Sveriges snyggaste bonde

Jag har ofta tagit det jag velat ha. Jag är snygg både med och utan kläder och jag har en viss förmåga att kunna uttrycka mig. Vill jag inte ha tösen i fråga så kan jag charma henne så att hon rodnar ända in i tandköttet. Det är just det där ”om jag inte vill ha henne” som gör att man kan bete sig så. Skulle hon säga nej till en åktur på bäverdräparen, och missat det faktum att jag kan slicka mig själv på ögonbrynen är det hennes problem och det finns två och en halv miljard kvinnor kvar att stöta på.

Skulle jag däremot vilja ha henne så har jag stora problem. Jag tycker inte om att hyckla och jag vill ha lugn och ro i det långa loppet. Då får jag leta efter någon som tycker om cyniska skitstövlar som jag. Det hade säkert varit lättare att hitta någon om man förställt sig men jag hade ju skapat en flickvän som varje dag skrikit mig i öronen om att jag inte var sån när vi träffades. Jag tycker om min hörsel och försöker ta tillvara på de stunder då jag faktiskt tycker om omvärlden. Dessa stunder hade blivit ännu färre med en skrikig flickvän i närheten. Kvar är då de självständiga kvinnor som vill ha någon självständig jävel som jag. Det jävliga är att jag blir nervös och lika charmig som en falukorv när jag ska försöka umgås första gången med en tös som jag verkligen vill ha. Känsliga kvinnor reagerar på detta och tycker att det är charmig att man blir som en svettig och stammande fågelholk eftersom de då får något att prata om för sina vänner. Många kvinnor älskar att prata med sina vänner om sin karl, ”Kan ni tänka er, när jag träffade NN första gången var han så nervös att han inte fick fram en enda vettig stavelse?” Ett litet tips till mina bröder är att om servitören spiller över hela dig på första dejten så släpper tösen dig aldrig. Minns även att man kan muta servitörer.

Så långt hade det väl varit frid och fröjd om det inte var så att jag fastnar för självständiga töser. De pratar inte om sina män och ser inte nervositeten på samma sätt. Man har varit en stålman hela tiden och de förväntar sig att man ska vara det även när man träffar dem första gången. Jag är inte jävlig, jag diskar och lagar mat också, men jag tycker om att bestämma. Om damen i fråga är för jobbig en kväll så bär jag ut henne på trappan där hon kan stå tills hon lugnat ner sig, har jag gjort något dumt ber jag om ursäkt, är hon ledsen tröstar jag henne men jag pallar inte med när de skriker om tre år gamla oförrätter, och jag håller henne mer än gärna i håret när jag sätter på henne. (Jag ägnar mig åt annan sex också. Inte minst för att jag gärna vill slippa att varje gång jag ser mina framtida barn tänka att de blev tillverkade en kväll när jag satte på deras mor hårt bakifrån och kallade henne fula saker) det vet både hon och jag, men när man träffas första gången så blir jag en nervös liten pojke. Det gör de självständiga töserna besvikna. Så besvikna att de inte låter en repa modet till nästa gång man träffas. De stänger dörren. Jag kan inte klandra dem. Man har ju hela tiden gett uttryck av att ha ett känsloliv som ett bombplan och att vara en stabil jävel. De har trott att man var en modig man- Någon som inte drar sig för att låtsas vara ena halvan av ett homosexuellt par alla hjärtans dag och som skulle slå en polis på käften om så behövdes, men som när man träffas är nervös och spänd.  Klart de blir besvikna. Jag blir fan besviken.

Dock inträffar då det mest sjuka i hela alltet. Eftersom man verkligen, verkligen vill ha henne, hon har ju fått en cyniker som är jämställd med gud att smälta så det måste vara något speciellt med henne, så tar hon så fullständigt död på ens självkänsla när hon stänger dörren och man blir den livsform som varje självständig cyniker föraktar mest – ett plåster. Man går från killen som inget kan komma åt till en fullständig och meningslös fjolla som bara spär på det egna självföraktet genom att först ha gjort kvinnan i ens drömmar så besviken att hon stängde dörren och sen definitivt skrämt bort henne genom att vara ett plåster. När man egentligen är den hon trodde man var. Man var ju bara nervös, och man skulle plocka ner månen med ett litet blått snöre runtom bara man fick en chans till.

Tänk vad bra alla fula mesar med glasögon, utåtstående tänder och som kompenserar det de fattas i storlek med snabbhet, som inte förväntas ha något att erbjuda och på det viset alltid överträffar förväntningarna har. Jag ska köpa ett par manchesterbyxor och en kortärmad skjorta.

När vi körde hem halm för tio år sedan hängde vi av sidolämmarna på spannmålskärrorna när vi var färdigtröskade. Det gick att lasta 16 balar och man lastade en åt gången med lastmaskinen. Nu kör man halm när det inte går att tröska, typ nätter, med ett lastbilsekipage som tar 34 balar och ett traktorekipage som tar 36 balar. Lastar minst två, gärna tre, balar åt gången, och det är fortfarande stressigt och det räcker inte till. Jag har åkt ambulans med infarktsymptom två gånger, legat på sjukhus för stress tre gånger, min halvåret yngre gode vän som också är egen har åkt ambulans för stress en gång, den late fan. Jag vet folk som sovit i traktorn eftersom de varit för trötta för att gå av och folk som ambulansen hämtat i traktorn ute på fältet för att de kollapsat. Jag har kollegor som betecknar ”semester” som en eftermiddag på Skånes djurpark. Sen stressar man hem och tar hand om djuren. Ja, bortsett från att man stressat som en dåre innan man åkt iväg för att arbeta in ”semestern” Det finns en kort period när man byggt nytt stall och allting är tipptopp och man har ännu inte börjat växa ur husen som man faktiskt kan åka bort, men allteftersom anläggningen blir sliten och antalet djur ligger på gränsen för vad anläggningen tål så blir det fler och fler patentare som bara man själv kan. Det finns inte pengar och tid till något annat än att runka ihop en tillfällig lösning, som blir permanent, när något går sönder. Det kan nämnas att det inte bara är semester som är omöjlig när det är såhär. Sjukdom är också svårt att få in i schemat.

Det är inte bara det att man arbetar sju dagar i veckan, man ska även acceptera att det helt plötsligt står en jävel på gården och vill fördärva ens planering genom att inventera antalet hasselmöss i ens betesmarker eller se till så att man klappar djuren. Är man inte hemma eller är upptagen och inte kan medverka vid kontroll är det så spexigt anordnat att man blir av med hela gårdsstödet. Dvs lite mer än vinsten för hela året. Man är livegen.

När man när det är intensivt jobbat fyrtio timmar onsdagförmiddag kan vi alla fall konstatera att det finns väldigt få i andra yrken som har nerver nog för ett liv som bonde. De kompenserar dock bristen på nerver med att tjäna mer pengar. Folk betalar mer för en sketen plastpåse i affären än vad som är lantbrukarens del av en chipspåse. En femtioöring  är vad lantbrukaren får samtidigt som en femtioöring inte är mer värd i affären att man kan avrunda bort den. Det har varit liv om att man i prisförhandlingarna med handeln vill höja priset med sex procent på bland annat mjölk. Mjölk vill tydligen alla ha men ingen betala för. Höjningen skulle innebära en merkostnad på femtio spänn per skalle i snitt. Per år! Hur mycket av det här som skulle hamna hos bonden är oklart. Med tanke på att konsumentpriset på mjölk ökade med tio procent mellan 2002 och 2008 och priset till bonde ökade med två procent så är noll ett rimligt antagande.

Det funkar inte att en hel produktionsgren, nästan tio procent av BNP, äter upp de som arbetar i den för att ”vanligt folk” inte vill betala vad det kostar att producera deras mat.