Sveriges snyggaste bonde

Jag har ju i de två senaste inläggen haft synpunkter på kooperationen. Det här kan med lite god vilja kallas tredje delen av min analys av svensk mejerikooperation. Dock inbegriper det här inlägget i stort sett hela lantbrukskooperationen och allra mest LRF.

Jag har ett häfte som heter ”De nya bönderna” som LRF:s förre ordförande Lars-göran Pettersson skrivit under och skickat ut till alla medlemmar. När jag läste häftet så tänkte jag att nu kan det min själ inte bli värre. Dock ska medges, ödmjukt medges till och med, att jag hade fel så det sjöng om det. Det blev värre. LRF har till exempel sjösatt 1000 apo… Förlåt 1000 gröna idéer. En satsning som i slutändan ska rendera i att två stycken får vars tvåhundratusen kronor för sina bra idéer. Det här gör LRF fyra gånger så värdelösa som Gudrun Schyman eftersom hon bara eldade upp etthundratusen kronor.

Juryn består av:
Anders Källström. LRF:s VD. Med sin norrländska, centerpartistiska bakgrund kunde han inte hamna någon annanstans än i kloka huset.
Monica Lindstedt. En gång inkvoterad i Lantmännen som alibi för gubbdominansen.
Ivo Zander. Har skrivit en bok om vad vi andra kallar Gnosjöanda. Boken kostar 1200 kronor.
Sophie Hagströmer. Arbetar på en riskkapitalfond som uppvisar ett bokslut som ungefär vilken gris- eller mjölkgård som helst.
Maud Olofson. En snöblind fjällskata.

För att förklara vad jag menar med ”värre” så titta på faksimilen nedan.

Texten är följande och tämligen symptomatisk för hela satsningen:
Möjligheter och utmaningar för LRF och de gröna näringarna:

 • Affärsmöjligheten för de gröna näringarna finns i varor och tjänster där konsument och kund i större utsträckning kan bli delaktiga i produktion, upplevelse eller utförande.

 • Stora möjligheter till PR och marknadsföring, vilket ökar attraktionskraften i nya målgrupper.

 • Svenska bönder får en expertroll. Efterfrågan på kunskap och inspiration ger affärsmöjligheter.

 Ur LRFs omvärldsanalys 2012, Drivkrafter, trender och bubblare för strategiska beslut.

Frekvensen LRF-medlemmar som känner igen sig i den här pompösa högtravande dyngan torde vara lägre än andelen syrier som faktiskt sympatiserar med sin president. Det finns så in i helvete mycket att ta tag i inom lantbruksbranschen, fråga vilken kobonde som helst just nu, men tjänstemännen på LRF sitter alltså och håller på med sånt här. Trolldeg hade varit med produktivt.

På tal om att vara sitt eget styres gisslan kommer vi nu in på en högst aktuell skrift och det som bloggen från början var tänkt att handla om: ”Organisationer och demokrati: en sociologisk studie av de oligarkiska tendenserna i vår demokrati”. Den är skriven 1911 av den tyske sociologen Robert Michels och har varit högst aktuell i mer än 100 år. Michels tänkte först och främst på politiska partier och fackföreningar när han skrev boken men den är fullt tillämpbar även på kooperationen. Boken är mest känd för att den presenterar begreppet Oligarkins järnlag.

Michel utvecklade sin teori efter studier av de socialdemokratiska fackliga och politiska rörelserna. Han hade sympatier för socialdemokratin men var oroad över hur partiet styrdes. Michels teori, eller oligarkins järnlag, säger att då demokratiska medlemsorganisationer växer utvecklas ett fåtalsvälde. Michels menar att detta är oundvikligt, och således en järnlag. Teorin anses gälla för alla demokratiska organisationer. Från politiska partier via LRF till lantbrukskooperationen. 

När en organisation är ung har individerna nytta av att det finns ett medlemsengagemang. Något som med tiden avtar. Antingen glömmer medlemmarna hur det var innan organisationen bildades eller så har verkligheten ändrats så att organisationen inte lägre gör någon stor skillnad för medlemmarna.

När organisationen inte längre värdesätts av medlemmarna är det egentligen fritt fram att lägga ner den. Något som i stort sett aldrig händer. Organisationen är ju nämligen viktig för de förtroendevalda och tjänstemännen som vill behålla sin makt, sin inkomst och sin status. Detta gör att de, om inte aktivt motverkar, så i alla fall inte arbetar för att höja medlemsinflytandet. Medlemmarna kan ju få för sig att lägga ner organisationen.

I takt med att organisationen växer kommer också makteliten fram. En stor organisation måste vara hierarkiskt uppbyggd. Organisationens utveckling beror sedan på medlemmarnas bristande engagemang, bristande resurser, deras beroende av organisationen samt i ledarnas maktambitioner. Då organisationen vuxit har andelen arbetsuppgifter som kräver specialkompetens blivit fler och det har nu skapats inbyggda hinder för medlemsinflytande. Ledarna är nu oumbärliga.

Utveckligen gör att organisationens mål ändras från att göra skillnad för medlemmarna till att organisationen blir ett mål i sig själv för ledarna. Som Jerker Nilsson skrev i en krönika ”Utåt blir organisationen tandlös och inåt blir den byråkratisk”. Byråkratin ökar klyftan mellan ledarna och medlemmarna. Det blir ledarnas intressen som får styra organisationen - inte medlemmarnas.

Jag hade lättare att ta Hipp hippgängets ”paw rihk-titt” på allvar än LRF:s ”Tillväxt på riktigt” men deras 1000 gröna idéer framstår just nu som en ren jävla katastrof.