditioner skulle bevaras. De flesta i alla fall. Dock blev jag bekymrad nu senast. Jag tycker absolut att man ska hålla efter de i de lägre årskurserna. Jag är en absolut anhängare av hårt tempo och hugg och slag. Och gärna förnedring. Men. För att kunna ligga på gränsen måste man kunna känna av var den går. För att kunna tillrättavisa måste man känna människan. Hur många tror egentligen att sessionen med en yngre stående på en stol framför ett gäng äldre handlar om just den yngre? Hur många tror att utdömandet av straff handlar om just den yngres regelbrott? Jag gör det inte.

 

Det handlar om de äldre. Om att ta tillvara på sista året och inför det riktiga livet lära sig att leda, tillrättavisa och berömma. Det kräver ödmjukhet, känsla för uppdraget och pondus. Att vara äldst och ha makt att tillrättavisa de yngre är ingen favör. Inte en möjlighet att under ett år jävlas med folk. För att man kan. Det är ett uppdrag att förvalta med respekt. Att tillrättavisa med enbart ärvd makt i ryggen, utan pondus och utan respekt för uppdraget att leda, och utan uppenbar vilja att lära sig gör det väldigt lätt att man trillar ner i plumphet och pennalism.

 

Har man inte tagit vara på chansen det sista året gett, och man kommer ut i vuxenvärlden utan att vara en ledare så får man inte heller någon ledande befattning. Risken att någon av de yngre vars gräns man korsade i skolan springer förbi en och blir ens chef är då ganska stor. Man har då bara att hoppas att ens nyblivna chef är mer storsint och en bättre ledare än vad man själv var i skolan.


Out of office



Eftersom jag numera bor i min bil och inte hinner blogga får ni lyssna på kånntri så länge.
Det finns TVÅ nackdelar med den här låten, eller främst videon. Dels går hon som om hon jobbar på cirkus. Dles verkar det blåsa fan så mycket mer på hennes sida än på hans.

I övrigt fullt möjlig att lyssna på.

Turn me on


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Real Time Web Analytics Real Time Web Analytics