Som fisken i handsken

När jag var 27 hade jag världens ålderkris. En väldigt prematur ålderkris eftersom det var ångest inför att fylla 40 som jagade mig. Det hela grundade sig i att jag vid jul hade önskat mig en tioårsdagbok. Mest för att jag var så trött på alla som kom med påståenden som ”i fjol vid denna tiden så var det fortfarande snö” och ville ha något att få tyst på dem med. Jag satt där med min tioårsdagbok och tänkte på allt som kommer hända under de kommande tio åren. Eftersom jag var 27 bast, tjänade för lite pengar, hade gammal bil och långkalsonger med hål i grenen så räknade jag med att allt stort i livet skulle hända under de kommande tio åren. Jag skulle skaffa mig en någorlunda sansad dam, barn och hund och få ordning på mitt liv. Tio år, satt jag och tänkte, det är jättelång tid. Jag är 37 bast när boken är slut. Det är nästan 40. Jag mindes när mina egna föräldrar fyllde 40. Om tio år är jag gammal. Vilken tur att tio år är en lång tid.

Sen… Sen tänkte jag på de tio åren som gått och hur extremt fort de gått. Det var då jag fick panik. Om de kommande tio åren skulle gå lika fort som de tio som nyss passerat skulle jag bli 40 i ett nafs. Det kändes verkligen sådär. När jag sen hade gäster och de gav mig en Paradisask som jag ställde i skåpet och tänkte ”bjuda på när någon hälsar på” så var den mentala katastrofen i det närmsta total. Jag insåg nämligen några dagar senare det övermogna i att spara Paradisaskar tills någon hälsade på och försökte bota min vuxenhet med att göra det mest omogna jag kunde komma på just då – jag åt upp hela chokladasken på en gång. Det var ett brett spektra av känslor som infann sig. Jag var både blasé och toppad på samma gång. Euroforiskt skitnödig är nog det närmsta vi kan komma.

 

Trettio var för mig någon sorts gräns. Det var då man skulle ha ett stabilt liv, sansad fru, om inte barn så i alla fall på gång, man skulle äta broccoli, vara vuxen och ha en hästenssäng. Jag kan meddela att fylla 31 är en befrielse. 30årståget har gått. Det är helkört och stressar inte mig längre. Nu är jag 31 bast, tjänar fortfarande för lite pengar, har fortfarande en gammal bil, fortfarande långkalsonger med hål i grenen och pratar med min hund som om hon vore en människa. Dock har jag en viss fäbless för gröna ärtor numera. Jag är mycket barnsligare nu än jag var när jag var 27. Då var jag på gränsen till pretentiöst vuxen. Det skulle vara på vissa vis. Man skulle umgås på vissa vis. Nu springer jag naken i huset och sjunger, byter ut kvällsmaten mot öl om jag vill, jag städar när andan faller på, säger pilutta dig till trafikpoliser, kan ha ”Är och skiter. Tillbaka om en kvart.” som autosvar på mailen och kan mycket väl bjuda in till grillkväll runt lucia.

 

Det är  inte bara det inre i mig som skiljer sig lite från bilden av det framtida jag man hade för några år sedan. Det gör även omgivningen. När jag tittade in i framtiden så var det här jag var. Sysslandes med mjölkproduktion. Nu finns det några köttisar kvar på gården, får se om de ska bo kvar, det går fan inte att ha djur i Skåne, min första artikel layoutas och min far ska på anställningsintervju. Det skiljer sig mycket från hur jag tänkte mig framtiden men att säga att jag vantrivs är fel. Jag vet fortfarande inte hur jag ska bekämpa fattigdomen helt ut men vad fan. Jag trivs ju.

 

Visst för att jag kan sakna kor och kolivet ibland men aldrig att dra dem i spenarna morgon och kväll. Jag trivs. Jag är barnslig, ekivok, ansvarstagande, fokuserad, disträ, noggrann, slarvig. Det är tveksamt om jag är mannen jag för tre, fyra år sedan trodde jag skulle vara. Jag sysslar i alla fall inte med det jag trodde jag skulle göra. Men skit samma. Jag kan göra vad jag vill. Hela världen ligger framför mina fötter. Jag skiter i alla normer och jag trivs. Bara man trivs så spelar det ingen roll vad man gör, hur man gör det eller var man är.

 


Kommentarer
Postat av: Annica

Hittade hit nästan av en slump...vill tacka för mycket roande läsning ! :)

p.s. hoppas det löst sig med djurskyddsfolket

2011-06-11 @ 20:44:01
Postat av: Bonde

Kan trösta dig med att livet tar inte slut vid en viss ålder.Älskar själv omgivningens pekpinnar som står tätt som i en slalombacke,de tar fram mina sämsta sidor.

Säger bara "Keep on rocking".

2011-06-12 @ 00:53:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Real Time Web Analytics