Sveriges snyggaste bonde

För drygt två år sedan gav jordbruksministern landshövdingen i Värmland  Eva Eriksson uppdraget att utreda djurskyddslagen. Två år är lång tid, men sätter man en förskolelärare att reda ut något så komplext som djurskyddslagen blir resultatet uppenbarligen därefter. En bra sammanfattning av Eva Erikssons utredning är att om hon och Eskil Erlandsson var värdpar för en insamlingsgala till förmån för ett jordbävningsdrabbat Haiti, så hade det slutat med att haitierna blev skyldiga pengar.

Erikssons arbete har blivit totalsågat. Jag har inte sett läst eller hört någon som inte ansett Erikssons arbete som annat än en ett gigantiskt slöseri med skattepengar. Dock ska medges att hon hållit massapriset uppe. De mest timida, till exempel LRF, har varit ganska milda i sin kritik medan ganska många samhällsdebattörer har totalsågat utredningen. De som varit mest elaka är de samhällsdebattörer som nog inte ens reflekterat över att det fanns djur och än mindre en djurskyddslag innan Eriksson presenterade sin utredning. Det måste anses som en ganska tydlig indikator på utredningens kvalitet när människor som inte kan djurhållning ändå ser att utredningen suger. Och vågar stå för sin uppfattning. Även om kapitlet med norrmannen som haft sex med en gris och fått tarmarna sönderslitna var ett lågvattenmärke av rang, och inte ens skrivet ur grisens perspektiv, så tycker jag ändå att utredningen har förtjänster.

I och med att det arbete Eriksson presenterat är så undermåligt är det nu fullt möjligt att ifrågasätta detaljer i djurskyddslagen utan att bli stämplad som djurplågare. Det är skitbra. Tidigare har det varit helt omöjligt att diskutera djurskydd. Något som knappast gynnat djurskyddet. Fenomen som inte får ifrågasättas tenderar att inte utvecklas för att sedan långsamt dö ut i folks medvetande.

Trots att det alltså finns förtjänster med Erikssons arbete så måste jag ändå fundera lite på vad hon gjort de senaste två åren. Tydligen vill damen införa anmälningsplikt för djurskyddsinspektörerna. Hur lång tid behöver hon egentligen på sig att utreda djurskyddslagen för att veta att det redan föreligger sådan plikt. Det ingår i länsstyrelsens arbete att beivra brott och nästan alla paragrafer i djurskyddslagen ligger under straffansvar. Inspektörerna har alltså redan skyldighet att lämna överträdelser till åklagare. Något som också borde vara brottsligt är att använda två år av skattefinansierad tid för att uppfinna hjulet.

Jag vet att de flesta som hört talas om Erikssons krav om anmälningsplikt tycker att det är barockt men jag tycker att det är helt strålande. Jag tycker verkligen att länsstyrelserna ska lämna varenda sketen överträdelse till åklagare. Jag vet om att många får diarré av tanken att bli polisanmälda men jag kan se flera fördelar.

·        Det tvingar inspektörerna att höja kvalitén på sitt arbete. Kommer de till en åklagare med den dyngan de skriver ihop nu så kastar åklagaren det i soporna.

·        Det ökar rättssäkerheten. Det tar nämligen makt från inspektörerna om de måste lämna fallen till åklagare. Det blir väldigt svårt att motivera ett omhänderagande, föreläggande, djurförbud eller ett tvärvillkorsavdrag om lantbrukaren varit föremål för utredning och inte blivit fälld.

·        Du får fri rättshjälp.

·        Det är mycket lättare att bli frikänd i en brottmålsförhandling än i en förvaltningsrättsprocess.

På det hela taget ökar det insynen i länsstyrelsens arbete och ger ytterligare en granskning. Med en aningen bättre bevisvärdering. Det går inte längre att referera till sig själv och sen agera.

Och till sist, även om man skulle bli fälld i tingsrätten så är det ju en smekning jämfört med vad det kostar nu. Ponera att någon skulle åka dit och få dagsböter på tio, femtontusen kronor. Det är en skrattretande summa jämfört med vad ett tappat öronmärke, ett omhändertagande, ett föreläggande om att dränera sandmarker eller ett felplacerat kryss kostar.