Sveriges snyggaste bonde

Först och främst. Jag tycker att man ska trivas på sitt jobb. Jag hade tagit livet av mig jag var tvungen att ha ett jobb enbart för att dra ihop pengar. Jag förstår också att man försöker välja yrke utifrån intresse. Man börjar köra lastbil för att man gillar lastbilar och man blir djurbonde för att man gillar djur. Dock finns det yrken vars verksamma jag helst ser har en längre distans till sitt jobb än vad många av vi andra har.

 

Ja, jobb ska ge tillfredställelse. Jag gillar själv när jag lyckas med något inom mitt gebit. Det som däremot får mig att fundera lite på balans kring glädjen i att lyckas är polisens facebooksidor. Mycket på sidorna är bra information som verkar knyta ihop myndigheten och allmänheten, men ibland kan man läsa om att polisen är glada över att ha lyckats reda ut något brott. Då jag hoppas att yrkesvalet polis grundar sig mer i ett samhälls- och rättspatos än i att man får köra med blåljus, förstår jag dem. Men jag är tveksam till glädjen. Den kräver i alla fall en väldigt tydlig balans och väldigt strikt uppförande.

 

Det går ibland att läsa att polisen använder epitet som ”feg” om brottslingar, att de blir besvikna på folk som inte riktigt klarar av att hålla sig inom lagens råmärken, att de är glada över att ha plockat in någon och att det är rätt att någon blivit fälld. Jag förstår dem som sagt, men det är ett problem. När polisen öppet lägger personliga värderingar i vad folk gör riskerar vi rättssäkerheten. För polisen ska det bara finnas ”enligt lagen”, ”inte enligt lagen” samt ”inte enligt lagen men nästa lag medger att vi säger åt dig på skarpen eftersom det kostar samhället mer än vad det gett att släpa dig till tinget”.

 

Jag medger att jag kommit undan på det senare alternativet. Jag minns en gång när polisen stoppat mig och det visade sig att det saknades 65 kronor på min skatt. Det spelar i lagens mening någon roll om det är saknas en krona eller tvåtusen. Antingen är bilen skattad eller inte. Jag sade åt polisen att vi då fick plåta av min bil och så fick jag ta vad det nu kostade att köra med en bil oskattad. De sade nej. Det var bättre att jag körde hem och fick bilen skattad. När jag väl blivit haffad har det varit under anständiga former. Från både min och polisens sida. Vi har rett ut våra förehavanden utan att slå ihjäl varandra. Jag har inte varit sur på dem, och de har inte varit sura på mig. Tvärtom! Trots att jag befann mig på fel sida lagen. Nog om detta.

 

Problemet uppstår när polisen inte kan hålla sig neutral till sitt jobb. Om migrationsverket skulle starta en facebooksida skulle de knappast skriva ”Idag lyckades vi äntligen fatta beslut om avisning av en bråkig irakier” eller ”Idag beslutade vi om uppehållstillstånd för en stackars romsk flicka”. Att göra sitt jobb med hänvisning till vad som är rätt eller fel, snarare än vad som är ok eller inte enligt lagen, ställer oerhörda krav på de enskilda poliserna.

 

Blandar de in vad som är rätt enligt dem själva i myndighetsutövningen kommer de en dag möta det faktum att de måste göra något de upplever som fel. Kommer de då lyda order eller kommer de säga nej? Eller kommer de rent av bara låtsas lyda order? Kommer de påstå att de inte kunde hitta den där familjen de fått i order att utvisa eller kommer snubben de är säkra på är skyldig men som de får släppa i brist på bevis råka ”ramla och slå sig” på vägen ut?

 

Jag vill inte ta ifrån poliserna arbetsglädjen, men jag tror att det är bra att de ibland får utföra jobb de inte gillar. Jag har träffat på polisen i många roliga situationer när deras personliga inställning kunnat kvitta eftersom den inte riskerat att drabba någon. Det går dock emellertid inte att bortse från att en del av polisens arbete är att inskränka oss andra när vi tar oss, medvetet eller omedvetet, lite väl stora friheter. Alla gör vi fel, men när jag gör det blir jag hellre haffad av en polis som är neutral i sin yrkesutövning, eller till och med inte ens gillar att sätta dit mig, än av en som fått välja arbetsuppgifter och som njuter av sitt jobb. Njuter av att sätta dit mig. Skyll dig själv, tänker kanske en del av er. Jag tror dock att familjen som ska utvisas hellre blir hanterade av en polis som inte riktigt tycker om uppgiften än en som njuter av att sparka ut dem. Jag tror inte att någon av oss när vi blivit utsatta för brott vill möta en polis som menar att det ju inte var så farligt och viftar bort oss.

 

Som jag skrev innan så förutsätter jag att polisens yrkesval grundar sig i ett rättspatos, något jag respekterar, men när det gäller deras yrkesutövning så vill jag helst att det är lagen som bestämmer var gränsen för ok går. Inte den enskildes uppfattning av detsamma.