Bromsklossar
Jag tänkte hålla stilen och inte låta det faktum att det är året sista dag förhindra min kverulans. Jag är inte nämligen inte nöjd. Jag ser nämligen väldigt, väldigt få idéer. Jag ser väldigt, väldigt få människor som vill något. Jag ser väldigt, väldigt få ambitioner. Jag ser väldigt, väldigt lite förändringsvilja. Det spelar ingen roll om det är politiken, LRF eller någon annan. Till och med facken som varit ett konstant irritationsämne har tröttnat. Ingenstans ser jag visionerna. (Möjligtvis bortsett från Centerpartiet vars idégrupp är jävligt visionära. Dock ska det medges att jag har svårt att se hur fri invandring och månggifte ska sätta fart på något annat än efterfrågan på nöttrea. Dock rimligtvis slaktad utomlands.) Visst finns det enskilda här och där som fortfarande vill något men de drunknar i den stora massans eviga snömos, vilket enbart visar på en frapperande beröringsskräck när det gäller verkligheten, och en extrem vilja att hämma och detaljstyra ens medmänniskor.
Utvecklingen har alltid drivits av de som velat något, de som haft ambitioner och tankar. Den har aldrig drivits av de som ser som sin uppgift att inskränka och begränsa sina medmänniskor. Den har aldrig drivits av de som säger nej. Ska vi fortsätta låta en massa världsfrånvända pappersvändare och politiker begränsa oss in absurdum och ta död på all lust, all ambition och all vilja att göra något av sitt liv med fjantiga regler eller halt vansinniga tolkningar av desamma kommer det inte vara våra barnbarn som kommer sy fotbollar åt kineserna - Det kommer bli våra barn. Trots detta fortsätter vi mönstret att så fort någon fått uppdrag så börjar vederbörande försvara. Inte utveckla, inte presentera idéer, bara försvara. Konservera.
Ett bra exempel är Eskil Erlandssons debattartikel om att han minsann visst utvecklar lantbruket som vi kunde läsa i Land lantbruk härförleden. Hans svar på kritiken mot honom var att det minsann varit ännu värre om de rödgröna regerat. Något absolut håller med honom om men det är inte ett argument. Det är ungefär som att ens främsta argument mot skiljsmässa är att man i alla fall inte slår sin fru. När man som minister är så tom för idéer och utvecklingsvilja är det dags att lämna över till någon annan. Det finns många fler, både i politiken och i LRF, som också är färdiga för pension. Jag hoppas, om än jag är extremt tveksam, att ni har den goda smaken att inse att ni är trötta föredettingar. Jag hoppas, om än jag är extremt tveksam, att jag slipper se er kvar på era platser när 2013 är slut.
Gör det bättre själv, kanske ni opponerar er. Och det gör jag. Jag för debatt. Jag håller koll efter och försöker ge de tankar och visioner som rimligtvis aldrig fått utrymme i LRF-media syre och plats. Jag tänker. Jag har idéer. Jag för fram andras idéer. Oavsett om jag håller med dem eller inte. Min vision finns inte välformulerad på ett papper.
Visst för att LRF har sin livsmedelsstrategi. Visst för att de politiska partierna har sina visioner och rådslag. Visst för att Eskil babblar på om regelförenklingar.(Som i dynamiken verkar bli regelförsvårningar) Men det spelar ingen roll. Det kan klubbas nya vackra visioner varje dag. Det spelar fortfarande ingen roll. Det är nämligen inte de som formulerar visionerna som ska se till att de uppfylls. Det är andra som ska göra det. Och de kommer aldrig uppfylla visionerna om tillväxt, lönsamhet och ett hållbart samhälle om de inte får utrymme att göra det på sitt sätt. Genom att förverkliga sina egna visioner och idéer. Jag har väldigt svårt att tro att det i Sverige idag finns så väldigt många ambitiösa människor med visioner och idéer om hur de ska framåt som tycker det är särskilt kul. Som tycker att de får utrymme att testa sina idéer.
Det spelar ingen roll från vilken bransch jag träffar människor. Alla klagar på växande krav på administration som kväver den egentliga verksamheten och på fjantiga regler. Till detta ska läggas en helt sinnessjuk kontroll från det allmänna. Den allmänna uppfattningen hos de jag pratar med är att de är tvungna att bryta mot regler för att verksamheten överhuvudtaget ska fungera. När regelverk och verklighet inte går ner i samma fack är det inte verkligheten som måste ändras - Det är regelverket. När det finns maxmått för hur grov en gren får vara för att du som privatperson ska få elda den, när lantbrukare räddar gårdsstöd genom att mannen står för djuren och frun för växtodlingen eller vice versa, när fiskare får böta för att de på grund av att båten håller på att sjunka går in tjugo minuter tidigare än planerat i hamn och när en enda kommunal tjänsteman kan lägga en död hand över halv kommun med skydd som inte ens finns i lagen utan att mer än enstaka säger stopp är vi som land fan i mig fel på det.
Visst för att vi har alla storslagna visioner. Visst för att de låter underbart. Men kan någon påstå annat än att de utan människorna med idéer, entreprenörerna, är de inte ens värda pappret de är skrivna på. För är det inte med visioner som med kärleksbrev? Ett alltför välskrivet tyder bara på att avsändaren hyser större kärlek till att skriva kärleksbrev än till mottagaren.
Jag vill se ett 2013 där politikens, intresseorganisationernas och de stora, vedertagna visionerna går ut på att den enskilde ska kunna förverkliga sina egna visioner och idéer. Jag vill inte se en fortsättning på den linjen vi håller nu.
Utvecklingen har alltid drivits av de som velat något, de som haft ambitioner och tankar. Den har aldrig drivits av de som ser som sin uppgift att inskränka och begränsa sina medmänniskor. Den har aldrig drivits av de som säger nej. Ska vi fortsätta låta en massa världsfrånvända pappersvändare och politiker begränsa oss in absurdum och ta död på all lust, all ambition och all vilja att göra något av sitt liv med fjantiga regler eller halt vansinniga tolkningar av desamma kommer det inte vara våra barnbarn som kommer sy fotbollar åt kineserna - Det kommer bli våra barn. Trots detta fortsätter vi mönstret att så fort någon fått uppdrag så börjar vederbörande försvara. Inte utveckla, inte presentera idéer, bara försvara. Konservera.
Ett bra exempel är Eskil Erlandssons debattartikel om att han minsann visst utvecklar lantbruket som vi kunde läsa i Land lantbruk härförleden. Hans svar på kritiken mot honom var att det minsann varit ännu värre om de rödgröna regerat. Något absolut håller med honom om men det är inte ett argument. Det är ungefär som att ens främsta argument mot skiljsmässa är att man i alla fall inte slår sin fru. När man som minister är så tom för idéer och utvecklingsvilja är det dags att lämna över till någon annan. Det finns många fler, både i politiken och i LRF, som också är färdiga för pension. Jag hoppas, om än jag är extremt tveksam, att ni har den goda smaken att inse att ni är trötta föredettingar. Jag hoppas, om än jag är extremt tveksam, att jag slipper se er kvar på era platser när 2013 är slut.
Gör det bättre själv, kanske ni opponerar er. Och det gör jag. Jag för debatt. Jag håller koll efter och försöker ge de tankar och visioner som rimligtvis aldrig fått utrymme i LRF-media syre och plats. Jag tänker. Jag har idéer. Jag för fram andras idéer. Oavsett om jag håller med dem eller inte. Min vision finns inte välformulerad på ett papper.
Visst för att LRF har sin livsmedelsstrategi. Visst för att de politiska partierna har sina visioner och rådslag. Visst för att Eskil babblar på om regelförenklingar.(Som i dynamiken verkar bli regelförsvårningar) Men det spelar ingen roll. Det kan klubbas nya vackra visioner varje dag. Det spelar fortfarande ingen roll. Det är nämligen inte de som formulerar visionerna som ska se till att de uppfylls. Det är andra som ska göra det. Och de kommer aldrig uppfylla visionerna om tillväxt, lönsamhet och ett hållbart samhälle om de inte får utrymme att göra det på sitt sätt. Genom att förverkliga sina egna visioner och idéer. Jag har väldigt svårt att tro att det i Sverige idag finns så väldigt många ambitiösa människor med visioner och idéer om hur de ska framåt som tycker det är särskilt kul. Som tycker att de får utrymme att testa sina idéer.
Det spelar ingen roll från vilken bransch jag träffar människor. Alla klagar på växande krav på administration som kväver den egentliga verksamheten och på fjantiga regler. Till detta ska läggas en helt sinnessjuk kontroll från det allmänna. Den allmänna uppfattningen hos de jag pratar med är att de är tvungna att bryta mot regler för att verksamheten överhuvudtaget ska fungera. När regelverk och verklighet inte går ner i samma fack är det inte verkligheten som måste ändras - Det är regelverket. När det finns maxmått för hur grov en gren får vara för att du som privatperson ska få elda den, när lantbrukare räddar gårdsstöd genom att mannen står för djuren och frun för växtodlingen eller vice versa, när fiskare får böta för att de på grund av att båten håller på att sjunka går in tjugo minuter tidigare än planerat i hamn och när en enda kommunal tjänsteman kan lägga en död hand över halv kommun med skydd som inte ens finns i lagen utan att mer än enstaka säger stopp är vi som land fan i mig fel på det.
Visst för att vi har alla storslagna visioner. Visst för att de låter underbart. Men kan någon påstå annat än att de utan människorna med idéer, entreprenörerna, är de inte ens värda pappret de är skrivna på. För är det inte med visioner som med kärleksbrev? Ett alltför välskrivet tyder bara på att avsändaren hyser större kärlek till att skriva kärleksbrev än till mottagaren.
Jag vill se ett 2013 där politikens, intresseorganisationernas och de stora, vedertagna visionerna går ut på att den enskilde ska kunna förverkliga sina egna visioner och idéer. Jag vill inte se en fortsättning på den linjen vi håller nu.
