Vem granskar granskarna?

För många år sedan var jag på en middag med ett litet överskott på män, vilket gjorde att min bordsdam var en man. Mannen skulle en tid efter middagen komma ut som homosexuell, men nästan alla på i sällskapet antingen visste eller hade på känn att han var det.

 

Nu är det dock inte han som gör att jag minns den här middagen, utan killen som satt mitt emot mig. Han hade nämligen svårartad bögnoja. Kombinationen att han dessutom inte kunde sluta prata om just homosexuella gjorde att jag av hänsyn till min manliga bordsdam slet som fan för att prata om annat, medan herrn mittemot hela tiden återvände till att delge oss sina uppfattningar om homosexuella. Det lät ungefär: ”På tal om gurkor, de här jävla bögarna…”, eller ”Apropå Greklands ekonomi, de här jävla bögarna…”

 

Ungefär samma syndrom verkar Sveriges radio lida av när det handlar om grisar. De kan ingenting om ämnet men återvänder hela tiden till det. Nu förfasas man i SR Kaliber över Grisproducenternas djuromsorgsprogram, och jag blir bara beklämd av den erbarmligt dåliga kvalitén på radions arbete. Det är inte en berättelse, det är inte en granskning, det är inte gripande, inte resonerande eller lärorikt. Det är bara dåligt.

 

Vi kan väl gå igenom huvuddragen av djuromsorgsprogrammet.

 

·        Möjlighet att fixera suggor efter behov i samband med grisning. Man begränsar suggans rörlighet under den period då hon är som allra minst aktiv, och räddar livet på fler smågrisar. Sverige är urusla på att hålla liv i smågrisarna. Att dö kvävningsdöden under en sugga är ingen skön död, men i Kaliber ser man det ändå som mer djurvänligt än att begränsa suggans rörlighet under några dagar. Jag har ibland hört argumentet att om boxen var större skulle suggan inte ligga ihjäl några grisar. Vilket är skitsnack. Mer plats löser inget alls. All den forskning jag tagit del av visar att de grisar som legats ihjäl försökt dia när suggan stått, och dött när hon lagt sig ner. Ett problem som man inte på något vis löser med större boxar.

·        Möjlighet att fixera sinsuggor för tiden vid seminering. Den åtgärd jag kan se minst vits med, men som ändå håller räddar djurvälfärd. Släpper man samman stora suggor med små förstagångsgrisare, kommer de stora ge sig på de små. Med dåliga kalkreserver i kroppen efter ditiden bäddar detta för skador och att suggor dör.

·        Kortare ditid. De långa ditiderna i Sverige är avgjort ett djurskyddsproblem. Lagens fem veckor blir i praktiken sex veckor eftersom det är de yngsta grisarna i en omgång som bestämmer när avvänjning ska ske. Vilket gör att grisarna biter sönder suggan. Sverige har 53 procents utslagning av suggorna. Holland har 41 procent. De svenska reglerna har gjort suggorna till en slit och slängvara.

·        Fler djur i avdelningarna. Ett naturligt steg att ta om man lyckas få fler grisar att överleva. Jag vet att det tar emot att inse i vissa läger, men grisar är utstuderade pennalister. Det går inte att blanda grisar från olika kullar i samma box. Då dödar de varandra. För att dels kunna hålla liv i grisarna, dels behålla djurvälfärden är det tvunget att kunna hålla kullarna intakta.

 

En någorlunda nykter analys av åtgärderna visar att Grisföretagarna i syfte att göra något bra för grisarna, tar lite från suggorna och lite från smågrisarna. Något som enligt Kaliber är förkastligt. Kaliber är alltså för att smågrisars välfärd ökas på suggans bekostnad samtidigt som de är emot att öka smågrisarnas välfärd på bekostnad av suggans. De är alltså både för och emot saker som innebär samma saker. Samtidigt. Den enda röda tråden verkar vara att så länge de som faktiskt jobbar med grisar vill något – är Kaliber emot det.

 

I sann Sveriges Rödio-andra menar man att allting går att lösa med lagar. Innan i vintras förfärade sig en av reportrarna bakom dagens inslag över att få svenska grisar bedövas vid kastrering. I Storbritannien bedövas 90 procent av grisarna med bedövning. Stora delar av de resterande grisarna slaktas innan de blivit stora nog att utveckla grislukt. Kräver lagen det? Nej. Det gör handeln. Och de betalar mer för det. Sveriges höga ambitioner när det gäller lagar skadar både djur och de som försöker leva på att föda upp djuren.

 

Kaliber visar dessutom en väldigt unken inställning till både framtid och samtid när man menar att alla förändringar är av ondo. Vi är tydligen redan så långt komna som vi kan. Vi har gjort allt. Från och med nu kan allt bara bli sämre!

 

Det är tragiskt när de som gör anspråk på att ha en granskares roll hemfaller åt taffliga försökt till osaklig opinionsbildning grundat i okunskap och eller egen agenda. Hade grisuppfödarna skött sitt jobb lika dåligt som Kaliberredaktionen gör sitt, hade de hamnat i fängelse. Det väcker frågan hur många andra gånger jag blivit lurad i ämnen jag inte kan. Klart är att om jag gjort ett lika dåligt reportage som det Kaliber nyss sänt, hade jag fått sparken från de tidningar jag idag jobbar för.


Snabb kommentar till valet: Man får ta vara på ljusglimtarna.

Jag har tagit del av diskussionerna om ny lantbruks/landsbygdsminister.  Måtte det bara bli min favvososse Johan Löfstrand. Nu hyser jag förvisso inget större hopp om det. Risken är väl att det blir miljöpartisten Kew Nordkvist. Inte riktigt mitt förstahandsval. Inte alls faktiskt.

 

Ska man leta efter det positiva i eländet att få Kew Nordkvist om lantbruksminister så kan det faktiskt stärka lantbruket på sikt. I alla fall de enstaka spillror av lantbruket som finns kvar efter fyra år med sosseregering och en miljöpartist som är totalt immun mot allt vad fakta heter som lantbruksminister. Det finns bland många av mina kollegor ett näst intill tvångsmässigt beteende att ränna till politikerna och be att de ska lösa alla våra problem. Från dålig kalvhälsa till finansiering och äktenskapsproblem. Att ideligen ropa på politikerna , och ta för givet att de ska lösa våra problem har skadat vår bransch. Rejält! Politikers uppgift är att skapa utrymme för männsikor att lyckas med sina ambitioner. I övrigt ska de hålla sig borta. Jag är tämligen säker på att det råder omvänd korrelation mellan en branschs lönsamhet och branschens förmåga att ränna till politikerna.

 

Nu tror jag dock att med fyra år med Kew och rödgrön röra lär mina kollegor i alla fall ha vant sig av med att tro att politiken ska vara till någon hjälp. Alltid något.


Metadebatten går vidare. Nu om LRF och SD.

Det är med viss förundran jag har följt cirkusen kring Fredrik Davidssons debattartikel på SVT Opinion.

 

Bakgrunden till Davidssons debattartikel är att LRF riks inte bjuder samtliga riksdagspartier till sina politiska aktiviteter. De säger nämligen nej till SD. Något Davidsson ifrågasätter. Han skriver bland annat:

 

”Jag är mjölkbonde samt LRF-medlem. Och jag och antagligen flera med mig börjar tycka att LRF:s utestängande av SD är besynnerligt.  En så stor och påstått opolitisk intresseorganisation ska kunna prata med alla demokratiskt valda partier i Sveriges riksdag.”

 

Jag är böjd att hålla med Davidsson i hans text. Vissa saker tvingas man bara förhålla sig till. Till exempel sammansättningen i Sveriges riksdag. Det spelar ingen roll var man tycker om Sverigedemokraternas politik. De är där de är och Sveriges bönder blir påverkade av dem. Vill man då göra anspråk på att vara lantbrukarnas riksförbund är det också ens skyldighet att prata med dem, och styra dem i den riktning man anser som bäst för de man företräder.

 

Riksdagen är inte LRF:s party och det är inte LRF som sätter reglerna. Att då som lobbyorganisation tjura över hur läget ser ut, och efter eget gottfinnande helt sonika skita i att bjuda in vissa folkvalda är som att spela piano utan att använda alla tangenter. Jag trodde i min enfald att det i LRF:s uppdrag ingick att ta alla chanser att förbättra för lantbruket, men jag hade tydligen fel. Jag trodde även att det ingick i lobbyistrollen att både svälja sin stolthet och att ibland böja sig framåt, men även där hade jag visst fel.

 

Jag skäms inte för att jag har koll på alla partiers politik. Både mitt intresse och min ena karriär kräver att jag har koll. Det betyder inte att jag håller med någon av dem. Tvärtom - Ju mer jag läser desto tröttare blir jag. Det betyder enbart att jag har koll. Det parti jag pratat mest med den senaste tiden är faktiskt Miljöpartiet. Trots att jag har extremt svårt för deras politik. Anledningen till att jag pratat med dem är enkel. Jag har rätt och de har fel, och deras fel riskerar att påverka lantbruket negativt. Då är det väl klart att jag måste prata med dem? Även om det kändes smutsigt att stå och prata med dem och när människor jag känner stod och skrattade åt mig.

 

Känner man för lantbruket pratar man med de som påverkar det. Vare sig det är Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna.

 

Davidsson skriver vidare:

”Av respekt inför sina medlemmar bör LRF:

 

- Redovisa de delar av SD:s partiprogram som motiverar ett utestängande.

 

- Redovisa de hot som LRF påstås ha fått på Avpixlat som anges som ett skäl för att stänga ute SD. Avpixlat är som de flesta vet en invandringskritisk sajt som enligt SD själva ligger útanför deras  kontroll.

 

De som LRF påstår hotar anonymt på Avpixlat är vanliga människor och kan mycket väl vara LRF-medlemmar som släpper ut frustration över sitt förbunds agerande. Att vara arg rättfärdigar dock aldrig att hota någon.

 

Man kan jämföra SD:s anknytning till Avpixlat med den som Mp och V har till den högljudda djurrättsrörelsen som smygfilmar och hotar djurhållare. LRF har också fått ta emot dödshot för sin ändrade hållning i GMO-frågan, en fråga där SD är svagt positiv.

 

Vore LRF konsekventa borde de därför utestänga V och Mp som också har extrema människor i sina "svansar". Hoten och hatet kommer inte bara ifrån högra sidan.

 

Omvärdera SD-bojkotten och börja behandla dem likadant som de andra partierna! Det påstått opolitiska LRF:s högsta prioritet borde vara största möjliga medlemsnytta, inte att driva politiska partiers agenda.”

 

De frågor han ställer är intressanta och om LRF svarat på dem hade de kunnat ge stor legitimitet åt LRF riks ställningstagande. Det blev dock inga svar från LRF. Vice ordförande Thomas Magnusson plockade istället fram gammal skåpmat från andra gånger när beslutet ifrågasatts öppet. Jag har svårt för att bestämma mig om det beror på ren skär nonchalans eller på rädsla som gör att man enbart använder formuleringar som testats förr.

 

Magnusson skriver bland annat:

 

”LRFs beslut att inte bjuda in SD fattades av en enig riksförbundsstyrelse inför valet 2010. Vi har sedan dess pratat om frågan vid flera tillfällen men alltjämt står hela förbundsstyrelsen och samtliga regionordförande, som alla är medlemsvalda, bakom beslutet.”

 

Dels slirar Magnusson rejält när han påstår att samtliga regionsordföranden står bakom beslutet. Både han och jag vet att det finns de som inte alls står bakom honom. Dels tar han med sitt påstående samtliga regionordföranden som gisslan. Han har precis sett till att ingen av dem kan kritisera LRF riks ställningstagande.

 

Magnusson skriver även:

 

"SD:s politik speglar en människosyn som står i direkt motsats till LRFs grundläggande värderingar och gör att LRF varken vill eller kan bjuda in partiet”.

 

En mening som onekligen gör att man undrar vad Magnusson menar att de LRF:are som faktiskt haft kontakter med SD, och som inte står bakom LRF riks har för människosyn.

 

Jag har full förståelse för att man avbryter dialoger, lämnar möten och slutar prata med varandra. Kommer man ingenstans är det ju inte lönt att diskutera vidare. Kravet för detta är dock att man först försökt prata och att man på det viset kört relationen i botten. Inte att som LRF i förväg deklarera vilka man pratar med och inte. Nu har förvisso LRF:s ordförande och Sverigedemokraterna haft möte med varandra. Tydligen är att bjuda in SD när man ändå bjuder in andra partier och att gå på slutna möten som initierats av SD två helt olika saker. En skillnad man tydligen måste vara ordförande i LRF för att
förstå.

 

Davidsson skrev även en slutreplik varpå LRF lämnade walk over. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att tiga ihjäl kritiska röster är symptomatisk.

 

Det sägs att det finns två saker folk inte vill se hur de görs – korvar och lagar. Är man inte villig att göra även det skitjobb lobbyistarbetet innebär, och är man inte villig att inse att skillnaden mellan en tiggare och en lobbyist är slipsen, är det tveksamt om man är rätt människa för uppdraget. Att som nu se LRF primärt som en resebyrå för en klick förtroendevalda och tjänstemän är definitivt inget som gynnar lantbruket.


Pendeleffekt

Människan är ett förunderligt släkte.

 

Hur länge som helst och trots att man när man skrapat på ytan funnit rikitgt stora frågetecken i utredningarna kring Thomas Quick/Sture Bergwall, har de flesta framhärdat Quicks skyldighet.

 

Nu verkar vi dock ha kommit till punkten då det inte längre går att hålla emot, och efter gårdagens tv-program om Quick finns det ingen hejd på hur jävligt man kan gå åt Lambertz, Norell, Borgström, Penttinen, Van der Kvast osv. Jag har länge trott att Quick var oskyldig, och jag har personligen inga problem med att starkt ifrågasätta sekten runt Quick. Faktum är att jag är helt övertygad om att flera stycken av de inblandade är idioter. Och då är det inte Quick jag talar om.

 

Det jag finner intressant är att den allmänna opinionen bara kan skifta ståndpunkt så dramatiskt - Över i stort sett en natt dessutom. Helt plötsligt får de inblandade springa gatlopp. Jag tycker förvisso att det är välförtjänt men människors beteende förbryllar mig. Att det gåt från ytterlighet till ytterlighet.

 

Att ju längre vi drar en pendel på ena hållet, desto längre kommer den slå på andra är ett faktum. Att det gäller opinionen, och inte bara fysiken, torde mer än väl bevisas av skränet i efterdyningarna av vad som rullat upp i cirkusen kring Quick. Ytterligare en sak som vi svenskar dragit till sin absoluta spets är den svenska modellen och med den, den svenska djurskyddslagen. Två ämnen som i allt större grad diskuteras, och ifrågasätts. Även om jag själv skrivit artiklar om människor som ifrågasatt djurskyddslagen, bekymrar det här mig. Både att vi har en så stark djurskyddslag och att den nu ifrågasätts.

 

Jag månar om djuren och vill att de ska ha det bra. Samtidigt ser jag att den djurskyddslag vi har inte alltid är grundat på kunskap, inte alltid fungerar i verkligheten och inte alltid värnar djuren. Vi ska inte ha en djurskyddslag som är så stark och vars tillämpning är så lynnig att djurägare drar sig för att ringa veterinären när de har ett sjukt djur. Av rädsla för att åka dit för att de har ett sjukt djur…

 

Min rädsla är att när det väl blir legio att ifrågasätta den djurskyddslag vi dragit så långt ut på ena hållet, kommer det inte finnas någon hejd i hur långt vi kommer dra diskussionerna på andra hållet. Att ingen kommer lyssna på de som manar till sans. Något som knappast gagnar djuren.

 

Jag har en förhoppning om ett klimat där vi faktiskt kan prata om djurskyddslagen utan att deltagarna stämplas som antingen djurskyddsaktivister eller djurplågare. Om jag tror på en nyanserad diskussion eller att alla som tidigare stått i ena ringhörnan plötsligt rusar över till andra hörnet, och vi försitter alla chanser till en balanserad djurskyddslag – Det är en annan femma.l


Kafferep är en lina där man hänger nästor sina - Om LRF:s omsorgsgrupp

Tydligen ska något fårprojekt i Norrland ha gått över styr. Varken händelsens vara eller inte vara eller själva händelsen som sådan är något jag tänker engagera mig i. Det jag däremot har synpunkter på är LRF:s agerande i det här fallet. Jag har egentligen lovat mig själv att försöka sluta kritisera dylikt. Å andra sidan är jag den dåliga disciplinen personifierad.

 

Det finns i LRF så kallade omsorgsgrupper. På LRF:s hemsida beskrivs omsorgsgruppernas arbete som väldigt vackert. Till exempel skriver LRF Norrbotten följande på sin hemsida: ”Omsorgsgruppen i Norrbottens län består av ett nätverk av människor med stora hjärtan, öron som är bra på att lyssna och en klarsynthet som kan vara till god hjälp då livet känns tufft. När omsorgsgruppen tex får kännedom om att djurhållningen på en gård försämrats är ambitionen att agera så snabbt som möjligt. Gruppen kan då på eget initiativ ta kontakt med lantbrukaren i fråga och besöka gården tillsammans med de som är bäst skickade att hantera situationen.
Alla i gruppen har givetvis tystnadsplikt.”

 

Det låter onekligen väldigt vackert men uppenbarligen har inte alla medlemmarna i omsorgsgruppen läst beskrivningen. När tidningen Norrländska socialdemokraten, NSD, började beskriva det här fårprojektet i Tornedalen med rubriker av kvällstidningskaraktär, lät de även LRF:s omsorgsgrupp komma till tals. Medlemmen i omsorgsgruppen, LRF:aren, lantbrukaren och seminören Elaine Björnfot säger följande till tidningen:

 

”När jag fick information att fåren skriker och är hungriga ute på ön, så ringde jag ägarna och frågade vad de tänker göra åt saken. Det finns ingen bra ursäkt till detta. Har man djur ska de matas och få tillsyn varje dag.”

 

Enligt NSD underkänner hon hanteringen av djuren och ifrågasätter varför djuren inte för länge sedan är i ladugården. Björnfot fortsätter:

 

”Det här är alldeles hemskt och djuren plågas. Det har inte funnits bete på lång tid. Det är väldigt upprörande när djur behandlas så här.”

 

”Jag hoppas att djurägarna får djurförbud. Det här projektet blev fel från början, de har ingen kunskap om djur, det är hemskt när djur plågas”, säger Björnfot.

 

Jag skiter som sagt i själva händelsen med fåren. Det som stör mig är Elaine Björnfot. Det spelar ingen roll om nämnda fårfarmare suttit och ryckt benen av hundvalpar. Tystnadsplikt är tystnadsplikt. Och har man tagit på sig uppgiften att stötta sina medmänniskor ska de man påstår sig stötta vara säkra på att man inte efter eget gottfinnande vräker ur sig massa skit om dem. Speciellt inte om man låter påskina att man i egenskap av medlem i omsorgsgruppen har bättre insyn än andra, och att med därför är mer vederhäftig i sin kritik/smutskastning/ärekränkning/skvaller.

 

Vissa har förstånd att i alla fall stå still när de trampat i klaveret men när Björnfot på facebook ifrågasattes för sina uttalanden värkte hon ur sig ännu värre saker om fårfarmarna. Till slut uppfattade jag henne som att hon legitimerade sina uttalanden med att fårfarmarna faktiskt var framgångsrika i andra branscher. De kunde ju hålla sig till det. En från min horisont småaktig inställning. Som parentes kan dock nämnas att begreppet ”den tornedalska avundsjukan” är googlingsbar.

 

Ungefär samtidigt som Elaine Björnfot verkade ha slut på argument och var rejält inmålad, det är uppenbarligen svårt att förklara varför man i mitt tyckte är så självgod och falsk, togs facebooktråden bort. Jag säger inte att det var hon själv som raderade kritiken mot henne, men det föreligger trots allt ett visst mått av indicier när hon är administratör för forumet där hon fick kritik.

 

Även om Björnfot visar prov på exceptionellt dålig rutin och omdöme har jag fått bilden att hon inte är ensam om att som delaktig i LRF:s omsorgsgrupper baktala sina medmänniskor, och de de är satta att stötta. Enda skillnaden är att hon inte verkar skämmas för att göra det öppet.

 

Jag brukar inte kräva folks huvud, men jag hoppas för LRF-medlemmarnas skull att Elaine Björnfot trots vad hon visat tidigare har det goda omdömet att omedelbart avsäga sig uppdraget i omsorgsgruppen. Vem kommer i fortsättningen söka kontakt och stöttning av omsorgsgruppen när sannolikheten är stor att det man sagt i förtroende inte bara kommer hamna på byn - Det kommer även användas emot dig?


Vi måste bli gladare

Vi måste bli gladare i den här branschen! Ett uttalande som bland mina belackare kan anses som anmärkningsvärt för att komma från mig. Jag har förstått att jag hos vissa anses som butter. Det är jag inte. Däremot blir jag jävligt trött på högtravande, pompöst snack om visioner och jag vet inte allt. Lantbruket är inte i den positionen att vi behöver vackert förpackade visioner om vägen mot visionen om hur vi når trädtopparna. Som det är idag kommer vi långt enbart på att plocka de lägst hängande frukterna. Om nu någon skulle vara uppspelt över en flummig väg mot en flummig vision om ett onåbart mål förstår jag om vederbörande blir stött när jag inte direkt gör vågen, men jag är betydligt närmre den krassa verkligheten.

 

Som sagt. Det dåliga humöret i branschen är av ondo. Funderar jag lite snabbt kommer jag spontant fram till två humörsänkare. Dels lönsamheten. Dels alla regler. Båda är tillsammans med det dåliga humöret allvarligt för branschens utveckling.

 

Som jag har förstått det var det roligt att vara bonde på 1960-talet. Skördarna ökade, det hände saker i vår bransch, folk testade nya saker, och humöret verkade inte vara det allra sämsta. Idag har skördeökningarna stagnerat. Inget som förvånar mig dock. Med taskig lönsamhet har folk levt på rost och röta. Man har inte underhållit dräneringarna som man ska. Man har inte underhållsgödslat som man borde. Gödslingsnivåerna är nere på 1950-talets nivåer. Ända fram tills häromåret när det faktiskt blev lite pris på spannmålen, levde dräneringsfirmorna en oerhört tynande tillvaro.

 

Marks som inte sköts avkastar inte.

 

De höjda spannmålspriserna blev förvisso kännbara för djurbönderna men för lantbruket som helhet är det inte spannmålspriserna som måste ner – det är priset på animalieprodukter som måste upp. Med de priser vi haft har vi bara skyfflat runt pengar mellan oss. Ingen bransch har råd att utvecklas utan att det flyter in pengar utifrån. Det är dock en annan diskussion.

 

Spannmålspriserna har dock gjort sitt för humöret på djurbönderna. Just humöret är viktigt. Är man bara på bra humör fixar man det mesta. Är man på dåligt humör spelar det ingen roll hur bra lönsamheten är – det blir ändå inte bra. Och just nu är det deppigt på många ställen.

 

Så var det de där reglerna. Lantbruket är idag så genomreglerat att verklighet och regler inte alltid längre kan mötas till 100 %. Det finns stunder då verkligheten kräver att man bryter mot reglerna enbart för att det man har ska fungera. När reglerna inte längre ger utrymme att driva ett företag, hur kan de medge utveckling? Utveckling är att testa, att göra något vi inte gjort förut – Att ta ut svängarna. Det kan vi inte idag.

 

Jag träffar rätt många människor i branschen. Jag har dessutom förmånen att ta många av dem på pulsen. Om ni hade bett mig peka ut några av dem som faktiskt gjort något utvecklande, hade jag fått fundera en stund. De två jag spontant hade kommit på är dels en som vad jag kan förstå inte har så mycket lån på sin fastighet. Han medger själv att det inte är så farligt för honom som har gården i stort sett gratis att testa nya saker. Han testade nya åtgärder för att det var kul, och för att han inte for illa om något av allt det han testade inte föll ut väl.

 

Nästa kille testade nya metoder för att han tyckte det var kul att bygga nya maskiner. Han trodde inte ens på idéerna som låg till grund för projekten men eftersom det var så kul att bygga nya saker så var han ju tvungen att testa. För honom verkade vägen till färdig maskin vara viktigare än just den färdiga maskinen.

 

Jag kommer på rak arm på två stycken! Och då träffar jag många! Det båda har gemensamt är att de tycker det är kul att testa nya saker och att deras ekonomi verkar tåla deras testande. Den ene verkar vara så stadd i kassa att han överlever om något test skulle gå fel. Den andre bygger lågbudgetprojekt och vårdar sina skrothögar ömt.

 

Är det en framåtsyftande bransch jag beskriver när lönsamhet, humör och regler inte medger att de verksamma i branschen tar ut svängarna, testar nya saker och driver utvecklingen framåt?


Om politiskt uppsatta mål

Det här kan överraska honom, men jag håller faktiskt med Eskil. Jag vill inte heller ha något politiskt uppsatt mål vad gäller självförsörjning, matproduktion eller dylikt. Han verkar förvisso ha en ganska tråkig syn på sina politikerkollegor och statens tjänstemän när han ryggradsmässigt börjar prata om tvångsavverkningar så fort ett nationellt självförsörjningsmål tas upp. Om än tråkigt ska det dock medges att det förmodligen är väldigt nära sanningen.
 
Skulle politikerna sätta upp ett mål kommer det alltid finnas någon pappenheimare bland tjänstemän eller kommunala politiker som kommer läsa texten fel, låta det gå ut över valfri småföretagare. Politiskt uppsatta mål ökar branschens beroende av politiken, ökar politikens makt över oss, samt då politiken styrs av den för dagen mest gångbara ideologin ökar ett större beroende av politiken vår risk mycket mer än vad regn, torka och massiva prissvängningar någonsin kan göra.
 
Det jag dock kan önska är politisk välvilja. Något som definitivt inte är samma sak som att politikerna ska sätta upp mål för vad vi ska producera och hur mycket. Politisk välvilja handlar om att låta oss uppfylla de mål vi satt. Inte att vi ska uppfylla de mål politikerna satt.

Gästblogg

Först hjälpte jag till att skriva en motion vars yrkande jag inte delar, och nu lånar jag ut min blogg. Idag till den Flygande holländaren.
 
 

Veckan som har varit…..

 

Den senaste veckan har varit en aktiv vecka där jag bla. besökte  mjölkföretagardagen i Jönköping.

Sedan kan vi konstatera att valberedningarna i både Arlaland och LRF jobbar flitigt dem här veckorna.

 

Vi börjar med mjölkföretagardagen,

Det var första gången jag åkte dit men var rätt så förväntansfull för att jag har hört att dem föregående år har varit bra.

 

Jag kan säga att det blev första och sista gången jag åker på mjölkföretagardagen, när man öppnar mötet med handuppräckning där man först frågar hur många mjölkbönder som sitter i salen och sedan frågar hur många rådgivare kan vi konkludera att det var i stort sett var lika många…. Vad säger det mig jo: alla dessa rådgivarmunnar måste födas. Det betalas direkt eller indirekt av branschen, mycket skrämmande. Och trots all denna ”kompetens” inte lyckas vi inte få vettig lönsamhet på att mjölka kor. Nu är det definitivt ingen mänsklig rättighet att få mjölka kor och tjäna pengar på det men i dagens läge är det nog ytterst få som gör. Det finns dom som påstår att så länge det finns några enstaka som tjänar pengar på mjölk så finns det ingen anledning att gnälla på priset för då bör den som inte tjänar pengar kunna förbättra sitt eget företag.

Mjölkföretagardagen är en mötesplats för mjölkbönder så det fanns gott om tid att prata med kollegor vilket jag gjorde, jag fick frågan om jag hade planer på bygga ut och skaffa fler kor varpå jag svarade tvärt: NEJ. Jag fick som svar, jaha så du har redan slutat utveckla ditt företag. Om denna mentalitet som jag just beskrev ska förbättra framtiden för oss mjölkbönder så tror inte jag på nån framtid tyvärr…..

Efter lunch var det dags för miniseminarier anordnat av husdjursföreningen och några av LRF-konsult. Jag var på två av dem, det enda det gick ut på in princip var KÖP våra tjänster så kan vi hjälpa dig…..

Jag kände att jag höll på bli så sjukt upprörd och bestämde mig att åka 27 mil hem långt innan dagen var slut.

 

 

Då kommer vi till valberedningstiderna

 

Som flera av er vet så sitter jag idag i kretsrådet (Arla) i Sörmland och har på flera sätt uttryckt önskan om att avancera inom organisationen. Min tanke bakom det är följande, jag har inte haft egna kor speciellt länge (2 År) men har förstås från dag 1 upplevt att marginalerna är små.  Jag skulle inte vara jag om jag inte skulle göra allt i min makt för att försöka förbättra situationen. Därför vill jag gärna avancera inom förtroendemannasystemet för att försöka förbättra vår situation, det hjälper inget att sitta hemma och vara irriterat.

Men ibland undrar jag hur man tänker i vissa valberedningar när man tillfrågar i mina ögon fullständiga inkompetenta människor till ett uppdrag.

Det behövs en rejäl mentalitetsförändring och förnyelse om både etablissemanget och kooperationen ska ha nån framtid och därmed vi lantbrukare själva.

SKÄRPNING NU!!


Det funkar inte...

Häromdagen läste jag om att LRF gett 200 000 till en kille som kläckt idén att tjäna pengar på att låta folk få inblick i lantbrukarnas vardag. Jag vill betona att det här inte är för att vara elak men jag tycker att idén är värdelös. Dock går det inte att lasta killen som kläckte idén. Hela det etablerade lantbruket har nämligen pratat alldeles för mycket om att folk ska köpa lantbrukarnas produkter för lantbrukarnas skull. En marknadsföring som inte riktigt verkat fungera. Svenskt lantbruk har ju inte ens lyckats nå upp till kräftgång.

När jag köper något är det helt och hållet för min skull. Jag köper inte något för att göra någon annan glad. Vill jag ägna mig åt välgörenhet gör jag det genom att skänka stålar till någon hemlös eller ge pengar till Läkare utan gränser. Hade jag köpt saker för att göra andra än mig själv glada hade jag ruinerat mig själv på alla telefonförsäljare. Jag utgår från det är likadant för de flesta andra. Ändå fortsätter till exempel Sveriges mjölkbönder mala på om att folk måste köpa mer mjölk för att stötta bönderna. Och att betala mer för den. Tänk om folk inte behöver mer mjölk då? Har folk i flera år bara handlat 75 procent av mjölken de egentligen behöver i väntan på att Sveriges bönder skulle be dem handla mer?

Någonstans måste vi nog dra i nödbromsen och inse att spåret vi valt inte fungerar. Ingen skulle överhudtaget få för sig att betala för att ta del av en rörmokares, tandläkares eller busschaufförs vardag. Ingen av rörmokarna, tandläkarna eller busschaufförerna skulle nog inte heller se det som annat än långt under sin värdighet att om de inte tjänade pengar på sin verksamhet ta betalt för att låta folk kröka rör eller borra i folks tänder en dag. Detta faktum hindrar dock inte de som, i alla fall en liten stund till, samlar Sveriges bönder från att på fullt allvar tro att folk vill betala för att få en inblick i böndernas vardag.

Inte ens jag som har ett så stort ego att jag ibland när jag har sex blundar och låtsas att jag onanerar skulle få för mig att tro att folk vill betala för att se hur jag har det. Framför allt tror jag inte att det skulle höja folks respekt för min profession

Det finns en distinkt skillnad mellan branscher som tjänar pengar och lantbruket. Två av de mest utmärkande sakerna är (förutom pengarna) att de som tjänar pengar inte verkar känna samma extrema behov att förklara allting de gör för allmänheten. De gör sitt jobb, de kan det, de blir respekterade för det och passar det inte får du leta upp någon annan. Lantbruket å sin sida tenderar att vilja förklara hela sin verksamhet in absurdum. Det må vara tragiskt att folk inte vet om att det är små söta djur i korv men det är inte lantbrukets uppgift att berätta det. Lantbrukets uppgift är att sälja så mycket korv som möjligt till de dumma jävlarna som inte fattat.

Dessutom verkar många i branschen se det som sitt kall att förse Sveriges befolkning med livsmedel. Jag skulle nog vilja påstå att det största problemet för Sveriges mjölkbönder är att det inte byggts en rötningsanläggning för mjölk.

Nästa skillnad är att de som tjänar pengar inte hyser samma barnsliga faschination inför sitt eget väsen som lantbruket verkar göra.

Sveriges bönder måste inse att den här självförhärligande inställningen man har, både inåt och utåt, det räcker med att se McDonaldsreklamen med värmlänningen som är stolt över att ha pajat knäna på att mjölka eller lejonparten av de diskussioner som dykt upp i spåren av mjölkrisen, inte fungerar. Hade folk köpt produkter för att producenten tyckte det var kul att producera dem hade Facit inte gått i konkurs.


Nej, det är inte namnet på en rysk kosmonaut

Jag har ju i de två senaste inläggen haft synpunkter på kooperationen. Det här kan med lite god vilja kallas tredje delen av min analys av svensk mejerikooperation. Dock inbegriper det här inlägget i stort sett hela lantbrukskooperationen och allra mest LRF.

Jag har ett häfte som heter ”De nya bönderna” som LRF:s förre ordförande Lars-göran Pettersson skrivit under och skickat ut till alla medlemmar. När jag läste häftet så tänkte jag att nu kan det min själ inte bli värre. Dock ska medges, ödmjukt medges till och med, att jag hade fel så det sjöng om det. Det blev värre. LRF har till exempel sjösatt 1000 apo… Förlåt 1000 gröna idéer. En satsning som i slutändan ska rendera i att två stycken får vars tvåhundratusen kronor för sina bra idéer. Det här gör LRF fyra gånger så värdelösa som Gudrun Schyman eftersom hon bara eldade upp etthundratusen kronor.

 

Juryn består av:
Anders Källström. LRF:s VD. Med sin norrländska, centerpartistiska bakgrund kunde han inte hamna någon annanstans än i kloka huset.
Monica Lindstedt. En gång inkvoterad i Lantmännen som alibi för gubbdominansen.
Ivo Zander. Har skrivit en bok om vad vi andra kallar Gnosjöanda. Boken kostar 1200 kronor.
Sophie Hagströmer. Arbetar på en riskkapitalfond som uppvisar ett bokslut som ungefär vilken gris- eller mjölkgård som helst.
Maud Olofson. En snöblind fjällskata.

 

För att förklara vad jag menar med ”värre” så titta på faksimilen nedan.

 

Texten är följande och tämligen symptomatisk för hela satsningen:
Möjligheter och utmaningar för LRF och de gröna näringarna:

 • Affärsmöjligheten för de gröna näringarna finns i varor och tjänster där konsument och kund i större utsträckning kan bli delaktiga i produktion, upplevelse eller utförande.

 • Stora möjligheter till PR och marknadsföring, vilket ökar attraktionskraften i nya målgrupper.

 • Svenska bönder får en expertroll. Efterfrågan på kunskap och inspiration ger affärsmöjligheter.

 Ur LRFs omvärldsanalys 2012, Drivkrafter, trender och bubblare för strategiska beslut.

 

Frekvensen LRF-medlemmar som känner igen sig i den här pompösa högtravande dyngan torde vara lägre än andelen syrier som faktiskt sympatiserar med sin president. Det finns så in i helvete mycket att ta tag i inom lantbruksbranschen, fråga vilken kobonde som helst just nu, men tjänstemännen på LRF sitter alltså och håller på med sånt här. Trolldeg hade varit med produktivt.

 

På tal om att vara sitt eget styres gisslan kommer vi nu in på en högst aktuell skrift och det som bloggen från början var tänkt att handla om: ”Organisationer och demokrati: en sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår demokrati”. Den är skriven 1911 av den tyske sociologen Robert Michels och har varit högst aktuell i mer än 100 år. Michels tänkte först och främst på politiska partier och fackföreningar när han skrev boken men den är fullt tillämpbar även på kooperationen. Boken är mest känd för att den presenterar begreppet Oligarkins järnlag.

 

Michel utvecklade sin teori efter studier av de socialdemokratiska fackliga och politiska rörelserna. Han hade sympatier för socialdemokratin men var oroad över hur partiet styrdes. Michels teori, eller oligarkins järnlag, säger att då demokratiska medlemsorganisationer växer utvecklas ett fåtalsvälde. Michels menar att detta är oundvikligt, och således en järnlag. Teorin anses gälla för alla demokratiska organisationer. Från politiska partier via LRF till lantbrukskooperationen. 

När en organisation är ung har individerna nytta av att det finns ett medlemsengagemang. Något som med tiden avtar. Antingen glömmer medlemmarna hur det var innan organisationen bildades eller så har verkligheten ändrats så att organisationen inte lägre gör någon stor skillnad för medlemmarna.

 

När organisationen inte längre värdesätts av medlemmarna är det egentligen fritt fram att lägga ner den. Något som i stort sett aldrig händer. Organisationen är ju nämligen viktig för de förtroendevalda och tjänstemännen som vill behålla sin makt, sin inkomst och sin status. Detta gör att de, om inte aktivt motverkar, så i alla fall inte arbetar för att höja medlemsinflytandet. Medlemmarna kan ju få för sig att lägga ner organisationen.

 

I takt med att organisationen växer kommer också makteliten fram. En stor organisation måste vara hierarkiskt uppbyggd. Organisationens utveckling beror sedan på medlemmarnas bristande engagemang, bristande resurser, deras beroende av organisationen samt i ledarnas maktambitioner. Då organisationen vuxit har andelen arbetsuppgifter som kräver specialkompetens blivit fler och det har nu skapats inbyggda hinder för medlemsinflytande. Ledarna är nu oumbärliga.

 

Utveckligen gör att organisationens mål ändras från att göra skillnad för medlemmarna till att organisationen blir ett mål i sig själv för ledarna. Som Jerker Nilsson skrev i en krönika ”Utåt blir organisationen tandlös och inåt blir den byråkratisk”. Byråkratin ökar klyftan mellan ledarna och medlemmarna. Det blir ledarnas intressen som får styra organisationen - inte medlemmarnas.

 

Jag hade lättare att ta Hipp hippgängets ”paw rihk-titt” på allvar än LRF:s ”Tillväxt på riktigt” men deras 1000 gröna idéer framstår just nu som en ren jävla katastrof.


Förvånasvärt många har en kusin som heter Il. Eller andra delen av min analys av mjölkbranschen

Här kommer del två av min analys av mjölkbranschen i Sverige. Dock först några reflektioner sedan jag publicerade förra inlägget. Mitt förra inlägg var trots att konklusionen var sann en pamflett, och jag räknade med att jag skulle bli lynchad. Döm om min förvåning när jag fick idel beröm! Det här ger mig nu två alternativa spår, varav det ena ger en väldigt bra förklaring till varför det går att få i princip vad som helst igenom på ett kretsmöte – bönder är antingen dumma i huvudet eller så lyssnar de inte. Den rimliga reaktionen på att jag trampade folk på tårna borde ha varit att de skulle bli sura på mig. Istället gav de mig beröm. De har alltså inte förstått vad jag skrev. Går de på kretsmöten och stämmor med samma förmåga att ta till sig och bearbeta information som de visade prov på när de gav mig beröm så ger det en viss hint om varför det ser ut som det gör med lantbrukskooperationen.

 

Ni kan sluta vara sura nu
Det alternativa troliga spåret är att de som gett mig beröm är de som redan innan haft koll på att det faktiskt är de som äger kooperationen och försökt göra något åt situationen. Är det så faller spår ett om att de bönder som gett mig beröm är dumma i huvudet, och ni kan sluta vara sura på mig nu... Dock reser det ett antal följdfrågor. Till exempel varför alla de som inte håller med mig inte säger något? Är man konflikträdd eller tror man helt sonika att ”Vad spelar det för roll att lilla jag säger något?”? Är det likadant på mötena, och det sitter folk med åsikter men inte vågar yppa dem med hänvisning till konflikträdsla och uppfattningen att det ändå inte spelar någon roll?

 

Några saker
Innan vi fortsätter diskutera mjölken så finns det några saker vi måste reda ut:

Sambandet mellan vad slutkonsumenten betalar och vad producenten får är mycket mindre än vad de som debatterar generellt verkar tro. Många pratar om att höja en femtioöring till konsumenterna som någon form av lösning men har ni någon gång hört mobiltelefontillverkarna knorra över att vi kan köpa deras telefoner för en krona när vi tecknar nytt mobilabonnemang? Kostar det 19 kronor att hälla vatten på en flaska och klistra på en etikett? Det är inte böndernas uppgift att bry sig om vad konsumenterna betalar. Det finns kunder och det finns konsumenter. Uppgiften är att ta ordentligt betalt av kunderna, och vad sen konsumenterna betalar kan kvitta. Vi kan därför sluta engagera oss i vad konsumenterna betalar.

 

Det har även framförts tankar om en granskande journalist som kunde upplysa allmänheten om hur mycket bönderna jobbar och hur lite mejerierna betalar. Eftersom mejerierna är böndernas egna företag så hade det varit som att ringa journalisten och be honom skriva om att man inte kan sluta slå sig själv. Dessutom köper människor saker för sin egen skull. Inte för någon annans. Jag köper mat för att jag är hungrig. Inte av barmhärtighet för att någon vill producera den. Att få folk att betala mer grundat i en rad reportage innehållande en blandning av landsbygdsromantik och snyftare är inte en väg framåt.

 

Branschstrukturanalys
Varför ser det då ut som det gör? För att se om vi kan få någon form av svar gör vi en branschstrukturanalys enligt Michael Porter.

Vi börjar med mejerierna:

 

Leverantörsgruppen är STARK om:

 

•·         Den är mer koncentrerad än gruppen den säljer till. Med tre handelsföretag som har 90% mot sex mejeriföretag varav Arla är störst kan man knappast påstå att så är fallet.

 

•·         Produkterna saknar hot från substitut. Här håller hela lantbrukssverige på och tjafsar om det är för att det är inhemskt eller det är den svenska modellen som gör att svenskar vill köpa svenskt. Jag är av uppfattningen att det är för att det är inhemskt. I hela världen ser siffrorna ungefär likadana ut. 80-85% av ett lands befolkning har förtroende för det inhemska lantbruket.

 

•·         Branschen utgör inte en viktig kundgrupp för leverantören. Det är svårt att lura på de sista tio procenten av handeln all mjölk i Sverige.

 

•·         Produkterna är viktiga komponenter för branschen. Handlarna behöver sälja mjölk men det finns substitut. Samtidigt har det visat sig att folk inte accepterar vad som helst. Minns till exempel när Coop fotade Skånemejerier till förmån för Arla, men fick krypa tillbaka igen.

 

•·         Produkterna är differentierade eller det är förknippat med höga kostnader vid byte av leverantör. Det är ju inga unika produkter och omställningskostnaderna är i princip noll och inga.

 

•·         Man utgör ett hot vid integration framåt. Är det någon som tror på idén att Sveriges bönder skulle köpa en handelskedja?

 

 

Nu till handeln:

Handelsgruppen är STARK om:

 

•·         Den är koncentrerad eller köper stora volymer i förhållande till branschens storlek. Med tre företag, och ICA som dominerande är handeln mycket stark.

 

•·         De produkter man köper är standardiserade. Mjölk som mjölk. Inom vissa gränser dock.

 

•·         Det finns få omställningskostnader vid byte av leverantör. Som jag skrev innan. Dessutom har handeln tagit över mer av distributionen själva.

 

•·         Man utgör ett hot vid integration bakåt. Man packar redan kött och mejeriprodukter under eget märke. Ett fenomen som inneburit ökad press på leverantörerna.

 

•·         Branschens produkt är mindre viktig för produktkvalitén på handelns slutprodukter. Mjölken är viktig för handeln men de andra faktorerna är tyngre. Man integrerar bakåt, köper stora volymer osv.

 

•·         Man har full information om förhållandena i branschen. Eftersom en sund marknad kräver transparens är det lätt för något av de tre företagen att kräva lägre pris än det en given leverantör gett något av de andra handelsföretagen. Med i princip bara tre aktörer som mejerierna kan sälja sina produkter till är det lätt att hamna i underläge.

 

Vad kan vi då dra för slutsatser?
Handeln är mäktig och har delvis lekstuga med mejerierna. Samtidigt har mejerierna inte haft förstånd att ta tillvara på och förvalta de fördelar de haft. Det går ju faktiskt inte att köpa mjölk utan att ringa ett mejeri. Istället har de helt gratis gjort en del av marknadsföringsarbetet åt handeln.

 

Skillnader
Jag har de senaste åren roat mig med att jämföra de olika mejerierna. Arla har haft en strategi att växa tio procent om året. Fem genom organisk tillväxt och fem genom uppköp och fusioner. (Nu verkar det dock som om expansionsplanerna stigit dem åt huvudet) De andra har presenterat sig själva med plattityder som "det lokala framåtsyftande alternativet" "lyhördhet" "Egen FOU" "Starka varumärken" osv. Man märker hos alla mejerierna en förvånande frånvaro av tydliga strategier. Ofta förväxlar styrelserna mål med strategi och man verkar ha missat att det bara finns tre strategier att välja mellan. De enda strategierna som finns är BILLIG, PROFILERAD samt STOR OCH MÄKTIG. Det finns inga andra. Man kan ha olika strategier för olika marknader men grundstrategin för ett företag kan bara vara en enda. Att påstå att man har flera strategier är bara skitsnack som betyder att man fastnat mellan två, eller tre. Det är i grunden ett problem som kräver starka förtroendevalda och i välinformerade ägare när kooperationen måste passa alla och alltid nå konsensus.

 

Den svenska modellen utesluter billigstrategin
I och med den svenska modellen har vi uteslutit strategin billig. Det som karaktäriserar profilerade företag är att de tack vare hög kundnärhet, hög utvecklingsintensitet, specialkompetens och starka varumärken är marknadsoberoende. Har Milko, Skånemejerier och Norrmejerier klarat detta? Har de hållit ett avräknings- och produktpris som är skiljt från världsmarknadspris? Svaret är i allra högsta grad nej. När tre företag har 90 % av marknaden måste det till stora företag för att vi inte ska tvingas gå billigvägen. När tre företag har 90 % av marknaden fattas det fortfarande sisådär 30 % för att Arla ska kunna ta matchen. Tråkigt nog har deras expansionsstrategi gjort att de hamnat i strykklass på i stort sett samtliga marknader. De är stora nog att klä skott för allt som händer i branschen, oavsett om det är deras fel eller inte. Samtidigt som de inte är tillräckligt stora för att på allvar kunna utnyttja sin storlek och bli jämnstark med sina kunder.

 

Panikförsäljning
De andra mejerierna i sin tur har sett sina områden som deras kejsardömen och här skulle min själ inget ändras på. Det finns de som har försökt. Vi hade i Skånemejerier en tämligen klok ordförande innan han blev utkastad till förmån för Anders Olsson. Hans, den förre ordföranden, såg att det behövdes samarbete och Skånemejerier hade långt framskridna samarbetsplaner med bland annat Valio. Dock var skåningarna envisa med att de min själ kunde klara sig själva, kastade ut Hans och ersatte honom med Anders som avbröt samtalen med Valio. En hållning som istället slutade i en dunkelt uppgjord panikförsäljning av Skånemejerier.

 

Fortfarande böndernas fel
Det vi hela tiden återkommer till är, trots att handeln är stark, att det är böndernas fel. Vad mejeriet får och vad bonden får är samma plånbok, och det är bönderna som bestämmer fördelningen. I den mån det finns en disconnect mellan ägare och förtroendevalda så är det inget som hänt över en natt. Det är något som ägarna låtit hända. Rent generellt kan man nog faktiskt tillåta sig att tycka att den här uppfattningen att kooperationen utgörs av någon annan inte varit direkt hälsosam. Ägarna verkar nu har fördelats i fem grupper:
De som kritiserar och vet att det är deras företag.
De som inte säger något.
Det som säger något men pratar om sitt eget företag som ”de”.
De som pratar om helt annat.
De som påminner om nordkoreaner och tror på allt som står i medlemsbladen.

 

Just nu finner jag nordkoreanerna lustigast.


 


För sent. Eller hur jag gör mig impopulär i alla läger i Mjölksverige.

Det höjs både här och där röster i mejerisverige för ett högre avräkningspris på mjölk. De flesta som hörs i debatten refererar till mejerierna som ”de”. Som om mejerierna styrdes av några helt andra människor än just de som levererar mjölken. Det är fel, och här ska medges att LRF Ungdomarna har en poäng med sin travesti på Grotescogängets ”Det är bögarnas fel” när de sjunger att det är böndernas fel. Dock har ironin de nog sökte när de sjöng så totalt försvunnit. Det är bönderna som styr mejerierna, och det är således bönderas fel att det blivit såhär. Det går att skylla på marknaden, på att man inte har tid att fokusera på mer än gården, att man inte har kunskap nog att skapa sig en uppfattning eller att man helt sonika inte haft en aning om hur det stått till i företaget man äger tillsammans med andra, och som i mjölkföretagens fall ofta är ens i särklass största kund. En kund som man såvida man inte bor i gränslandet mellan två mejeriföreningar inte utan svårigheter kan byta ut mot en annan.

 

Lyteskomik
Jag kan acceptera att man inte har kunskap nog att nagelfara varenda siffra i ett bokslut men en miljard borde man kunna hitta, och när det finns personer i ledning och styrelse som börjar kasta pennor och skrika när de blir ifrågasatta borde varningsklockorna sedan länge ha ringt. Jag har dessutom svårt att inte se viss lyteskomik i den extremt okritiska hållning vissa förtroendevalda har till sin egen förening. Om vi lämnar Cirkus Skånemejerier ett tag och istället tittar på vad man kan höra från Arlaförtroendevalda om deras expansionsiver så är ”Vi kommer också få tillbaka en del pengar på efterlikviden när vi kan sänka konsolideringsgraden” en av höjdarna. Dock slås det av det faktum att Skånemejeriers ordförande inte kunde tala om varför VD:n fått höjd lön under senaste året, och påstod att det måste vara en periodisering. Jag är inte rik men vågar ändå sätta en ganska stor slant på att Skånemejeriers ordförande inte kan förklara vad en periodisering är. Det påstås från Skånemejeriers stämma att styrelsen inte kunde svara på frågor om årsredovisningen. Jag är inte förvånad men om det stämmer så är det en fullständig katastrof.

 

Varit katastrof länge
Nu har det ju varit katastrof i Skånemejerier ganska länge. Ägarna har i stort sett helt oreflekterat låtit en styrelse som efter vad jag förstår består av pajasar sitta kvar, medan styrelsen ska ha låtit VD:n slarva bort en väldig massa av ägarnas pengar och anställa gamla kompisar till styrande positioner. Elaka tungor påstår att det inte är en hemlighet kommunikationsansvarig har gått sängvägen till sitt jobb men det är inget jag har något som helst belägg för, och som jag helst inte fördjupar mig i. Dock har hon ju gjort några mindre väl genomtänka åtgärder såsom att förklara för ägarna att de öppet inte får ha negativa synpunkter på Skånemejerier.

 

Härskartekniker
På kretsmötena har VD:n och ordförande dragit siffror som inte gått ihop och som i jämförelse fått kejsaren att klara vilken polarfärd som helst i sina nya kläder. Jag minns till exempel en gång när VD:n lade fram en fin bild om var pengarna till avräkningspriset kom ifrån. Om man drog ifrån vad juicen gav, det här gick att göra med huvudräkning, så hamnade avräkningspris under pulverpris. Det innebar att Skånemejerier i princip var världsunikt eftersom de lyckades sänka värdet på råvaran genom att förädla den. Vill någon gissa hur många ägarna på mötet som reagerade på just detta? En... Han fick svaret ”Så kan man inte räkna” surt levererat av VD. Jag minns även en incident när samma åhörare påpekade det orimliga i vad det kostade att skära osten i bitar, och erbjöd sig att göra det aningen billigare. Då blev VD:n arg…

 

Ägarfrågor?
Visst har vissa haft synpunkter när siffror och strategier presenterats men de har varit i klar minoritet. Dessutom har de ibland klassats som ”jobbiga” och folk har tittat lite snett på dem. Min bild av ett klassiskt kretsmöte är att VD och ordförande drar några siffror och blåser ägarna så in i helvete. Utan att i princip någon reagerar. När det så blir övriga frågor så vänder någon kärr… förlåt… dam upp och ner på hela mötet över skruvkorken på tvåliters juicepaketen. Är det verkligen en ägarfråga?

 

 

Precis vad ni bett om
Jag vet att taket i Skånemejerier har varit så lågt att inte ens ordföranden kunnat gå raklång, jag vet att både ordförande och VD har avfärdat de som vågat vara kritiska som ”knäppa”, ofta med den mest osmakliga och oärliga förklaring man bara kan komma på, jag vet att båda två har påstått att jag som haft frågor är kriminell, jag vet att Milkos fusion med Arla svider hos vissa, jag vet att cirkusen i Skånemejerier tär på både humör och kassa, jag vet att Arlas framfart i Europa och deras sänkta avräkningspris kostar på. Att vara mjölkbonde i Sverige idag innebär nog mycket grubblande. Men har ni låtit ägardebatten handla om hyrtankar och juicekorkar snarare än var pengarna tar vägen och att styrelserna skiftat strategier halvårsvis, har ni sett mejeriet dräneras på pengar samtidigt som VD pratat om betalningsambitioner på fyra kronor litern, utan att ifrågasätta och bara låtit taket för ägardebatt sänkas så är det här precis vad ni bett om.


Borgeby fältdagar





























Om EU-ministerns dumhet.

Jag vet inte om någon missat allas vår EU-minister Birgitta Olsson. Damen som får Anna Kinberg Batras ”Stadsbor är smartare än lantisar” att framstå som direkt begåvat. Olsson försöker i alla fall med liv och lust övertyga mig och andra normalbegåvade om att hon på allvar blivit av med den sista lilla biten förstånd hon hade genom att med en femårings envishet mässa vidare om att sänka jordbruksstöden. För att appellera väljare har hon bland annat visat hur hon vill ha det genom att flytta runt plastlådor. Damens argument är dels att jordbruks- och regionalpolitik står för 70% av EU:s budget och dels att EU kommer bli frånsprunget av länder som inte lägger 40% av sin budget på jordbruksstöd. Till exempel Indien och Kina.

 

Missförstå mig inte, jag vill inte heller ha en stödpolitik men det går liksom bara inte att rycka bort stöden och ha kvar den politiska klåfingrigheten som stöden från början var tänka att kompensera för, men vi har allvarligt talat en EU-minister som måste börja läsa på om EU innan hon öppnar flabben.

 

Det är nämligen såhär:

1.     Jordbruk och regionalpolitik är i stort sett de enda gemensamma ämnena man i EU har en gemensam politik för. Att deras andel är 70%, och inte närmre 100% betyder egentligen att vi skulle ta oss en allvarlig funderare över vad administrationen av EU egentligen kostar.

2.     EU är inget land. EU är en organisation av en massa länder som betalar medlemsavgift till EU, och vars samlade avgift utgör organisationens budget. EU:s budget är drygt 1300 miljarder kronor i jämförelse med Sveriges stadsbudget som är på 810 miljarder. EU:s samlade BNP ligger på runt 117 000 000 000 000  (117 000 miljarder) kronor. Lite snabb räkning gör att EU-stöden utgörs 4,4 promille av EU:s BNP. ( (1300 x 40%) / 117 000). I Sverige står jord och skog för runt tio procent av BNP. Det hade kunnat vara mer om den politiska klåfingrigheten varit mindre, och 4,4 promille är en kompensation klart i underkant.

 

Damen refererar till Indien och Kina som föredömen när det gäller tillväxt och hur man ska hantera jordbruks- och regionalpolitik. Hon måste anses ha tämligen märkliga visioner eftersom tre fjärdedelar av världens alla extremt fattiga, eller 1,2 miljarder, bor på landet, och 300 miljoner av dessa finns i Kina och Indien. Eftersom jordbruket är väldigt viktigt för de fattiga på landsbygden är det extremt viktigt att få fart på deras lantbruk för att klara FN:s millenniemål om att ha halverat andelen extremt fattiga och hungrande till 2015. Det är också viktigt att få fart på lantbruket i EU. Annars kommer en rimlig konsekvens av Olssons politik om hon får gehör för den att andelen fattiga i världen ökar istället för minskar. Vi ser redan idag stagnerande produktivitetsökningar beroende på att bönderna inte har råd att vara långsiktiga. När man inte har råd att ta hand om dräneringar och hålla rätt fosforklass kommer produktionen minska och vi kommer se ännu fler svältande. Ett påstående som Birgitta Olsson rimligtvis kommer bemöta med ”Om de inte har bröd kan de väl äta kakor istället?”

Hade Birgitta Olsson bara varit den, i mitt tyckte, ordinära pajas som anstår hennes intellekt så hade det inte varit några problem, då hade hon bara varit underhållande, men nu är hon EU-minister och har förutom ett sällsynt dåligt munväder extrema kunskapsluckor när det gäller området hon är minister för. Men visst, vi kan väl testa att göra som Indien gjorde för att bli vad Birgitta Olsson beskriver som ”tillväxtmaskin” – Kickstarta sin ekonomi genom låta 40% av BNP utgöras av stöd till lantbruket.

 

(Som parentes tycker jag att det är svinigt av Birgitta Olsson att i artikeln jag länkade till prata om trafficking när polisen för knappt fyra år sedan fick dra ner på sitt arbete mot just trafficking samtidigt som EU:s regeringschefer och EU-ministrar lade precis all sin samlade kraft på att förbjuda glödlampor.)


Säkert bondförnuft

Varje år dör folk medan de utövar lantbruk. Och jag gillar det.

 

Det faktum att lantbruk är en av de farligaste branscherna i Sverige gör att jag känner mig lite häftigare. Jag har även noterat att alla kommentarer om att oooooooooooo vad farliga tjurar är och ooooooooo vad försiktig man ska vara med dem som följer varje gång någon blivit ihjälstångad verkar fällas av folk i desperat behov av att framstå som rockstjärnor. Jobbar man med kor och tjurar och inte kan stå emot impulserna att pedagogiskt och tämligen raljant förklara att tjurar är JÄTTEFARLIGA och helst inte ska finnas till så känns det mer som att man måste kompensera sin egen tråkiga personlighet med att påpeka att man faktiskt jobbar med något JÄTTEFARLIGT. Men att man givetvis har koll på läget som den rättskaffens och kloka människa man givetvis är.

 

Låt mig bara säga en sak – Ingen gillar folk som kommer med förnumstiga råd om hur andra ska bete sig.

 

Detta om detta. Nu till det väsentliga. Så länge jag kan minnas så har det etablerade lantbrukssverige malt på med sitt säkra bondförnuft, säker gård och fan vet allt. Detta till trots fortsätter folk att dö och lemlästas. Och vet ni vad? Det kommer fortsätta på det viset. Alla i svenskt lantbruk vet precis vad som är farligt och precis hur farligt det är. Ändå fortsätter vi stå på lyftarmarna och slå igång kraftuttaget när vi kört analstopp i rundbalspressen. Vi fortsätter utsätta oss för direkta livsfaror. Och det kommer vi göra oavsett hur många kampanjer om hur farligt det är vi än tvingas genomlida. Varför? För att vi VET. Det är inte medvetenheten som fattas. Vi vet. Men vi skiter i det. Det spelar alltså ingen roll om hela land lantbruk skulle vara full av enbenta tröskförare.

 

Frågan som då reser sig är varför det inte läggs något på de långsiktiga riskerna? Hur många gånger måste man till exempel hoppa ner från tröskan efter ett pass av stillasittande för att det ska plåga sönder knäna?

 

Jag vågar sätta en ganska bra slant på att det är enklare att få en lantbrukare att sluta hoppa ner från maskinen än att få honom/henne att sluta pilla på maskinen medan den är igång. Det första tänker vi inte på men ger garanterade skador. Det andra vet vi om och men riskerar bara skador. Varför satsas det då bara på det andra?


Läsvärd som en tribaltatuering

ATL var under sin glans dagar uppe runt 65 000 ex. Nu är de nere på 43700 och minskningen lär väl fortsätta. Härförleden visade ju teknikredaktörerna på ATL en grön John Deere och menade att detta var en röd Massey Fergusson. Något som fick flera av mina kollegor att börja hyperventilera. En deklarerade att han kan slå folk på käften för mindre.

 

Själv började jag hyperventilera när jag häromtisdagen satt på dass och läste i ATL en artikel som de rubriksatt med ”Växtskyddsmedel kan ha orsakat bidöden”. De skrev även att neonikotinoider används i en lång rad grödor. För de som inte är hemma i kemvärlden så kan jag berätta att de två ämnen de tog upp i artikeln används för betning av sockerbetor, oljeväxter samt potatis. De används även för skydd av virke, på golfbanor och i insektsmedel inomhus ss myrr. Svenska bönder sprutar alltså inte med varken imidakloprid eller tiametoxam under bisäsong. Den neonikotinoid som faktiskt används, tiakloprid i Biscaya, nämndes inte.

 

Det finns inga belägg för att neonikotinoider orsakat förlust av bisamhällen i Sverige. Ändå pekar som sagt ATL finger åt bönderna och namngivna preparat som inte ens används under bisäsong. Det är fan ta mig bra journalistik. ATL skäms tydligen inte för att skippa oväsentligheter som research och att sätta en rubrik som faktiskt harmonierar med artikeln. Allt för att i bästa kvällstidningsanda väcka olust hos sina läsare. Det kan givetvis vara så att jag missat det samtidigt som ATL uppmärksammat den flodvåg av oönskade myrstackar som eskalerar i svenska fält, och vars näst intill epidemiska framfart måste bromsas med drivor av Myrr. Annars vet jag inte riktigt hur ATL skulle kunna ha rätt i sitt påstående att bönder kan ligga bakom bidöden. Det kan  i och för sig vara så att ATL räknar in Sveriges bönder under begreppet parasiter men det är en annan diskussion.

Dagens höjdarartikel i på atl.nu var den om gyllesms. Folk kan alltså få ett sms när bonden i närheten kör skit. Det är nog en sex, sju år sedan gyllesms presenterades på Agromek. Om folk använder tjänsten vet jag inte men att kalla den nyhet är att ta i.

Alla kan missa och göra fel men det börjar bli för många fel från ATLs sida nu. ATL är fortfarande en stor tidning som åtnjuter förhållandevis god renommé bland sina läsare. Frågan hur många av ATL:s artiklar som innehåller faktafel men som ändå passerat för att läsarna litar på tidningen måste ställas.


Jag har hört att om ett oändligt antal apor med varsin skrivmaskin ges oändligt med tid så kommer de förr eller senare ha knackat ner Shakespears samlade verk. Sett i ljuset av detta torde det enligt min mening ta tre apor tjugo minuter att fabricera stora delar av ATL:s redaktionella material. Kisspaus inräknat i de tjugo minuterna.


Vänligen håll klaffen. Om N och P.

Jag är trött på att min bransch hela tiden ska vara resten av samhällets whipping boy. Jag är trött på att helat tiden bli utpekad som miljöförstörare av folk som överhuvudtaget inte vet vad de pratar om. Det som apropå inget skapar hög magsyra just nu är tugget om den kraftigt övergödda och i allt raskare takt döende Östersjön. Jag och mina kollegor står tydligen i kö för att med sällan skådad frenesi och iver få hälla kväve och fosfor i Östersjön.

 

Vi bönder övergödslar tydligen Östersjön till döds.

 

Det som då gör mig konfunderad är att i en studie som omfattar 495 vattenmiljöer världen över så är Östersjön bland de tio minst övergödda. Dessutom har Östersjön under de senaste 30 åren blivit bättre och bättre. Visst för att övergödsling ger grumligare vatten, mer algblomning och högre syreförbrukning nära botten. Det är i stort syrefritt på djup över 75 meter. Men det har det alltid varit. Det var likadant för 100 år sedan, och det spelar i stort sett ingen roll för livet i Östersjön eftersom nästan all produktion av alger, plankton, sker i det översta 20 metrarna. Inte på 75 meters djup. (J. Coast. Res., 26; 412-423)

 

Ingen vet vad som skulle hända med Östersjön om vi minskade tillförseln av kväve och fosfor. Ingen. Varken om det skulle bli bra eller dåligt. Däremot vet man ungefär kostnaden för att leva upp till de åtaganden Östersjöländerna förbundit sig att göra gentemot HELCOM. Nämligen 3300 miljoner euro per år. En summa vars andel utgörs av det svenska lantbruket inte är helt försumbar. Ska Sverige leva upp till sina åtaganden att minska kväve- och fosfortillförseln till Östersjön får svenskt lantbruk bomma igen. Det går inte att fortsätta. Punkt.

 

Även fisket lär gå åt helvete. Östersjön behöver nämligen näringen, och drar vi ner på näringstillförseln dör torsk- och sillbestånden. Dessutom lär den organism som snabbast anpassar sig till förändrare näringsnivåer öka våldsamt på bekostnad av andra. De blågröna algerna, som man till varje pris vill undvika, är de som kommer öka mest om vi drar ner på kväve- och fosfornivåerna i Östersjön. The fish production potential of the Baltic Sea - a new general approach for optimizing fish quota including a holistic management plan based on ecosystem modeling. - Springer Verlag, 2010, 396 p)


Om vi bortser från den disrespekt för andra människor, kunskap och ett helt hav så är det den sista meningen i förra stycket en bra sammanfattning av min uppfattning av politiken och den samlade och extremt ensidiga debatten om Östersjön just nu – En blind leder en annan blind, det finns bara en sak som är politiskt korrekt och åtgärderna är tagna ur luften och motverkar intentionerna.

 

Jag påstår inte att det försvinner kväve och fosfor från svensk åker. Det jag påstår är att tillförsen av näringsämnen till Östersjön och Kattegatt inte är något problem. Är det inget problem så tycker jag det är onödigt att lägga ner svenskt lantbruk och fiske för att komma tillrätta med något som inte behöver komma till rätta. Bara för att få visa sig duktig och plocka politiska poäng i den politiskt korrekta sumpmarken.

 

Så gott folk, jag kan förlåta att inte alla vet vem Justus von Liebig var, men kan ni inte redogöra för hans minimilag så var vänliga håll käften.


Beware my temper part zwei

Eller en liten blogg om LRF / Vem tror på MARE NEST?

Jaha, så ska det anordnas konferens på Sånga Säby. Temat är ”Grönare jordbruk ger blåare Östersjö”. Givetvis ska allas vår Helena Jonsson delta. Och hon verkar se fram emot det! Jonsson säger bland annat ” Utmaningen är att vi måste möjliggöra en bra balans mellan de ekonomiska och de miljömässiga dimensionerna av ett hållbart jordbruk”. LRF har så länge jag kan minnas tuggat som sitt Världens renaste jordbruk och fan vet allt. Vi har konsekvent haft tagit tagelskjortan på. Utmaningen nu ligger INTE alls där Jonsson påstår. Den ligger mellan att uppfylla politiskt satta miljömål vars konsekvenser inte är utredda och som det inte finns konsensus kring och vår branschs fortsatta existens.

 

Våra företrädare måste verkligen dämpa sin lust att inte bara klä på oss lantbrukare tagelskjorta, utan även tagelkalsonger, tagelbyxor, tagelstrumpor och på det en söt liten tagelmössa, och istället säga att nu räcker det. Vi gör inte mer nu. Visst, det finns säkert de som kommer ställa frågan om inte svenskt lantbruk ska vara med och bidra och rädda Östersjön. Och på den frågan är svaret nej. Det ska vi inte. Vi har dragits med regler och begränsningar fan så mycket längre än någon annan. Det är inte roligt längre. Nu får andra, både våra egna konsumenter och andra länders lantbrukare, hinna ifatt oss. Jag har inga som helst tveksamheter när det gäller att vänta in dem. Svenskt lantbruk behöver hämta andan. Inte fortsätta springa.

 

Jag vill se en Helena Jonsson som ser ut som om hon har njurstenskänningar, snarare än en Helena Jonsson som gladeligen sänker svenskt lantbruk, när hon knallar in på den konferensen.


Beware of my temper

Eller en blogg om LRF.


Häromdagen råkade jag visst sätta delar av Helena Johnssons debattartikel från förra fredagen i perspektiv till varandra. Jag skrev: ” Helena Jonsson: ”LRF sitter på en stor maktapparat (...) tycker jag att vi förvaltar den väl. (..) Vi påverkade den slutliga utformningen av CAP, så att uppodlade mulljordar får fortsätta att brukas och att maxgränsen för LFA-stöd höjdes. I höstbudgeten i Sverige fick vi med oss djurvälfärdsersättningar, minskade slakteriavgifter och en satsning på bredband på landsbygden.”” Jag skrev också att det var som att ha en stor kuk och men att inte få den mer än halvstyv.

Visst för att det sista egentligen är på gränsen, men jag har inte fel. Antingen har man en stor maktapparat, förvaltar den väl och åstadkommer mer än vad Jonsson räknade upp, eller så har man inte en stor maktapparat och åstadkommer ungefär vad Jonsson räknade upp som framgångar.

 

Det finns mycket i Jonssons debattartikel som, egentligen är ett svar till Börje Berntson och hans ”Vem skulle sakna LRF?”, som stör mig. Det är inte så att det bara inte ligger i min linje. Det stör mig. Jonsson skriver apropå frågan om LRF fokuserat på rätt saker i och med att livsmedelsproduktionen sjunker, ” Men vi har utvärderat och omvärderat våra hittills gjorda insatser och insett att det krävs en livsmedelsstrategi för att en gång för alla vända trenden. Många, många medlemmar har varit involverade i förarbetet. Vi är redan i gång och mycket händer. Men mer ska det bli.

 

Min fråga blir då – Vad fan hände med visionen? Vilken bransch var det som 2010 skulle inneha en tätposition när det gäller lönsamhet, tillväxt och ungdomars yrkesval? Sett från min horisont är det mest konkreta LRF gjort när det gäller visionen att revidera den när 2010 började närma sig och man insåg att det skulle gå åt helvete.

 

Jonsson skriver även att ” LRF är till för sina medlemmar, för deras barn och deras barnbarn och alla de som i framtiden vill att Sverige ska ha pålitliga och säkra livsmedel och ett långsiktigt och hållbart jordbruk. Ganska många med andra ord.” Och jag håller inte med henne. LRF är till för lantbrukarna. Genom att vara till för lantbrukarna är man till för medlemmarna. Oavsett vad folk sysslar med, vare sig de är rörmockare eller programmerare, så har de rimligtvis gått med i LRF för att de tror på lantbrukarna. Medlemsnytta då är att jobba för lantbruket. Inte för spettkaksbagerier. Inte för de som kör grävmaskin. För lantbruket. Det måste inte handla om att man ska arbeta för heltidslantbruket. Det ska handla om att en timme nerlagd inom lantbruket ska ha förutsättningar att betala sig. Vare sig man lägger ner två eller 20 timmar om dygnet.

 

Och eftersom medlemmarna i LRF gått med för att de vill stötta lantbruket så lär organisationen knappast stöta på patrull om man fokuserar på produktion. För det finns väl ingen som på allvar vill påstå att LRF har medlemmar som missat att L:et står för lantbrukarnas? Att LRF skulle ha medlemmar som inte hyser organisationens ideal och enbart gått med för att de för tiotusen i rabatt när de köper en ny bil?

 

Jag hade inte gått med i Miljöpartiet om jag så fått biljäveln.


När det gäller att LRF skulle vara till för i stort sett hela samhället så håller jag som sagt inte med. Skulle det nu vara så att LRF är till för andra än enbart lantbrukarna så blir det snart i dynamiken LRFs uppgift att propagera för en total nedläggning av svenskt lantbruk. För ärligt talat, visst finns det de som producerar både bättre och billigare än vad svenskt lantbruk gör? Och om man är till för de som vill ha ett långsiktigt och hållbart jordbruk, så är det väl egentligen bättre att köra hit en båt kött än tre båtar soja?

 

Kan vi inte bara sluta skämmas för att vi lever på att fylla andra människors behov och börja ta betalt för det?


Jag vet. Det är svårt att tro, men jag var väldigt söt som barn.


Tidigare inlägg
RSS 2.0
Real Time Web Analytics Real Time Web Analytics