Sveriges snyggaste bonde

Varje år dör folk medan de utövar lantbruk. Och jag gillar det.

Det faktum att lantbruk är en av de farligaste branscherna i Sverige gör att jag känner mig lite häftigare. Jag har även noterat att alla kommentarer om att oooooooooooo vad farliga tjurar är och ooooooooo vad försiktig man ska vara med dem som följer varje gång någon blivit ihjälstångad verkar fällas av folk i desperat behov av att framstå som rockstjärnor. Jobbar man med kor och tjurar och inte kan stå emot impulserna att pedagogiskt och tämligen raljant förklara att tjurar är JÄTTEFARLIGA och helst inte ska finnas till så känns det mer som att man måste kompensera sin egen tråkiga personlighet med att påpeka att man faktiskt jobbar med något JÄTTEFARLIGT. Men att man givetvis har koll på läget som den rättskaffens och kloka människa man givetvis är.

Låt mig bara säga en sak – Ingen gillar folk som kommer med förnumstiga råd om hur andra ska bete sig.

Detta om detta. Nu till det väsentliga. Så länge jag kan minnas så har det etablerade lantbrukssverige malt på med sitt säkra bondförnuft, säker gård och fan vet allt. Detta till trots fortsätter folk att dö och lemlästas. Och vet ni vad? Det kommer fortsätta på det viset. Alla i svenskt lantbruk vet precis vad som är farligt och precis hur farligt det är. Ändå fortsätter vi stå på lyftarmarna och slå igång kraftuttaget när vi kört analstopp i rundbalspressen. Vi fortsätter utsätta oss för direkta livsfaror. Och det kommer vi göra oavsett hur många kampanjer om hur farligt det är vi än tvingas genomlida. Varför? För att vi VET. Det är inte medvetenheten som fattas. Vi vet. Men vi skiter i det. Det spelar alltså ingen roll om hela land lantbruk skulle vara full av enbenta tröskförare.

Frågan som då reser sig är varför det inte läggs något på de långsiktiga riskerna? Hur många gånger måste man till exempel hoppa ner från tröskan efter ett pass av stillasittande för att det ska plåga sönder knäna?

Jag vågar sätta en ganska bra slant på att det är enklare att få en lantbrukare att sluta hoppa ner från maskinen än att få honom/henne att sluta pilla på maskinen medan den är igång. Det första tänker vi inte på men ger garanterade skador. Det andra vet vi om och men riskerar bara skador. Varför satsas det då bara på det andra?

Jag vet att det finns folk som menar att jag delar ut kängor. Jag vill snarare kalla det intellektuell u-hjälp. Ett av de grundläggande syftena med den här bloggen är att sparka på folk, och jag måste medge att jag gillar det. Jag har sedan 2008 kränkt de flesta fenomen, institutioner och grupper i min blogg. Jag har varit hård, raljant, kränkande, oförskämd och ibland har det varit precis på gränsen till vad som är lagligt att skriva om andra människor. Och det har aldrig varit någon stor grej för mig. Jag har varit medveten om ordets betydelse och jag har alltid vägt dem men jag har aldrig varit rädd. Det har aldrig varit någon stor grej för mig att göra mig lustig över andra människor, givetvis såvida de förtjänat det, oavsett hur obalanserade de än varit. Okej för att tanken att få fasaden målad med slagord efter incidenterna med ”Min mat kissar på din mat” och ”Varför skriker inte veganer när de får orgasm? De vill inte erkänna att ett stycke kött kan skapa sådan glädje” hastigt funnits, men jag har alltid tyckt det varit lugnt. Till och med efter min sång om Djurrättsalliansen.

De enda gångerna det kittlat när jag tryckt på publiceraknappen är när jag hackat på muslimer. Jag minns när jag skrev om halal-tv.( Länk och länk ) Jag vet inte om ni ens kommer ihåg dyngan. Det var i vilket fall som helst några program som SVT gjort och som leddes av några kolleriska brudar. Bland det bästa var bruden som vägrade ta i andra människor med hänvisning till sin religion, och sen kallade det strukturell rasism när hon inte kunde bli läkare… De här programmen var rakt igenom dåliga. De var så undermåliga att det var sorgligt. Jag kritiserade dem, och jag berättade för en kompis medan jag samlade material att jag skulle totalsåga dem. ”Får man det”, undrade han.

Ja, det får man. Man får ifrågasätta muslimer. Man får ifrågasätta alla. Såvida de är livet och kan försvara sig. Och skulle det nu vara så att en flock jihadister skulle för sig att spränga sig själva till döds utanför ditt hus för att du ifrågasatt hederkulturen visar det bara att de har större problem än bara religionen.

Jag vet att det finns hederskultur inom fler grupper än islam men det är just runt det hedersrelaterade våldet hos som det råder sådant hysch hysch runt. Och jag förstår inte varför. Vad gör det om man i den allmänna debatten skulle trampa någon som är sjukligt besatt av den egna familjens påhittade heder på tårna? De har nämligen fel. Jag lovar, jag har inga problem med en religion som tex säger att män ska ha si eller så långt skägg. Det som stör mig är när religionen blir lag och det blir polisens uppgift att mäta folks skägg, och de som inte följer religionen straffas. Jag utgår från att de flesta svenskar delar min uppfattning. Ingen normalt funtad människa anser det som okej att flickskolor bränns ner med eleverna kvar i skolan i swatdalen. Men. När vi sen ser tvång på mycket närmre håll så säger vi inget. Vi har 70 000 ungdomar i Sverige idag som lever under hederstvång. Rimligtvis kommer inte någon ta livet av alla de här 70 000 ungdomarna, men livet kommer tas ifrån dem.

Det är inget liv om du blir inskränkt i ditt val av partner, om dina föräldrar har ditt skolschema uppsatt på kylen i syfte att hålla koll på dig och om du inte får utvecklas och leva som du vill. När de regler dina föräldrar försöker få dig att följa inte handlar om att du ska ta dig någorlunda helskinnad in i vuxenlivet, utan om att skydda släktens egendefinierade heder så har något gått in i helvete fel. Framförallt om man anser att någon av de kvinnliga kusinernas val av partner eller sätt att leva skulle skita ner släktens heder så mycket att man kan fördärva en manlig kusins framtid genom att få honom att ha ihjäl sin kusin. Att inte säga att det är helt oacceptabelt är pretentiöst och helkorkat. Det är fullt möjligt att sätta ner foten mot hedersvåld utan att för den sakens skull bli stämplad som rasist.

Vilket i sin tur innebär att de som pretentiöst försöker leka ”förstående” inte är ett dugg bättre än de som har ihjäl sina släktingar för att de kränkt familjens heder. De värderar nämligen sitt eget namn högre än att andra människor faktiskt far illa och dör. Och jag förstår inte varför vi ska lyfta ut en grupp människor ur vår gemenskap och mena att de inte får ifrågasättas eller kritiseras. Det är inga porslinsvaser vi pratar om. Har man lyckats tjäna ihop tillräckligt med stålar för att dra i ett samhälle som i TV får representeras av arga skäggiga män som iförda någon sorts särk eldar flaggor på en parkeringsplats, och vars domstolar verkar bestå av ännu skäggigare män med automatvapen och en magic eight ball, så är man garanterat förmögen att både ta till sig och förstå kritik och att vara begåvad nog att inse det absurda i att ha livet av sina egna.

Det är inte bara av rent filantropiska skäl jag skriver det här. Det beror även på en ganska klar insikt att om hedersmord förekommit i min släkt hade jag legat risigt till. Jag är den i särklass grymmaste av alla mina kusiner men samtidigt den som ger min farmor mest huvudbry. Är det verkligen rätt att jag ska behöva dö på grund av min svårslagna och helt fantastiska personlighet?

Jaha. Då har jag varit i rätten för att pröva om beslutet att omhänderta mina djur var legitimit eller inte. Jag menade ju inte helt oförvånande att beslutet var felaktigt medan länsstyrelsen menade det motsatta. Jag kan kan tycka att länsstyrelsen fick mer på pälsen än vad jag fick idag. Om det räcker är jag dock inte helt säker på. Jag har varit i rätten nu ett antal gånger och jag måste säga att det inte var så påfrestande som det brukar vara. Några som dock bullat upp med supportergruppen var länsstyrelsen. Förutom en, i mitt tycke ganska mesig jurist, Juha Toropainen och Peter Stenberg som satt i rätten s a s, så fanns Sverker Olsson, någon nyanställd brud som hette Jenny, Mattias Gårdlund och Ola Svensson på åhörarbänken. De påstod att de hade semester och var där för att lära sig. Jag ringde länsstyrelsen som berättade att de inte alls hade semester. De var på "djurskyddsmöte i Malmö". Där kan vi snacka om att prioritera bland de knappa resuserna. Bra grej dock är att ingen normalbegåvad människa kan påstå annat än att det gått prestige i det för länsstyrelsens sida när halva enheten lägger dagen på att åka till förhandlingen kring mitt omhändertagande.

Jag bjuder på min slutplädering. Varsågoda:



Vi har idag bortom all säkerhet kunnat konstatera att den här dyngan länsstyrelsen presenterat inte har någon som helst förankring i varken verklighet eller lagstiftning. Det här omhändertagandet har inte på något vis handlat om djuren. Det har handlat om husse och att bringa husse skada. Vi har några inspektörer som jag bett att få byta ut och en länsveterinär som på precis alla plan brustit i sin utredning. Juha Toropainen hade inte ens sett de djur han påstod var så vanvårdade att de var tvungna att omhändertas. Han har inte ens vågat träffa mig. Istället för att faktiskt gå igenom mina synpunkter på materialet och de uppenbara felaktigheterna har han istället lagt all tid på i media bedriva politik mot mig. Enda gången han sett de djur vi pratar om idag var efter omhändertagandet. Och det mest intressanta är att när han väl sett djuren så tog hans kampanj mot mig slut. Det blev helt tyst. När Toropainen väl sett djuren slutade han påstå att de var vanvårdade. Att han sitter här idag handlar mer om att han är tvungen att försvara sina förhastade uttalanden om att ärendet skulle vara synnerligen välgrundat och utrett än att rädda några djur från lidande. Ordförande. Hade det handlat om djuren så hade det inte stått mig fritt att redan samma kväll när djuren vi nu avhandlat åkt iväg med polisen fylla mina stallar med nya djur och ge dem precis samma mat och precis samma omvårdnad som de som nyss blivit omhändertagna. Utan att det hänt något alls. De här stackars djuren har blivit använda som ett slagträ i ett angrepp på mig som person.

Både länsveterinären, inspektörerna och de veterinärer vars utlåtande länsstyrelsen anfört har anmälningsplikt. OM mina djur mått så dåligt att de var tvungna att omhändertas så MÅSTE jag ha brutit mot djurskyddslagen. I stort sett alla paragrafer i djurskyddslagen lyder under straffansvar och länsstyrelsen har skyldighet att åtalsanmäla överträdelser. Det har de inte gjort. För de VET att på andra sidan gatan i tingsrätten är det en helt annan värdering av bevis. De VET om att de hade förlorat. De VET om att om de inte hade haft lika lätt att forcera fram ett omhändertagande om det de anklagar mig för varit och vänt hos en åklagare som hånskrattat åt dem och deras urusla material. Det hade inte gått att påstå att jag brustit och därför omhänderta mina djur om skuldfrågan varit utredd och jag friad. Ordförande, de ENDA i den här soppan som är polisanmälda är inspektörerna. Inte jag. Jag avser därför när jag samlat mig efter den här förhandlingen ta det material som länsstyrelsen anfört i det här ärendet och med det som grund polisanmäla mig själv. På så vis kommer det visa sig om jag verkligen har misskött några djur eller på något vis brutit mot djurskyddslagen.

Jag har som sagt visat att mina djur inte varit något annat än välskötta och att länsstyrelsen gått över precis alla gränser. Vad gäller föreläggandena så grundar sig det ena på brister som inte funnit i min besättning. Jag hade aldrig ens blivit inspekterad av länsstyrelsen när jag för första gången blev förelagd att rätta till brister i en besättning som inte var min. Det andra orkade jag helt enkelt inte överklaga. Rätten hade slagit ihop prövningen med några betydligt mer konsekvensfylla ingrepp i vilka jag fick rätt, och en överklaga hade inneburit stora merkostnader för mig. Gällande det tredje så har det inte vunnit laga kraft och min yttrandetid till kammarrätten är inte ens utgången.

Även om nu rätten skulle finna att de här tre föreläggandena på något vis kan vara tillämpliga så är det inte på något vis styrkt att jag skulle ha brutit mot dem. Snarare tvärtom. Rätten har själva avslagit länsstyrelsens begäran att utdöma vite grundat i bottenlösa påståenden att jag inte skulle ha levt upp till föreläggandena.

Och även OM rätten nu på något lustigt vis skulle finna att jag har brutit mot föreläggandena så spelar det ingen roll. Jag har visat att mina djur inte var annat än välmående. Både med bilder, filmer och utlåtanden. Det faktum att djuren var välmående gör att även om jag brutit mot alla föreläggandena så har djuren inte lidit. Har djuren inte lidit trots att jag brutit mot föreläggandena så kan föreläggandena omöjligen varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt. Något lagen kräver. Det står uttryckt i lagen att jag ska ha brutit mot förelägganden som är VÄSENTLIGA ur djurskyddssynpunkt för några djur ska kunna omhänderas. Har djuren inte lidit har föreläggandena inte varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt och beslutet finner inte stöd i lagen.

Av de fem veterinärer som varit inblandade i ärendet har endast EN yppat ordet lidande. Lidande låter spontant illa. Men vi ska minnas att lidande är tillåtet enligt djurskyddslagen. Djuren ska skyddas mot OTILLBÖRLIGT lidande. Och INGEN, inte ens veterinären som skrev ordet lidande, har på något vis styrkt att det var otillbörligt.

Faktum är att både de veterinärer länsstyrelsen anfört som sakkunniga och de sakkunniga jag anfört i stort sett är överens. De beskriver alla en fullständigt normal besättning med en normal fördelning över hullskalan. Jag är också överens med dem om att det är en helt vanlig besättning. De ENDA som inte sällar sig till vår uppfattning är länsstyrelsen som tolkar veterinärernas utlåtande på ett helt annat vis än de skrivit sina utlåtanden.

Jag vill även trycka på att Per Michaneck i sitt vittnesmål var väldigt tydlig med att han skulle göra en BEDÖMNING hos mig. Jag hade inte kallat ut honom för att fria mig. Hade Per, Kerstin eller någon annan sagt att det inte funkar, och att jag inte sköter mig så hade jag lagt ner och slutat med djur.

Länsstyrelsen har även idag försökt påstå att de eftersträvar dialog och att det är jag som är besvärlig. En bild jag inte känner alls ingen mig i. Vi kan ta som exempel att jag höjt och sänkt nackbommen helt efter Peter Stenbergs kritik. Rätten kan även se att veterinärerna tar upp att några djur hade päls avskavd på nacken. Jag frågade Stenberg om hur han tyckte att jag skulle göra. Jag menade att han såg fler stallar än vad jag gör i och med hans yrke. Hans svar till mig när jag frågade var att ”Vi är ingen jävla rådgivningsfirma”.

Och även OM nu rätten skulle anse att jag brutit mot förelägganden, att dessa var väsentliga ur djurskyddssynpunkt, att rätten kunnat skriva upp eventuellt lidande till otillbörligt lidande, lyckas hitta en skrivning som gör att beslutet lever upp till proportionalitetsprincipen, lyckas kringgå det faktum att lejonparten av materialet länsstyrelsen anför härrör från besättningar som inte är min och handlar om djur jag varken ägt eller förfogat över, lyckas bortse från uppenbara övertramp i länsstyrelsens ärendehantering, övertramp som påverkat omhändertagandebeslutet, och dessutom lyckas få till en skrivning som gör att alla som sett djuren, både på film och i verkligheten, har haft fel, de har trots kunskap, utbildning, erfarenhet och sunt förnuft haft fel, och jag skulle ha vanskött mina djur enligt rätten så spelar det fortfarande ingen roll.

Förarbetena till lagen kräver nämligen att ett omhändertagande ska utgöra en väsentlig skillnad till det bättre för djuren för att vara legitimt. De veterinärutlåtanden som länsstyrelsen anför visar på att djuren fått det sämre. Veterinären Merin tar till exempel upp skador som inte fanns innan djuren blev hämtade av polisen och jämför vi Merins och Johanssons utlåtanden så visar de på avsevärda försämringar i skick efter några veckor i polisens vård. Det spelar alltså ingen roll alls hur djuren mådde hos mig. De fick det sämre hos polisen vilket gör att omhändertagandet inte finner stöd i varken lag eller förarbete. Och även OM rätten inte skulle finna att djuren fått det sämre i polisens vård så är det inte heller styrkt att djuren fått det bättre. Vilket ju är ett krav för att omhändertagandet ska vara legitimt.

Toropainen har idag inte kunnat bestämma sig för om hur många veterinärer det är som är inblandade. Han började med fem för att sen höja till sex och menade att även Stenfeldt-Thuressons utlåtande skulle ligga till grund för beslutet. Och sen höjde han ytterligare till sju när han menade att någon Jernbergs bedömning också låg till grund för ärendet. Ingen av dem har någonsin besökt mig och min besättning och deras utlåtanden finns inte i det material som jag fått lov att yttra mig över. Det gör att jag får begära att få ta del av dessa så att jag kan yttra mig över dem i och med att Toropainen refererat till dem och menat att de ligger till grund för beslutet.

Det enda rätten har att pröva är om djuren varit utsatta för otillbörligt lidande OCH om jag brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt. Inte eller. Det är inte 31 § punkten ett ELLER två. Det är 31§ punkt ett OCH två. Det räcker alltså inte med att jag skulle ha brutit mot förlägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt ELLER att jag djuren skulle ha varit utsatta för otillbörligt lidande. Rätten MÅSTE finna att jag BÅDE har utsatt djuren för otillbörligt lidande OCH ha brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddsynpunkt. Något som länsstyrelsen inte ens varit i närheten av att styrka. Istället har länsstyrelsen skyfflat in en hel massa material som inte ens rört min besättning.

Och även OM det rört min besättning så härrör det mesta från tiden innan jag fick mitt första föreläggande och kan således inte ligga till grund för att påstå att jag skulle ha brutit mot några förelägganden. Vi kan även ta det faktum att länsstyrelsens vana att skicka ut protokoll och föreläggande samtidigt gör att det omöjligen går att påstå att jag inte skulle rätta till saker efter tillsägelse. Det faktum att de skickat in material från andra besättningar än min, skickat in förvanskade bilder, skickat in förljugna påståenden om mig som person och en hel massa annat gör att de bryter mot en av de mest grundläggande bestämmelserna vi har i vårt land. Nämligen regeringsformens första kapitel 9§. När det enda som ska prövas är om jag utsatt djuren för otillbörligt lidande och detta inte rättats till OCH om jag SAMTIDIGT har brutit mot förelägganden som varit väsentliga ur djurskyddssynpunkt, så skickar länsstyrelsen i syfte att dupera rätten in en störtflod av irrelevant material och brister således allvarligt i sin saklighet.

Boka in 25e april klockan 13.00 då Sveriges snyggaste bonde möter länsstyrelsens skrivbordsveterinär i Förvaltningsrätten i Malmö.

Jag har ända sedan innan jag själv skaffade djur påpekat att några enskilda på djurskydds- och veterinärenheten vid länsstyrelsen i Skåne inte riktigt sköter sig. En bild som länsstyrelsen själva delat men ändå försvarat. Redan 2009 konstaterade länsstyrelsen att några av inspektörerna när det faktiskt var tal om vanvård medvetet lät bli att agera i syfte att djuren skulle fara ännu sämre bara enbart för att inspektörerna skulle kunna ta i med hårdhandskarna mot djurägaren. Samma utredning av enheten tog också upp det ämnet att inspektörerna toppred och hotade djurägare samt omhändertog deras fullt friska djur och sände dem till sämre förhållanden enbart för att jävlas med djurägare de inte gillade.

Jag är en av de djurägare de inte gillar. Under den korta tid jag varit djurägare har jag ett flertal gånger varit tvungen att polisanmäla några av länsstyrelsens medarbetare för hot, trakasserier, tjänstefel osv. Med anledning av länsstyrelsens övergrepp på mig spelar filmaren Peter Gerdehag sedan mer än ett år tillbaka in en dokumentärfilm om mig och min djurhållning. Det har dessutom rått full transparens i ärendet från min sida. Alla som haft frågor har fått se mina stallar och mina djur. Inte en enda har hittat något annat än ovanligt välskötta och tillgivna djur. Jag har även fått lägga mycket tid på att överklaga deras felaktiga beslut och har i allt väsentligt vunnit. Visst har jag fått känna på att rätten inte alltid vågar skriva bort myndigheten men faktum kvartstår. Jag har i alla stora ärenden vunnit.

Dagen efter min senaste framgång i rätten stod de vanliga inspektörerna på gården och skeendena slutade i att länsstyrelsen fattade beslut om att omhänderta mina 49 kor och kalvar. Några av djuren skadades under lastning och vi kan i veterinärrapporter från efter omhändertagandet läsa om fler skador samt att tjuren hoppat in till för små kvigor som varit tvungna att aborteras. Något man anser är mitt fel. Trots att jag inte ens vet var de är. Det enda jag vet är att polisens entreprenör kommer ta hutlöst betalt för omhändertagandet.

Den 25e april klockan 13.00 möts vi så i Förvaltningsrätten i Malmös lokaler för att pröva omhändertagandebeslutet. Jag har kallat välmeriterade bedömare och veterinärer för att uttala sig om mina djurs skick, jag har tillsänt rätten mer än 100 bilder och filmer på mina välmående djur innan omhändertagandet och jag har hittills smulat sönder länsstyrelsens bristfälliga utredning.

Jag har ifrågasatt mycket av länsstyrelsens material i, till exempel det faktum att de lägger in bilder på djur jag aldrig ens ägt i ärendet. Hade målet avgjorts i tingsrätten på andra sidan gatan hade bevisvärderingen varit helt annorlunda och länsstyrelsen hade garanterat förlorat. Det enda länsstyrelsen har är att de är myndighet. Tråkigt nog kan det räcka.


För de som vill se djuren innan de blev hämtade.
http://sverigessnyggastebonde.blogg.se/2012/january/djurgate-jag-klipper-mig-sjalv.html

ATL var under sin glans dagar uppe runt 65 000 ex. Nu är de nere på 43700 och minskningen lär väl fortsätta. Härförleden visade ju teknikredaktörerna på ATL en grön John Deere och menade att detta var en röd Massey Fergusson. Något som fick flera av mina kollegor att börja hyperventilera. En deklarerade att han kan slå folk på käften för mindre.

Själv började jag hyperventilera när jag häromtisdagen satt på dass och läste i ATL en artikel som de rubriksatt med ”Växtskyddsmedel kan ha orsakat bidöden”. De skrev även att neonikotinoider används i en lång rad grödor. För de som inte är hemma i kemvärlden så kan jag berätta att de två ämnen de tog upp i artikeln används för betning av sockerbetor, oljeväxter samt potatis. De används även för skydd av virke, på golfbanor och i insektsmedel inomhus ss myrr. Svenska bönder sprutar alltså inte med varken imidakloprid eller tiametoxam under bisäsong. Den neonikotinoid som faktiskt används, tiakloprid i Biscaya, nämndes inte.

Det finns inga belägg för att neonikotinoider orsakat förlust av bisamhällen i Sverige. Ändå pekar som sagt ATL finger åt bönderna och namngivna preparat som inte ens används under bisäsong. Det är fan ta mig bra journalistik. ATL skäms tydligen inte för att skippa oväsentligheter som research och att sätta en rubrik som faktiskt harmonierar med artikeln. Allt för att i bästa kvällstidningsanda väcka olust hos sina läsare. Det kan givetvis vara så att jag missat det samtidigt som ATL uppmärksammat den flodvåg av oönskade myrstackar som eskalerar i svenska fält, och vars näst intill epidemiska framfart måste bromsas med drivor av Myrr. Annars vet jag inte riktigt hur ATL skulle kunna ha rätt i sitt påstående att bönder kan ligga bakom bidöden. Det kan  i och för sig vara så att ATL räknar in Sveriges bönder under begreppet parasiter men det är en annan diskussion.

Dagens höjdarartikel i på atl.nu var den om gyllesms. Folk kan alltså få ett sms när bonden i närheten kör skit. Det är nog en sex, sju år sedan gyllesms presenterades på Agromek. Om folk använder tjänsten vet jag inte men att kalla den nyhet är att ta i.

Alla kan missa och göra fel men det börjar bli för många fel från ATLs sida nu. ATL är fortfarande en stor tidning som åtnjuter förhållandevis god renommé bland sina läsare. Frågan hur många av ATL:s artiklar som innehåller faktafel men som ändå passerat för att läsarna litar på tidningen måste ställas.


Jag har hört att om ett oändligt antal apor med varsin skrivmaskin ges oändligt med tid så kommer de förr eller senare ha knackat ner Shakespears samlade verk. Sett i ljuset av detta torde det enligt min mening ta tre apor tjugo minuter att fabricera stora delar av ATL:s redaktionella material. Kisspaus inräknat i de tjugo minuterna.

Jag kan nu berätta att det är klart. Jag kommer bli västgöte. Jag har alltid gillat skaraborgarna. När jag sysslade med LRF Ungdomen var jag till exempel fadder åt LRF U Skaraborg. Jag har på senare tid även fått en hel del vänner på det hållet. Det behövdes därför ingen lång betänketid när Per K utanför Hjo frågade om jag ville köpa hans gård. Jag gjorde ett snabbt överslag och kom fram till att om jag säljer min gård i Skåne så har jag en hel del cash över och kan ganska lätt finansiera köpet av Pers gård. Per har mjölkkor just nu men jag kommer inte fortsätta med mjölkproduktion på hans gård. Stoppar jag in något i stallarna så blir det några dikor. Jag har ju trots allt inte djurförbud, och dessutom känner jag folk på länsstyrelsen i vg-land, så det ska inte vara några problem alls. Jag kommer istället fortsätta skriva. Jag gör ju trots allt en riktigt bra slant på det, jag trivs bra med det och det funkar bra tillsammans med lantbruket. Dessutom är Skaraborg lite mer centralt beläget än vad Skåne är. Även om det mesta i lantbruket händer i Skåne. Jag kommer redan nu lasta en del maskiner och köra upp till Skaraborg och se till att Per får vårsått. De sista maskinerna jag vill ha med mig räknar jag med att rulla norrut med senast vid halvårsskiftet. Lastmaskinen får vara kvar så länge eftersom det finns en hel del städ- och rensningsjobb att göra på gården, men till fardagen nästa år räknar jag med att alla band till Skåne är klippta. Visst för jag nog kommer sakna farmor och farfar men det tar ju inte ens fyra timmar att köra ner hit. Jag tror också att jag kommer att sakna havet. Å andra sidan så finns det ju vatten även i Skaraborg.

Mot nya äventyr!

I förrgår hörde jag på radion att lärarna inte hinner med att lära ungarna något eftersom allt mer tid går åt till administration och att vända papper. Trots att jag försöker jaga på min far och tvinga honom att arbeta så smiter han ibland undan och ringer sin sambo. Hon är sjuksköterska i äldrevården (tror jag) rätt ofta när han ringer så har hon knappt hunnit ta hand om gamlingarna eftersom dokumentationen tar all tid. Jag börjar få ont om lediga plana ytor på mitt kontor. Jag köper mer skrivarpapper och pärmar än vad jag köper mat.

Det blir mer och mer tydligt att den perversa förkärleken för papper och de helt orimliga dokumentationskraven vi ser i dag är ett samhällsproblem. Den egentliga verksamheten blir lidande och tappar tempo eftersom allt mer tid ska läggas på att dokumentera den.

Igår lät Sveriges Radio Annie Lööf kommentera det faktum att tre fjärdedelar av Sveriges företagare inte anser att regelbördan lättat. Hon svarade bland annat att det här visar hur lång tid det tar att ändra folks attityd. Underförstått, och givetvis i sann politisk anda, att det är folket det är fel på – inte politiken. Vi förstår inte vilka stordåd våra kära politiker har gjort för vår skull. Hon menade också att Sverige är bäst i Europa på regelförenklingar. Att vara bäst i den ligan betyder bara att man redan ligger på en okristligt hög nivå, och att vara stolt över detta är lika korkat som att vara stolt över att man slutat slå sin fru.

När jag blivit medlem i LRF igen så skrev jag en motion. Jag fick dock rådet att när jag ju faktiskt fått en och annan vän i LRF så var det ju synd att förstöra de relationerna genom att skicka motionen till stämman så jag avstod. Ytterligare en aspekt var det faktum att jag förmodligen blivit skickad som ombud på ren jävelskap nästa år.

Här är i alla fall motionen. Håll till godo:

"Motion angående alkoholpolicy och akustik under riksförbundsstämmorna.

De flesta av oss minns säkert Björn Jacobssons tal till Helena Jonsson vid senaste riksförbundsstämman. Jacobsson var tydligen lite väl plump i sitt tal till vår då nyvalda ordförande. Skeenden vars efterspel har föranlett undertecknad att skriva denna motion.

Diskussionerna och hemlighetsmakeriet kring vad Jacobsson egentligen sade föranledde ett stort mått av nyfikenhet hos undertecknad. Undertecknad har därför frågat många av ombuden vid stämman vad Jacobsson sade. Det stora flertalet var överens om att Jacobsson var okänslig och att talet var över gränsen. Dock har de genomgående saknat förmåga att rekapitulera Jacobssons tal. En oförmåga grundat i att de antingen inte hört talet eller att de helt enkelt inte minns det. Att talet var över gränsen stod dock klart.

Stämman anordnas endast en gång om året Det är platsen där organisationen samlas och stämmer av det gångna året samt formar framtidens LRF. Det är således en demokratisk katastrof att organisationen använder sig av lokaler i vilka akustiken är så dålig att inte alla ombuden hör vad som sägs. Även om det är under stämmomiddagen. Det första yrkandet blir därför att:

Stämman beslutar att LRF riks inför kommande stämmor i förväg sänder två för ändamålet lämpliga tjänstemän att undersöka och godkänna akustiken i samtliga de alternativ man överväger för var man ska hålla stämma.

Det är inte heller något annat än en tragedi att så många av ombuden super sig så fulla att de inte minns vad som sagts från stämmans öppnande till dess avslutande. Mitt andra yrkande blir därför att:

Stämman beslutar om nolltolerans vad gäller alkohol på riksförbundsstämmorna från och med nästa års stämma.

Undertecknad yrkar även att kommungruppen antar motionen i sin helhet och sänder den vidare till regionstämman."

Jag är trött på att min bransch hela tiden ska vara resten av samhällets whipping boy. Jag är trött på att helat tiden bli utpekad som miljöförstörare av folk som överhuvudtaget inte vet vad de pratar om. Det som apropå inget skapar hög magsyra just nu är tugget om den kraftigt övergödda och i allt raskare takt döende Östersjön. Jag och mina kollegor står tydligen i kö för att med sällan skådad frenesi och iver få hälla kväve och fosfor i Östersjön.

Vi bönder övergödslar tydligen Östersjön till döds.

Det som då gör mig konfunderad är att i en studie som omfattar 495 vattenmiljöer världen över så är Östersjön bland de tio minst övergödda. Dessutom har Östersjön under de senaste 30 åren blivit bättre och bättre. Visst för att övergödsling ger grumligare vatten, mer algblomning och högre syreförbrukning nära botten. Det är i stort syrefritt på djup över 75 meter. Men det har det alltid varit. Det var likadant för 100 år sedan, och det spelar i stort sett ingen roll för livet i Östersjön eftersom nästan all produktion av alger, plankton, sker i det översta 20 metrarna. Inte på 75 meters djup. (J. Coast. Res., 26; 412-423)

Ingen vet vad som skulle hända med Östersjön om vi minskade tillförseln av kväve och fosfor. Ingen. Varken om det skulle bli bra eller dåligt. Däremot vet man ungefär kostnaden för att leva upp till de åtaganden Östersjöländerna förbundit sig att göra gentemot HELCOM. Nämligen 3300 miljoner euro per år. En summa vars andel utgörs av det svenska lantbruket inte är helt försumbar. Ska Sverige leva upp till sina åtaganden att minska kväve- och fosfortillförseln till Östersjön får svenskt lantbruk bomma igen. Det går inte att fortsätta. Punkt.

Även fisket lär gå åt helvete. Östersjön behöver nämligen näringen, och drar vi ner på näringstillförseln dör torsk- och sillbestånden. Dessutom lär den organism som snabbast anpassar sig till förändrare näringsnivåer öka våldsamt på bekostnad av andra. De blågröna algerna, som man till varje pris vill undvika, är de som kommer öka mest om vi drar ner på kväve- och fosfornivåerna i Östersjön. The fish production potential of the Baltic Sea - a new general approach for optimizing fish quota including a holistic management plan based on ecosystem modeling. - Springer Verlag, 2010, 396 p)

Om vi bortser från den disrespekt för andra människor, kunskap och ett helt hav så är det den sista meningen i förra stycket en bra sammanfattning av min uppfattning av politiken och den samlade och extremt ensidiga debatten om Östersjön just nu – En blind leder en annan blind, det finns bara en sak som är politiskt korrekt och åtgärderna är tagna ur luften och motverkar intentionerna.

Jag påstår inte att det försvinner kväve och fosfor från svensk åker. Det jag påstår är att tillförsen av näringsämnen till Östersjön och Kattegatt inte är något problem. Är det inget problem så tycker jag det är onödigt att lägga ner svenskt lantbruk och fiske för att komma tillrätta med något som inte behöver komma till rätta. Bara för att få visa sig duktig och plocka politiska poäng i den politiskt korrekta sumpmarken.

Så gott folk, jag kan förlåta att inte alla vet vem Justus von Liebig var, men kan ni inte redogöra för hans minimilag så var vänliga håll käften.

Jag vet inte om ni vet vem Unni Drougge är. Med det vill jag inte låta påskina att mina läsare skulle vara mindre kulturellt belevade. Det handlar bara om att väldigt få lägger någon ork på att hålla reda på pseudoförfattare som Unni Drougge. I vilket fall som helst så använde sig damen i fråga igår av twitter för att förklara att ”bonde” är ett skällsord synonymt med puckad. Jag kivade lite med damen som mest verkade sucka över min dumhet och totala oförmåga att förstå att bonde är ett skällsord. När jag så skrev till en annan bonde att det i och för sig var bra att Drougge satt på twitter eftersom allt som håller henne borta från skrivandet var bra, påpekade hon att den frasen var stulen. Varpå hon med versaler kallade mig bonde. Jag svarade att vi genier inte snor, vi lånar bara. Jag undrar om hon tyckte att hon var smart när hon skrev att jag i så fall borde ange källa.

Jag bad henne sträcka på sig. En parafras på Peter Englund är ju det närmsta hon kommer Akademien.

Drougge får givetvis associera ord och begrepp med precis vad hon vill, dock ska hon ha jävligt klart för sig att det finns inte en enda tävling där hon kan mäta sig med random bonde.

F Ö så skrev jag om Unni Drougge i en blogg när hon och några pseudokändisar skrivit en debattartikel om griskrisen.

Jag fastnade för Garnet Hertz "What I realy do" och den tsunami av efterapningar som följde.
Jag har därför gjort en egen variant. Håll till godo.

Vad mina vänner tror att jag gör:



Vad min familj tror att jag gör:



Vad etablissemanget tror att jag gör:



Vad min redaktör tror att jag gör:



Vad jag tror att jag gör:



Vad jag egentligen gör:

Jag läste om damerna som blivit dömda för häleri efter att ha köpt bland annat barnkläder billigt på Tradera. Tydligen så är erbjudanden som låter för bra för att vara sanna helt enkelt inte sanna. Det här får mig att fundera på min senaste affär.

Jag var på väg till fest och hade stannat för att tanka bilen när en snubbe rullar upp vid sidan om mig och frågar om jag pratar engelska. Jag trodde att han behövde vägbeskrivning. En fullt rimlig tanke eftersom jag som ändå kan språket med lätthet går vilse precis var som helst. Hur är det då att inte kunna svenska, tänkte jag. Dock behövde gentlemannen inte någon vägbeskrivning.

Han ville sälja en motorsåg…

Varför han valde mig av alla människor vet jag inte. Det är sällan jag ser ut som en skogshuggare när jag ska på fest.

Vi stod och dividerade en rätt bra stund. (Jag förklarade den sena ankomsten med att jag köpt motorsåg på macken. Dock med varierande framgång) Han började på 5000 spänn och att det var ett proffssåg och bla bla bla. Bland annat skulle det ha värme i handtaget. Jag vände upp och ner på sågen och berättade för honom att så inte alls var fallet. Efter det trillade priset raskt ner till 2000 för att sedan landa på 1200. När jag sade att jag varken hade 1200 cash eller tid att köra till en bankomat så suckade han och sade ”Ge mig de pengar du har, så får du sågen”

Han fick 200…

Glad i hågen kastade jag in sågen i bilen och körde på fest. Mitt sällskap i bilen bara skakade på huvudet och konstaterade att man aldrig har tråkigt med mig i närheten.

Eftersom jag är av uppfattningen att sälja och köpa stöldgods är förenat med viss risk, speciellt när man avslutar affären inför övervakningskamerorna på macken, så utgår jag från att motorsågen inte var stulen. Det låga priset kan helt enkelt inte stå i proportion till straffet för att sälja stöldgods. När priset gick under en viss nivå så skulle han ju stuckit, och sen sålt motorsågen till någon annan med mer pengar. Risken att bli påkommen och straffet är ju desamma oavsett om varan kostar 5000 eller 200. En affär som slutar på 200 är inte värd risken, medan det är helt lagligt att göra dåliga affärer. Jag tar det som inteckning för att motorsågen inte var stulen och att jag helt enkelt gjorde en helt laglig bra affär.