Vi måste bli gladare
Vi måste bli gladare i den här branschen! Ett uttalande som bland mina belackare kan anses som anmärkningsvärt för att komma från mig. Jag har förstått att jag hos vissa anses som butter. Det är jag inte. Däremot blir jag jävligt trött på högtravande, pompöst snack om visioner och jag vet inte allt. Lantbruket är inte i den positionen att vi behöver vackert förpackade visioner om vägen mot visionen om hur vi når trädtopparna. Som det är idag kommer vi långt enbart på att plocka de lägst hängande frukterna. Om nu någon skulle vara uppspelt över en flummig väg mot en flummig vision om ett onåbart mål förstår jag om vederbörande blir stött när jag inte direkt gör vågen, men jag är betydligt närmre den krassa verkligheten.
Som sagt. Det dåliga humöret i branschen är av ondo. Funderar jag lite snabbt kommer jag spontant fram till två humörsänkare. Dels lönsamheten. Dels alla regler. Båda är tillsammans med det dåliga humöret allvarligt för branschens utveckling.
Som jag har förstått det var det roligt att vara bonde på 1960-talet. Skördarna ökade, det hände saker i vår bransch, folk testade nya saker, och humöret verkade inte vara det allra sämsta. Idag har skördeökningarna stagnerat. Inget som förvånar mig dock. Med taskig lönsamhet har folk levt på rost och röta. Man har inte underhållit dräneringarna som man ska. Man har inte underhållsgödslat som man borde. Gödslingsnivåerna är nere på 1950-talets nivåer. Ända fram tills häromåret när det faktiskt blev lite pris på spannmålen, levde dräneringsfirmorna en oerhört tynande tillvaro.
Marks som inte sköts avkastar inte.
De höjda spannmålspriserna blev förvisso kännbara för djurbönderna men för lantbruket som helhet är det inte spannmålspriserna som måste ner – det är priset på animalieprodukter som måste upp. Med de priser vi haft har vi bara skyfflat runt pengar mellan oss. Ingen bransch har råd att utvecklas utan att det flyter in pengar utifrån. Det är dock en annan diskussion.
Spannmålspriserna har dock gjort sitt för humöret på djurbönderna. Just humöret är viktigt. Är man bara på bra humör fixar man det mesta. Är man på dåligt humör spelar det ingen roll hur bra lönsamheten är – det blir ändå inte bra. Och just nu är det deppigt på många ställen.
Så var det de där reglerna. Lantbruket är idag så genomreglerat att verklighet och regler inte alltid längre kan mötas till 100 %. Det finns stunder då verkligheten kräver att man bryter mot reglerna enbart för att det man har ska fungera. När reglerna inte längre ger utrymme att driva ett företag, hur kan de medge utveckling? Utveckling är att testa, att göra något vi inte gjort förut – Att ta ut svängarna. Det kan vi inte idag.
Jag träffar rätt många människor i branschen. Jag har dessutom förmånen att ta många av dem på pulsen. Om ni hade bett mig peka ut några av dem som faktiskt gjort något utvecklande, hade jag fått fundera en stund. De två jag spontant hade kommit på är dels en som vad jag kan förstå inte har så mycket lån på sin fastighet. Han medger själv att det inte är så farligt för honom som har gården i stort sett gratis att testa nya saker. Han testade nya åtgärder för att det var kul, och för att han inte for illa om något av allt det han testade inte föll ut väl.
Nästa kille testade nya metoder för att han tyckte det var kul att bygga nya maskiner. Han trodde inte ens på idéerna som låg till grund för projekten men eftersom det var så kul att bygga nya saker så var han ju tvungen att testa. För honom verkade vägen till färdig maskin vara viktigare än just den färdiga maskinen.
Jag kommer på rak arm på två stycken! Och då träffar jag många! Det båda har gemensamt är att de tycker det är kul att testa nya saker och att deras ekonomi verkar tåla deras testande. Den ene verkar vara så stadd i kassa att han överlever om något test skulle gå fel. Den andre bygger lågbudgetprojekt och vårdar sina skrothögar ömt.
Är det en framåtsyftande bransch jag beskriver när lönsamhet, humör och regler inte medger att de verksamma i branschen tar ut svängarna, testar nya saker och driver utvecklingen framåt?
