Sveriges snyggaste bonde

När vi körde hem halm för tio år sedan hängde vi av sidolämmarna på spannmålskärrorna när vi var färdigtröskade. Det gick att lasta 16 balar och man lastade en åt gången med lastmaskinen. Nu kör man halm när det inte går att tröska, typ nätter, med ett lastbilsekipage som tar 34 balar och ett traktorekipage som tar 36 balar. Lastar minst två, gärna tre, balar åt gången, och det är fortfarande stressigt och det räcker inte till. Jag har åkt ambulans med infarktsymptom två gånger, legat på sjukhus för stress tre gånger, min halvåret yngre gode vän som också är egen har åkt ambulans för stress en gång, den late fan. Jag vet folk som sovit i traktorn eftersom de varit för trötta för att gå av och folk som ambulansen hämtat i traktorn ute på fältet för att de kollapsat. Jag har kollegor som betecknar ”semester” som en eftermiddag på Skånes djurpark. Sen stressar man hem och tar hand om djuren. Ja, bortsett från att man stressat som en dåre innan man åkt iväg för att arbeta in ”semestern” Det finns en kort period när man byggt nytt stall och allting är tipptopp och man har ännu inte börjat växa ur husen som man faktiskt kan åka bort, men allteftersom anläggningen blir sliten och antalet djur ligger på gränsen för vad anläggningen tål så blir det fler och fler patentare som bara man själv kan. Det finns inte pengar och tid till något annat än att runka ihop en tillfällig lösning, som blir permanent, när något går sönder. Det kan nämnas att det inte bara är semester som är omöjlig när det är såhär. Sjukdom är också svårt att få in i schemat.

Det är inte bara det att man arbetar sju dagar i veckan, man ska även acceptera att det helt plötsligt står en jävel på gården och vill fördärva ens planering genom att inventera antalet hasselmöss i ens betesmarker eller se till så att man klappar djuren. Är man inte hemma eller är upptagen och inte kan medverka vid kontroll är det så spexigt anordnat att man blir av med hela gårdsstödet. Dvs lite mer än vinsten för hela året. Man är livegen.

När man när det är intensivt jobbat fyrtio timmar onsdagförmiddag kan vi alla fall konstatera att det finns väldigt få i andra yrken som har nerver nog för ett liv som bonde. De kompenserar dock bristen på nerver med att tjäna mer pengar. Folk betalar mer för en sketen plastpåse i affären än vad som är lantbrukarens del av en chipspåse. En femtioöring  är vad lantbrukaren får samtidigt som en femtioöring inte är mer värd i affären att man kan avrunda bort den. Det har varit liv om att man i prisförhandlingarna med handeln vill höja priset med sex procent på bland annat mjölk. Mjölk vill tydligen alla ha men ingen betala för. Höjningen skulle innebära en merkostnad på femtio spänn per skalle i snitt. Per år! Hur mycket av det här som skulle hamna hos bonden är oklart. Med tanke på att konsumentpriset på mjölk ökade med tio procent mellan 2002 och 2008 och priset till bonde ökade med två procent så är noll ett rimligt antagande.

Det funkar inte att en hel produktionsgren, nästan tio procent av BNP, äter upp de som arbetar i den för att ”vanligt folk” inte vill betala vad det kostar att producera deras mat.