Sveriges snyggaste bonde

Om man nu bryr sig om palestinierna på Gaza-remsan. Varför packar man då massa grejor på en konvoj mat vet inte kommer fram? Mitt gamla inlägg om Ship to Gaza finns här.

Varför kan inte bara de som måste göra sånt jävla väsen av att de ser fram emot semestern och hur jävla skönt det är att vara ledig bara hålla truten och göra något åt sin sketna vardag istället? Det måste ju vara hemskt att vara så blasé över sin vardag att man ser fram emot att slippa den och ändå inte göra något åt det.

Det pratas hit och dit om nätmobbing och näthat. Jag har aldrig sett något sådant. Däremot har jag sett det omvända, överdriven nätsnällhet, alldeles för många gånger. Seriöst, det står mig upp i halsen just nu. Vi tar häromdagen som exempel. Jag var inne på tradera och där kan man titta på omdöme om säljarna och köparna. Det är ju satan rent vad folk överöser varandra med beröm! Det är en halv miljon plustecken och överhuvudtaget ingen som helst hejd på hur mycket man kan berömma den andres insatser. Som oftast handlar om att antingen stoppa ner en grej i ett paket eller betala någon annan för att denne stoppat ner en grej i ett paket. Det är inte så att folk har uppfunnit ett vaccin mot polio, utrotat världssvält eller kommit på ett enkelt sätt att förklara Fermats stora sats. DE HAR SKICKAT ETT PAKET. PUNKT. Folk formligen vräker över varandra snällheter och med den här takten så har det lagom till jul nästa år gått så pass mycket inflation i att ge varandra beröm att man måste resa en staty över de människor som klarar av att resa sig ur sängen och gå till jobbet om morgonarna. Gud!

Humor

Okej. Det gick visst inte… Det är till stora delar vårt eget fel att det blev sånt liv efter DRAs lilla inbrottskampanj. LRF och våra gemensamma företag har konsekvent inte gjort något annat än att målat upp en bild av verkligheten som inte stämmer med verkligheten fullt ut. Det ska vara gulligt och lulligt och fan vet allt. Vi har själva skapat den bild av bullerbysidyllen och gjort folk besvikna när det visade sig att grisarna inte alls går lösa bland husen och äter jästa bär.

En gång för ganska längesedan, jag var inte alls så stor, så knackade det en fotograf på dörren. Han hade kört över i stort sett hela Skåne för att hitta bilder på kor som man kunde visa i beten som man kunde visa till en reklamkampanj för ett visst mejeri här nere, och inte hittat några förrän han kom till vår gård. Här hade korna hornen kvar, jag tycker faktiskt att kor ser bättre ut med horn men eftersom kor är pennalister(Hörde ni det alla som tror att naturen är ett vackert och harmoniskt ställe där alla älskar varandra? Kor är pennalister), så funkar det inte i lösdrift, och trallade runt i fina naturbeten med stenar, havsutsikt och lite träd sådär. Dessa beten går att besiktiga i bakfullt tillstånd för de som vill…

Far min undrade varför han prompt skulle plåta våra kor när det fanns kor på mycket närmre håll. Svaret var att det inte gick att visa avhornade kor i motionsbeten. Hans uppdragsgivare ville prompt visa sörgårdsidyllen och inte verkligheten. Farsan pratade ganska mycket med fotografen om huruvida det inte var bättre att visa verkligheten än något som då var ganska ovanligt och nu är i stort sett försvunnet.

Det är vi själva som skapat inacceptans för verkligheten. Vi har försökt kränga våra produkter med argumentet att vi är sååååå gulliga och inte stått för hur det egentligen ser ut.

Nåväl

Förr. När jag hade kor så hade man inte riktigt tid att vara social. Man kom för sent till fester, var sällan ledig och hade alltid fullt upp. Man ville gärna hinna vara mer social och så men man hann inte.
Nu. Nu har jag inga kor och är inte alls lika bunden. Nu borde mitt liv kunna vara en veritabel tsunami av sociala aktiviteter. Det är precis tvärtom. Nu när jag faktiskt KAN välja att vara social så avstår jag gärna. Jag träffar jättegärna folk men jag väljer i långt mycket större omfattning vem jag ska umgås med. Herregud, jag är ju 31 år och ska snart dö. Jag har inte tid att umgås med folk bara för att de inte är kor.

Min nyvunna misantropi i kombination med mina storhelgseremitfasoner, midsommarafton firades bland annat genom att ta in en av grannens kalvar på rymmen och att ligga naken i sängen och se hur mycket godis jag kunde få in i munnen, har gjort att jag funderat lite på hur jag kommer bli i framtiden. När jag blir gubbe så att säga.

Om jag fortsätter utvecklas mot en introvert, inskränkt besserwissergubbe med dåligt tålamod så kommer jag förmodligen:

När jag ser något jag inte gillar, ss tonåringar, barn, gamla, nya bilar, gamla bilar, hånglande par, folk med hundar osv dra upp mina byxor och ställa mig med händerna i sidorna och skaka på huvudet och sen medan jag går vidare ha blicken fäst mot objektet jag inte tycker om så länge jag kan och gå och skaka på huvudet.

När jag står i en affär kommer följande dialog utspelas:
Expediten: Kort eller kontant?
Jag: Ha! (Tittar på expediten precis som ”Kontant? Tror du jag är zigenare eller?”) Kort.
Expediten: (Nickar vänligt och ler.) Då går det bra att dra kortet nu.
Jag: Det funkar inte.
Expediten: Gör det inte?
Jag: Nej. Det är fel på din maskin.
Expediten: Nej, (Ler vänligt) det har varit en massa människor som använt den hela dagen.
Jag: Mycket möjligt. Men nu är den trasig.
Expediten: (Ler vänligt) Givetvis. Men det kan inte vara så att det är fel på ditt kort?
Jag: Nej. En sak ska du ha jävligt klart för dig. Det är inget fel på mitt kort.
Expediten: (Ler vänligt) Du ska kanske testa att rengöra chippet. Det brukar hjälpa.
Jag: Det är inget fel på mitt kort säger jag.
Expediten: (Ler vänligt) Givetvis.
Jag: (Sätter mina loafers brett isär på golvet, drar upp mina byxor så att min randiga pikétröja nästan försvinner och man kan tydligt se hur kulorna hamnar på ena sidan grensömmen och hatthängaren på andrasidan, sätter knogarna i bänken och lutar mig fram.) Jaha. Hur. Hade. Du. Tänkt. Lösa. Det. Här. Då?
Expediten: Det kan jag inte.
Jag: Då får du väl dra det manuellt för fan.
Expediten: Det kan jag inte.
Jag: Det kan de ju för fan på Ica.
Expediten: Men det här är ingen Icabutik.
Expediten: Men då har det kanske hänt förr?
Jag: Va?
Expediten: Ja, att kortet inte funkar. Eftersom du vet att de kan dra det manuellt på Ica.
Jag. (skogstokig) Det sade jag väl för fan inte! Jag sade att de KAN dra det manuellt på Ica. Det är en jävla skillnad.
Expediten: Du kanske kan gå och ta ut pengar i en bankomat?
Jag: (Lutar mig ännu längre fram över disken.) Va?
Expediten: Du kanske kan gå och ta ut pengar i en bankomat?
Jag: JA-HA! Och var finns det en jävla BANKOMAT då!?
Expediten: Det finns en längre ner på gatan.
Jag: Och hur långt är det till den?
Ung man längre bak i kön, förmodligen likadan som den jag är idag: Hörrödu. Nu tar du och coolar ner lite innan du får åka ambulans härifrån.
Jag: JAHA!? (Går med bestämda kliv mot dörren efter att min fru placerat sin klack två cm in i min fot och försöker slå igen den på vägen ut. Tyvärr är det en sån dörr som är dämpad och oavsett hur hårt man försöker slå igen den så går det inte.)

Och följande dialog kommer utspelas på biblioteket:
Jag: Ursäkta. Men har nig några böcker av Goette?
Bibliotekarie: Jajeman. Göteböckerna har vi i gång 3C.
Jag: Va?
Bibliotekarie: Göteböckerna har vi i gång 3C.
Jag: Va?
Bibliotekarie: 3C.
Jag: Han heter Goette.
Bibliotekarie: Det uttalas Göte.
Jag: (Blåser upp mig och hämtar andan för att…)
Min fru: P-O. Släpp det.
Jag: (Blir bortbogserad av min fru och blänger så långt jag kan på bibliotekarien.)

När jag är ute och kör och hamnar i en bilkö kommer jag först svära som om inte det bara är bilen precis framför min som är skuld till den sex km långa bilkön. Jag kommer även bete mig som om föraren framför hörde mig när jag idiotförklarade honom. Jag kryper sen så nära framförvarande bil att man inte kan få in en tidning mellan bilarna.

Sen tutar jag.

Efter två minuter så börjar jag skrika ännu mer och slår i ratten med nävarna. Börjar skuldbelägga sossar, miljöpartister och vägverket. Detta fortgår under tio minuter. Sedan börjar jag bli varse att sossar, miljöpartister och vägverket inte hör mig och jag går då lös på de andra i min bil. Jag söker aktivt ögonkontakt med min passagerare, och när jag väl fått det så tittar jag på honom/henne precis som om bilkön är dennes fel och att h*n ska skämmas riktigt jävla mycket. Efter ungefär fem minuter. Suckar jag uppgivet, slår ifrån motorn, drar handbromsen, öppnar dörren ställer mina loafers brett isär på astalten, drar upp mina byxor så att, ja ni vet, och ställer mig med öppen dörr en meter från bilen, med händerna i sidorna och glor på hela bilkön precis som att de nyss våldtagit mig. Efter ytterligare fem minuter så slår jag igen bildörren, låser bilen och ställer mig lutad mot bilen, fortfarande med byxorna vid armhålorna, och tittar på kön som att de gjort bort sig riktigt jävla mycket.

Jag sågar utan vidare ner mina grannars träd om de stör min utsikt och skrämmer gladeligen grannens barn och stjäl deras hund om den kommer nära min gräsmatta. Faktum är att jag lägger ut korv på gräsmattan bara för att ge mig själv en anledning att ta hunden och kunna klaga på mina vårdslösa grannar. Min fru kommer förmodligen vara desillusionerad men kommer varken kunna eller vilja ta sig ur äktenskapet med mig. Mest för att riktigt folk inte skiljer sig. Hon minns inte att det var Veronica Maggio som sjöng Havanna mama men hon gnolar i alla fall på den medan hon diskar och jag sitter och svär över världsnyheterna. Jag är nämligen expert på allt. Jag kan inte bara fatta klokare beslut än riksbanken, jag kan även uppskatta renoveringsbehovet i ett hus bara genom att sparka lite på listerna. När jag sparkat på listerna vet jag BÅDE vad det kommer att kosta, vad kåken är värd och om det är fukt i betongen eller inte. Jag kan allt om global uppvärming, barnuppfostran och kan namnge precis alla sorters fåglar i hela världen. Åter till min fru. Hon kommer försöka balansera det tråkga och instängda livet med mig genom att vara med i bokklubb och på gå kurser. Hon skänker pengar till välgörenhet. Hon håller för munnen när hon nyser. Talar extra gärna stolt om sina sjukdomar hon tror att hon har och håller igen när hon behöver nysa. Hon är även den som sköter kontakterna med omvärlden. Inte de med myndigheter, bank, försäkringsbolag osv, vilka jag skriver långa och förolämpande pamfletter i vilka jag förklarar mottagarens fullständiga inkompetens till, men dock med grannar, våra barn och min släkt. Hon är enda anledningen till att jag får några julkort överhuvudtaget.

Hmm. Jag borde kanske ut och träffa folk lite mer…


Den här dansade vi till när det var klassdico i mellanstadiet:

Jag hade en social upplevelse igår. Jag åkte till stan. Jag skulle nämligen på fest mot förmynderi och lyssna på Mattias Svensson om hans bok Glädjedödarna. Jag har inte hunnit läsa så långt men spontant kan jag tycka att de regler och hinder  ”normalt” folk tycker vara i vägen är en smekning om man jämför med de regler som man lever med i min bransch.

Jag har nu smält intrycken och tänkte lite snabbt redovisa dem. Jag kände absolut noll människor när jag kom dit men de jag pratade med var jävligt trevliga. Dessutom så gav det mig en helt ny syn på min nördighet. Jag har ju alltid trott att det var i den övre kvartilen av nördighet att bli lite fuktig i blicken när man pratar om traktorer och storleken på rapsfrö men efter igår så känner jag att mitt lantbruksintresse är på en högst balanserad nivå. Mycket av min nya syn på mig själv beror på en dam som satt mitt emot mig och pratade om dagens partiledardebatt som om det vore ett samlag men mest på en, förmodligen bitvis okysst(min anm), ung herre med en lätt ohälsosam fixering vid en annan mans penis och som pratade om storlekskorrelationen mellan slak och erigerad. Jag är inte säker på om det var det som han försökte lägga in på Wikipedia från sin mobil och döpa kurvan efter sig själv.

 Jag pratade även med en SFI-lärare vars sölvesborgsdialekt gjorde att alla hans elever aldrig lärt sig bokstaven ”R” och en trevlig ung dam som hade en fikus som hette Johnny 2, uppkallad efter en homosexuell kompis, och som visste att Lamborghini gör traktorer samt med en herre med ryggsäck som lekt ninja i en och en halv månad. Inte ryggsäcken –herrn.

En liten sak som jag dock fastnade för bland alla dessa frihetsälskande människor var att många var glada för att sätta etikett på sig själv. Man var liberal, libertarian, objektivist osv. Jag är mer för ”ät kött, drick sprit och var som folk”

Tack pojkar och flickor. Det var riktigt trevligt igår och jag hoppas vi springer på varandra snart igen.

Det är söndag, jag har sovit länge, solen skiner, jag är snygg, jag är glad och jag ligger enbart iförd boxershorts i soffan med datorn och en tallrik gröt på magen och en kopp kaffe i näven. Det ser ut att bli en underbar dag. Jag slipper ut och slåss med turister på vägarna, dels har jag inget gräs att hugga idag och dels har jag mat hemma, jag hinner städa mitt hus som hade sett likadant ut även efter ett kärnvapenanfall och gå en runda med vovve. En bra dag med andra ord. Med låg magsyra hela dagen.

Men…

Så blev jag arg. Det finns vissa människor jag vill döda rakt upp och ner. Bland dessa kan nämnas små barn som kastar sten på fåglar, lite större barn som eldar igelkottar, folk som bara kör vidare när de kört på ett djur och de som jagar kvigor med pilbåge. Seriöst, hur får man bara idén att ta sin jävla pilbåge och knalla ut i naturen och skjuta en kviga med två pilar?! Vilken del av kroppen tänker man egentligen med då? Vilket jävla kukhuvud! En sån jävel skulle man ju hänga upp i genitalierna och använda som piñata på ett barnkalas. Man packar INTE ner sin pilbåge i bilen, kör till ett naturreservat och leker indianer och cowboys med en kviga. Det hade varit lite mer legitimt om man först gett kvigan en hagelbössa att försvara sig med, men nu hade man inte det. DÖ! DÖ! DÖÖÖ!

Nästa dimension är att kvigan gått i fem dagar med två pilar i kroppen. Jag förväntar mig inte att folk ska bo hos sina djur, jag förväntar mig inte att man ska titta till sina betesdjur exakt varenda jävla dag när det är tröske och vallskörd. Olyckor händer, djur dör, skadar sig och what ever, och man får lov att missa. MEN. Inte fem hela dagar utan tillsyn. Speciellt inte när man vet att det ränner folk i betena. Folk är ju som bekant idioter. Vilket inte minst bevisats eftersom de ränner runt med pilbågar i naturen. Och OM man nu tittat till kvigan de fem dagarna som man antar att hon gått med pilar i kroppen så är det helt jävla omöjligt att hon gått från fullt frisk till död från dag till annan. Om man följt lagen och tittat till djuren varje dag så fattas man ju grundläggande kokunskap om man missar att en kviga blir gradvis sämre och till slut dör.

Sade jag att kvigan gick i ett blivande naturreservat? Sade jag att det var länsstyrelsen som hittade kvigan och rimligtvis har tillsynsansvaret? De skördar inte ens vall och har inte tid att titta till sina djur en gång om dagen alternativt har djur som de inte har kunskap nog att sköta. Ena enheten på länsstyrelsen kör alltså runt och hackar på folk som faktiskt sköter sina djur medan en annan enhet på samma myndighet låter sina kvigor plågas ihjäl…


EDIT 20110614: Man kan missa jävligt mycket när det gäller betesdjur men när en dräktig kviga börjar gå för sig själv så lämnar man det inte utan åtgärd. Hade det varit en bonde som ansvarade för kvigan hade länsstyrelsen åtalsanmält honom innan kvigan hunnit kallna och inspektörerna hade kallat åklagaren för ynklig och okunnig om han lagt ner åtalet. Nu är det länsstyrelsen själva som gjort fel och inget händer.
Hade länsstyrelsen inte trakasserat Skånes djurägare med hot, lögner och jag vet inte allt så hade det kunnat passera men inte nu. Folk i Skåne är livrädda för att få inspektion, som en inspektör uttryckt det "jag kan hitta fel som inte ens finns", inspektörerna låter djur svälta ihjäl för att få sätta dit folk, folk får djurförbud utan att deras djur mått dåligt och nu när länsstyrelsen själv begått en sådan här jättemiss så händer inget alls.

När jag var 27 hade jag världens ålderkris. En väldigt prematur ålderkris eftersom det var ångest inför att fylla 40 som jagade mig. Det hela grundade sig i att jag vid jul hade önskat mig en tioårsdagbok. Mest för att jag var så trött på alla som kom med påståenden som ”i fjol vid denna tiden så var det fortfarande snö” och ville ha något att få tyst på dem med. Jag satt där med min tioårsdagbok och tänkte på allt som kommer hända under de kommande tio åren. Eftersom jag var 27 bast, tjänade för lite pengar, hade gammal bil och långkalsonger med hål i grenen så räknade jag med att allt stort i livet skulle hända under de kommande tio åren. Jag skulle skaffa mig en någorlunda sansad dam, barn och hund och få ordning på mitt liv. Tio år, satt jag och tänkte, det är jättelång tid. Jag är 37 bast när boken är slut. Det är nästan 40. Jag mindes när mina egna föräldrar fyllde 40. Om tio år är jag gammal. Vilken tur att tio år är en lång tid.

Sen… Sen tänkte jag på de tio åren som gått och hur extremt fort de gått. Det var då jag fick panik. Om de kommande tio åren skulle gå lika fort som de tio som nyss passerat skulle jag bli 40 i ett nafs. Det kändes verkligen sådär. När jag sen hade gäster och de gav mig en Paradisask som jag ställde i skåpet och tänkte ”bjuda på när någon hälsar på” så var den mentala katastrofen i det närmsta total. Jag insåg nämligen några dagar senare det övermogna i att spara Paradisaskar tills någon hälsade på och försökte bota min vuxenhet med att göra det mest omogna jag kunde komma på just då – jag åt upp hela chokladasken på en gång. Det var ett brett spektra av känslor som infann sig. Jag var både blasé och toppad på samma gång. Euroforiskt skitnödig är nog det närmsta vi kan komma.

Trettio var för mig någon sorts gräns. Det var då man skulle ha ett stabilt liv, sansad fru, om inte barn så i alla fall på gång, man skulle äta broccoli, vara vuxen och ha en hästenssäng. Jag kan meddela att fylla 31 är en befrielse. 30årståget har gått. Det är helkört och stressar inte mig längre. Nu är jag 31 bast, tjänar fortfarande för lite pengar, har fortfarande en gammal bil, fortfarande långkalsonger med hål i grenen och pratar med min hund som om hon vore en människa. Dock har jag en viss fäbless för gröna ärtor numera. Jag är mycket barnsligare nu än jag var när jag var 27. Då var jag på gränsen till pretentiöst vuxen. Det skulle vara på vissa vis. Man skulle umgås på vissa vis. Nu springer jag naken i huset och sjunger, byter ut kvällsmaten mot öl om jag vill, jag städar när andan faller på, säger pilutta dig till trafikpoliser, kan ha ”Är och skiter. Tillbaka om en kvart.” som autosvar på mailen och kan mycket väl bjuda in till grillkväll runt lucia.

Det är  inte bara det inre i mig som skiljer sig lite från bilden av det framtida jag man hade för några år sedan. Det gör även omgivningen. När jag tittade in i framtiden så var det här jag var. Sysslandes med mjölkproduktion. Nu finns det några köttisar kvar på gården, får se om de ska bo kvar, det går fan inte att ha djur i Skåne, min första artikel layoutas och min far ska på anställningsintervju. Det skiljer sig mycket från hur jag tänkte mig framtiden men att säga att jag vantrivs är fel. Jag vet fortfarande inte hur jag ska bekämpa fattigdomen helt ut men vad fan. Jag trivs ju.

Visst för att jag kan sakna kor och kolivet ibland men aldrig att dra dem i spenarna morgon och kväll. Jag trivs. Jag är barnslig, ekivok, ansvarstagande, fokuserad, disträ, noggrann, slarvig. Det är tveksamt om jag är mannen jag för tre, fyra år sedan trodde jag skulle vara. Jag sysslar i alla fall inte med det jag trodde jag skulle göra. Men skit samma. Jag kan göra vad jag vill. Hela världen ligger framför mina fötter. Jag skiter i alla normer och jag trivs. Bara man trivs så spelar det ingen roll vad man gör, hur man gör det eller var man är.

Jaha. Så har då Björn Jacobsson avgått efter att han ska ha haft sexistiska inslag i sitt hyllningstal till LRFs nya ordförande. Det är väl fine, jag skiter egentligen i om han stannar kvar eller avgår eftersom organisationen har långt mycket större problem att brottas med än att en enda människa skulle ha råkat hamna under bältet några gånger under ett tal. Det i denna röra som verkligen stör mig är efterspelet. Hade någon av alle de kloka, välartade, jämställda, klarsynta, modiga och vältaliga människor som dagen efter stämmomiddagen stod i kö för att överträffa varandra i att hata Björn Jacobsson bara rest sig upp under middagen, avbrutit Jacobsson och sagt att ”Det här är inte ok, jag ställer inte upp det här.” så hade allt varit ur världen. Men det gjorde ingen. Man satt tyst. Alla satt tysta och lät Jacobsson prata färdigt. Sen väntar alla tills någon har pekat ut riktingen, den här gången var det Vernersson på ATL, varpå alla ansluter sig till mobben. Det hade räckt med att EN enda hade rest sig upp och avbrutit Jacobsson istället för att pretentiöst kasta skit på honom dagarna efter för att det skulle få ett stopp. Istället så väntar man och när flocken känner blodsmaken så ger man sig på det förmätna projektet att kasta skit i efterhand. När någon annan testat, och man vet att det man säger är riskfritt, hur svårt är det då att vara modig?

Nästa sak som stör mig är den nazistiska hållningen vissa i organisationen har när det gäller LRFs värdegrund. När jag läser meningar som ”Delar man inte den (LRFs värdegrund. Min anm.) så har man inte i organisationen att göra.” härstammande från riksförbundsstyrelsen, så blir jag rädd. Den hysteriskt nonchalanta inställningen för andra människor, hur jävla fel de än har, hör inte hemma ens hos Sverigedemokraterna. En värdegrund skapas av människorna i organisationen och varken kan eller ska tilltala alla medlemmar i sin helhet. Då är antingen värdegrunden så extremt urtvättad att den inte betyder något alls eller så är medlemmarna hjärntvättade. I båda fallen innebär det antingen att man skapat en sekt eller att organisationen har passerat sitt bäst föredatum. Tendenserna till det senare har vi redan kunnat se i LRF eftersom organisationen börjar bli ett eget väsen vars existens till varje pris ska upprätthållas och förbundsstyrelsen har högläsning ur ”Fursten” och sätter organisationen före individen.

Jag vet inte så mycket om LRFs nye ordförande men jag kan i alla fall konstatera att hetsjakten på Jacobsson fullständigt torpederat Jonssons första tid som ordförande. Istället för att ge Jonsson det utrymme och uppmärksamhet en ny ordförande brukar och kan få, man är inte nyvald ordförande mer än en gång, så har allt fokus handlat om vad man får säga om och till kvinnor. Jansson har inte ens blivit en bisak i det här. Hon är ju fullständigt raderad. Något jag skyller mer på de som i efterhand påpekat sin egen jämställda syn på kvinnor och krävt Jacobssons avgång än vad jag skyller på Jacobsson.

Till slut, varför i hela helvete kan vi inte få läsa vad Jacobsson sade?! Varför klappar organisationen och dess tidningar medlemmarna på huvudet och bestämmer att medlemmarna tycker si eller så, och verkar ta för givet att kvinnorna som läser land och ATL likt ett nyfött rådjur på en daggvåt äng är späda små oskyldiga varelser vars öron till varje pris måste skyddas mot det sexistiska och kvinnoförnedrande tal Jacobsson höll och att männen i lantbruket med djupa basröster hade skrattat kamratligt och manligt och suttit bredbent i bastun med varsin öl och tyckt att det Jacobsson sade ändå var rätt fiffigt innan vi hade snärtat varandra med handdukarna och brölat lite sådär manligt?

Bilder på sprutan in action kommer. Jag lovar.

Idag har jag städat. Amazing, jag vet, men det var inte sprutväder och det skulle göras. Ja, jag vet att vissa människor ser saker som att torka golv och sånt inte faller under begreppet "städa", för att det ska räknas som "städa" så ska man i princip riva ut köket eller måla om men jag har faktiskt ett liv och det finns saker som är roligare än att städa. Även om det ska medges att det är rätt skönt när det är gjort. När jag ändå är ärlig så ska jag väl medge att eftersom jag stoppar ner slangen i sprutan och fikar medan jag fyller så hade det gått lika fort att ogräsharva men jag tycker om att spruta. Och kaffet dricker ju inte sig själv.

 



Nu ska jag laga mat och sen vara social. Klass ettvarning för mycket regn i hela Skåne, Halland och Kronoberg. men INTE på Österlen. Morr...

Jag funderar på att börja med knark. Antingen det eller så ska jag börja strukturera min vardag annorlunda. Typ ta semester, sova och äta spenat. Jag har nämligen haft permanent hjärnblödning idag. Förutom att jag fått anstränga mig för att komma ihåg vad jag heter gick jag även in på banken idag , tog nummerlapp, väntade på min tur, knallade fram till kassan och frågade efter min bankman. Som jobbar hos deras konkurrent… Jag är inte ens kund i den banken som jag gick in på!

Sen försökte jag skicka iväg min sextonårige dräng med min bil. Nej, jag är inte stressad... Här regnar det. Är väldigt uppskattat. Har knappt fått nederbörd sedan jul, och den syndaflod som kom i november när jag plockade betor är förbrukad sedan länge, så det är uppskattat med regn. Har varit en riktig öken den senaste tiden, vallarna har stått still och rapsen har inte haft lätt för att blomma, men torkan har inte bara varit av ondo. Österlen är försommartorrt och hade det varit överskott på väta så hade inte grödorna satt rötter någon reda och då hade det varit helkört när det blev torrt. Det blir det alltid här… Ja, såvida regnet inte vräker ner…

Och nej, jag är aldrig nöjd med vädret. Det ligger inte i bönders natur…

På tal om inget så räknade jag häromdagen lite på mitt godisintag. Jag väger 88kg, kroppen består av 80% vatten. Det går åt 4,17 KJ för att värma en liter vatten en grad. Mitt godisintag skulle alltså göra att jag skulle ha en kroppstemperatur på 151 grader. (2kgx4000kCal/(88x0,8)+37) Sen ska maten läggs till det.

Det går F Ö framåt med sprutbygget. Har beställt hydraulslang och städat maskinhallen idag. Jävlar vad fint det kommer bli i hallen. (Hoppas jag. Tar nog tre år ungefär) Ska bygga hyllor också, så att jag slipper förvara allting i en hög på golvet. Fördelen med att ha allt på golvet är dock att det inte ramlar ner och försvinner. 

Mina grannar är idioter.

Jag läste att det blivit liv för att tre stycken kommit som slavar till en fest på Hallands nation i Lund. Tydligen hade något blivit kränkt. Riktigt varför har jag inte förstått än.

Slavhandel är ingen vacker del av historien, eller av nutiden för den delen, men alla sätt att närma sig fenomenet är hälsosamma. Vi måste få prata om nazismen, kommunismen, slavhandel osv. Att skämta om något är inte att ta ställning för det. Att sjunga snapsvispor med internationalen som melodi är inte att vara kommunist. Att säga ”Nyår i två veckor? Hur blir man kurd?” är inte att vara rasist. Att sminka sig svart och komma ledd i ett rep runt halsen till en fest med djungeltema är inte att ta ställning för slaveri. Man är bara medveten om historien. Jag har mer respekt för de som är medvetna om historien och har den så pass levande och aktuellt i sitt sinne att de tänker på den när det är fest än de som blir kränkta eller de som försöker i överdrivet pk-syfte ta avstånd från slavgrejen. Måste reflektioner kring jobbiga saker prompt vara allvarliga och helst förbehållna några seriösa snubbar på tv? Ska vi dela upp världen i roliga saker som det är okej att prata om och skoja om och en del av världen som vi inte ska prata om, inte skämta om, bara glömma, stoppa in i garderoben och låtsas som att det inte finns? Ska vi låtsas att det inte finns och har funnits slavhandel eller ska vi försöka minnas och inte upprepa historien?

Både slavhandel och sjöröveri är både historiska och högst aktuella företeelser och frågan blir nu om den danska familjen som blev kidnappade av somaliska pirater ska bli kränkta när folk har barnkalas och ungarna kommer utklädda till pirater med lapp för ögat? Ska Siegfried och Roy bli kränkta när McDonalds erbjuder ungarna ansiktsmålning i form av en tiger? Ska jag bli kränkt när folk använder begreppet bondfångeri? Är det ett statement att människor från Afghanistan inte kan sköta sig när hundägare kopplar sina afghaner?

Jag fattar bara inte varför man gör en så stor sak av ett spex. Har de tre slavarna och deras slavhandlare på något vis tagit ställning för slaveri? Har de gjort skillnad på människor? Mig veterligen har den ende som gjort skillnad på människor och validerat människors förmåga att uppföra sig utifrån ras varit den som påstår sig ha blivit såååå kränkt för att några klätt ut sig till slavar. Eller det har blivit okej att säga saker som att vita människor skulle aldrig … (fyll i lämpligt verb)?

När slutade folk ta saker för vad det är? När började folk ta allting så fruktansvärt personligt? När ska världens kvinnor reagera mot att Alexandros, den jäveln, har gjort Venus de Milo som ett statement att kvinnor inte kan lyfta tunga saker?

Har skrivit en debattartikel och mailat till Lantbruk...



Jag delar absolut Anders Munters uppfattning att de svenska mervärdena är att likna vid kejsarens nya kläder som vi kan läsa i Lantbruk nr 14 2011. Men det är också allt.

Det som debattredaktören refererar till som djurdykning i statistiken är snarare att likna vid ett diskussionsmässigt bottennapp och ett retoriskt magplask. Munters tar sig vatten över huvudet och blandar friskt mellan äpplen och skiftnycklar när han skriver att antalet hektardoser fördubblats jämfört med för 20 år sedan samtidigt som man i den statistik Munters hänvisar till kan läsa att antalet hektardoser inte förändrats nämnvärt sedan 1982. Nedan kan vi se figur 4 från sidan 40 i Kemikalieinspektionens ”Försålda kvantiteter av bekämpningsmedel 2009”.

Hade Munters varit den miljövän han vill ge sken av så hade han glatts åt det faktum att mängden aktiv substans i jordbruket minskat med nästan två tredjedelar de senaste 30 åren istället för att, förmodat medvetet, blanda ihop begreppen och försöka få det att verka som att hans konventionella kollegors miljöarbete skulle gå på ”fel håll”. Munters är fri att ha sin uppfattning om växtskyddsmedel men måste förstå att det är föga klädsamt att som Munters gör och plocka år och mängder som passar hans angrepp på sina kollegor snarare än att redovisa sanningen. När det konventionella lantbruket börjar komma ikapp kravlantbruket så duger det inte att som Munters gör och försöka öka avståndet igen genom att misskreditera sina konventionella kollegor istället för att anstränga sig själv. Jag förmodar att Munters är fullt medveten om att begreppet hektardoser är ett konstgjort begrepp – en framräknad kvot mellan såld mängd och rekommenderad dos. Det enklaste sättet att höja hektardosen är att sänka den rekommenderade dosen. En kontorsprodukt med andra ord. Mängden aktiv substans som är såld är däremot hårda fakta. Ren fysik. Den faktiska mängden aktiv substans har minskat. Jordbrukets miljöbelastning via växtskyddsmedel har rent fysiskt minskat. Oavsett vad Munters påstår.

Jag erkänner att jag i visst ungdomligt oförstånd inte alltid varit alltför nyanserad när jag deltagit i debatten krav kontra konventionellt men önskar att Munters ville växa upp och respektera sina medmänniskors val. Vi ska minnas att hela poängen med växtskyddsmedel är att de ska vara giftiga. Det är inte så att själva giftigheten är en olycklig bieffektsom vi blivit varse i efterhand. Vi som använder växtskyddsmedel är vuxna människor, väl medvetna om vad det är vi hanterar och har dessutom samhällets förtroende.

Jag är konventionell men har haft kravodling i åtta år och kan mycket väl tänka mig att parkera sprutan igen, faktum är att jag på allvar funderat på det, men då ska det vara mitt val grundat på mina värderingar. Inte grundat i onyanserade och världsfrånvända debattartiklar.

Oavsett hur vi väljer att bruka vår mark så förtjänar vi respekt för våra val.

Hos väldigt många i vår bransch ligger mycket av vår identitet i vårt jobb, se bara namnet på den här bloggen, vi går på mässor, sjunger snapsvisor om traktorer och att plöja, snackar skit (bokstavligt talat) med varandra, och jag kan spontant inte komma på någon av mina vänner som inte någon gång valt bort sin pojkvän/flickvän till förmån för traktorn eller djuren eller jobbat sönder ett förhållande.

Men det här...

Eftersom måttfullhet inte alltid är min påse nötter så antar jag drog på lite extra i fredagens inlägg och att ingen gick på det. Jag kommer även i fortsättningen stjäla mitt smör från stackars kalvar, rösta blått och titta lite menande på tjockisar som beställer in alldeles för mycket mat. Idag ska det dock handla om just det blåa engagemanget. Typ. Jag röstar inte på sossarna och bland mina stora politiska problem just nu finns det faktum att Juholt gjort det meningslöst att plocka fram tuschpennan och kladda på valaffischer. Ändå är jag ingen stor fan av hela grejen att Juholts sambo/särbo/what ever har fällts för bedrägeri. Det är något som hände 2007 och knappast någon nyhet. Snarare känns det lite småaktigt att försöka göra affär av det.

Det finns säkert mycket man kan säga om Juholt som politiker men de som tycker att det säger något om Juholt att hans sambo/särbo/what ever har brutit mot lagen vet inte vad kärlek är. Kärlek är inte att välja någon för allt den är. Kärlek är att välja någon trots allt den är.

Kärlek är inte något som har med det förflutna att göra. Kärlek kallnar inte för att det råkar blåsa lite. Det är i lust, you bet, men också i nöd. Framförallt i nöd. Det är i nöden som man blir varse vilken kärlek som är på riktigt och inte. Det gäller alla relationer. Inte bara de romantiska.

Reinfeldts far åkte dit för rattfylla. Blev nyhet. Ohlys son har valt friskola. Blev nyhet. Juholts sambo har åkt dit för bedrägeri. Blev nyhet. Varför? Skulle Reinfeldt, Ohly och Juholt ha konstant övervakat sin omgivning och gett dem stryk när de inte levde upp till de ideal de själva hyllar?

Alla jag älskar har sprickor. Det handlar bara om hur noga man måste titta. Det går att bli förtjust i vem som helst men det är i sprickorna som den riktiga kärleken får fäste och slår rot.

Nyheterna och grävandet om Juholts sambo ger mig ärligt talat inte så mycket och gör mig inte så orolig heller, jag gillar inte att hon systematiskt blåst sin arbetsgivare, men jag hade blivit mer orolig om media berättat att Juholt raggat upp en brud som var helt utan fel.