Sveriges snyggaste bonde

Det börjar bli allt mer tydligt att ett av LRF:s allra största problem är kommunikationsavdelningen och den kultur av beröringsskräck som verkar råda i huset på Franzéngatan. LRF får ideligen utstå kritik från sina medlemmar för att organisationen inte gör något och aldrig sätter ner foten. En kritik jag delar. Oftast bemöts kritiken med att kritikerna inte har tillräcklig koll på LRF. Vilket är skitsnack. Min kritik bygger på en förhållandevis bra kännedom om vad LRF sysslar med.

Även en blind höna hittar korn ibland brukar det ju heta, och det ska tillstås att även LRF glimrar till ibland. Häromdagen läste jag ett yttrande LRF tillsänt våra vänner på staten. I vilken fråga är egalt. I skriften är ansvarig tjänsteman tydlig och handfast, pekar på reella problem för lantbruket och föreslår konkreta lösningar. En skrift som de flesta missnöjda medlemmar i stora drag uppskattat, och som skapat större legitimitet för LRF. Inte minst hos kritikerna.

Den här skriften måste man veta om att den finns för att kunna begära ut den.

Om man googlar samma ämne plus LRF hittar man en betydligt mer publik sammanställning på LRF:s hemsida. Av idiomet att döma är sammanställningen inte skriven av samma människa som skrivit LRF:s yttrande. Det är svårt att tro att båda dokumenten handlar om samma sak. Sammanställningen är så urvattnad, så politiskt korrekt och så luddig och feg att den befäster precis all kritik om beröringsskräck och att inte företräda lantbruket som faktiskt existerar.

Att inte bara hålla tyst om, utan ge en helt annan bild av vad man sysslar med offentligt är ett förfarande som inte bara förstärker missnöjet med LRF. Det är en kränkning av de på LRF som faktiskt försöker göra nytta.

Samtidigt finns det en både utbredd, bestående och kompakt feghet i LRF. Något inte minst företrädare för andra lantbruksorganisationer vittnar om. LRF har första tjing när det gäller att ränna hos politiker och tjänstemän. Inte sällan ska LRF då förmedla en väldigt tillrättalagd och förskönad bild av verkligheten. Något politiker och tjänstemän lyssnar på och anpassar sig efter. När sedan andra lantbruksorganisationer förmedlar sin bild blir politikerna förtvivlade över läget eftersom de tagit till sig LRF:s rosafluffiga bild. Visst finns det en stor politisk ovilja, men också de politiker som berättar att de hade velat göra mer om de bara haft koll på hur det såg ut egentligen.

Att ge en förskönad och tillrättalagd bild av läget i branschen skapar inte bara sämre förutsättningar för branschens. Det spär dessutom på politikerföraktet när de politiker som vill engagera sig för lantbruket aldrig ens får chansen.

Fler som inte direkt kan anklagas för att gå sina medlemmars ärenden är Ekologiska lantbrukarna. Dock kan de inte anklagas för slätstrukenhet. Ekologiska lantbrukarna försöker nu genom att hetsa mot de som ifrågasätter GMO-friheten slå in en rejäl kil mellan sina medlemmar och deras konventionella kollegor. Helt i onödan! Ekolantbrukarna angriper sina medlemmars konventionella kollegor med en retorik som innebär att Ekolantbrukarna själva borde vara de som får ta kostnaden för att särhålla sina förnödenheter och produkter. Något Ekolantbrukarna aldrig skulle gå med på. Mest talande för detta är väl Arla-Elin i Ekologiska lantbrukarnas styrelse. Hon ställde tydligen till med ett jävla liv när mejeriet eftersom det var för dyrt att hämta hennes mjölk med tillsammans med annan kravmjölk, blandade den med konventionell mjölk i mjölkbilen som ändå körde där förbi. I det fallet var tydligen särhållningskostnaden inte något att beakta?

Ekologiska lantbrukarnas text är grundad på ett av motionssvaren till Lantmännenstämman. Läser man texterna ser man att Ekologiska lantbrukarnas bevekelsegrunder inte ligger i kostnaderna för särhållning av olika sorters foder. Det handlar enbart om att skapa konflikt, smutskasta och att lägga krokben för andra. Att F4 och GMO-fritt Sverige agerar som Ekologiska lantbrukarnas firma gör inte saken bättre. Hade fler tillämpat Ekologiska lantbrukarnas taktik skulle det innebära till exempel att konventionella lantbrukare ivrigt skulle heja på helt tokiga ekoregler som att man inte skulle få avhorna kor i kravgodkända besättningar. Ju större förfång de innebar för ekoproduktionen, desto mer skulle de konventionella jubla. Jag är inte ekologisk men tar ändå ställning mot meningslösa regler som drabbar mina ekologiska kollegor.

Ekologiska lantbrukarnas taktik att kasta skit är som tur är inte lika cementerad hos deras medlemmar. Det finns faktiskt trevliga kravbönder som inte förtjänar att deras konventionella kollegor börjar titta snett för trams som Ekologiska lantbrukarna hittat på.

Ett av det svenska lantbrukets största problem är de organisationer som påstår sig företräda just lantbruket.