Jag har tagit del av diskussionerna om ny lantbruks/landsbygdsminister.  Måtte det bara bli min favvososse Johan Löfstrand. Nu hyser jag förvisso inget större hopp om det. Risken är väl att det blir miljöpartisten Kew Nordkvist. Inte riktigt mitt förstahandsval. Inte alls faktiskt.

Ska man leta efter det positiva i eländet att få Kew Nordkvist om lantbruksminister så kan det faktiskt stärka lantbruket på sikt. I alla fall de enstaka spillror av lantbruket som finns kvar efter fyra år med sosseregering och en miljöpartist som är totalt immun mot allt vad fakta heter som lantbruksminister. Det finns bland många av mina kollegor ett näst intill tvångsmässigt beteende att ränna till politikerna och be att de ska lösa alla våra problem. Från dålig kalvhälsa till finansiering och äktenskapsproblem. Att ideligen ropa på politikerna , och ta för givet att de ska lösa våra problem har skadat vår bransch. Rejält! Politikers uppgift är att skapa utrymme för männsikor att lyckas med sina ambitioner. I övrigt ska de hålla sig borta. Jag är tämligen säker på att det råder omvänd korrelation mellan en branschs lönsamhet och branschens förmåga att ränna till politikerna.

Nu tror jag dock att med fyra år med Kew och rödgrön röra lär mina kollegor i alla fall ha vant sig av med att tro att politiken ska vara till någon hjälp. Alltid något.

Det är med viss förundran jag har följt cirkusen kring Fredrik Davidssons debattartikel på SVT Opinion.

Bakgrunden till Davidssons debattartikel är att LRF riks inte bjuder samtliga riksdagspartier till sina politiska aktiviteter. De säger nämligen nej till SD. Något Davidsson ifrågasätter. Han skriver bland annat:

”Jag är mjölkbonde samt LRF-medlem. Och jag och antagligen flera med mig börjar tycka att LRF:s utestängande av SD är besynnerligt.  En så stor och påstått opolitisk intresseorganisation ska kunna prata med alla demokratiskt valda partier i Sveriges riksdag.”

Jag är böjd att hålla med Davidsson i hans text. Vissa saker tvingas man bara förhålla sig till. Till exempel sammansättningen i Sveriges riksdag. Det spelar ingen roll var man tycker om Sverigedemokraternas politik. De är där de är och Sveriges bönder blir påverkade av dem. Vill man då göra anspråk på att vara lantbrukarnas riksförbund är det också ens skyldighet att prata med dem, och styra dem i den riktning man anser som bäst för de man företräder.

Riksdagen är inte LRF:s party och det är inte LRF som sätter reglerna. Att då som lobbyorganisation tjura över hur läget ser ut, och efter eget gottfinnande helt sonika skita i att bjuda in vissa folkvalda är som att spela piano utan att använda alla tangenter. Jag trodde i min enfald att det i LRF:s uppdrag ingick att ta alla chanser att förbättra för lantbruket, men jag hade tydligen fel. Jag trodde även att det ingick i lobbyistrollen att både svälja sin stolthet och att ibland böja sig framåt, men även där hade jag visst fel.

Jag skäms inte för att jag har koll på alla partiers politik. Både mitt intresse och min ena karriär kräver att jag har koll. Det betyder inte att jag håller med någon av dem. Tvärtom - Ju mer jag läser desto tröttare blir jag. Det betyder enbart att jag har koll. Det parti jag pratat mest med den senaste tiden är faktiskt Miljöpartiet. Trots att jag har extremt svårt för deras politik. Anledningen till att jag pratat med dem är enkel. Jag har rätt och de har fel, och deras fel riskerar att påverka lantbruket negativt. Då är det väl klart att jag måste prata med dem? Även om det kändes smutsigt att stå och prata med dem och när människor jag känner stod och skrattade åt mig.

Känner man för lantbruket pratar man med de som påverkar det. Vare sig det är Miljöpartiet eller Sverigedemokraterna.

Davidsson skriver vidare:

”Av respekt inför sina medlemmar bör LRF:

- Redovisa de delar av SD:s partiprogram som motiverar ett utestängande.

- Redovisa de hot som LRF påstås ha fått på Avpixlat som anges som ett skäl för att stänga ute SD. Avpixlat är som de flesta vet en invandringskritisk sajt som enligt SD själva ligger útanför deras  kontroll.

De som LRF påstår hotar anonymt på Avpixlat är vanliga människor och kan mycket väl vara LRF-medlemmar som släpper ut frustration över sitt förbunds agerande. Att vara arg rättfärdigar dock aldrig att hota någon.

Man kan jämföra SD:s anknytning till Avpixlat med den som Mp och V har till den högljudda djurrättsrörelsen som smygfilmar och hotar djurhållare. LRF har också fått ta emot dödshot för sin ändrade hållning i GMO-frågan, en fråga där SD är svagt positiv.

Vore LRF konsekventa borde de därför utestänga V och Mp som också har extrema människor i sina "svansar". Hoten och hatet kommer inte bara ifrån högra sidan.

Omvärdera SD-bojkotten och börja behandla dem likadant som de andra partierna! Det påstått opolitiska LRF:s högsta prioritet borde vara största möjliga medlemsnytta, inte att driva politiska partiers agenda.”

De frågor han ställer är intressanta och om LRF svarat på dem hade de kunnat ge stor legitimitet åt LRF riks ställningstagande. Det blev dock inga svar från LRF. Vice ordförande Thomas Magnusson plockade istället fram gammal skåpmat från andra gånger när beslutet ifrågasatts öppet. Jag har svårt för att bestämma mig om det beror på ren skär nonchalans eller på rädsla som gör att man enbart använder formuleringar som testats förr.

Magnusson skriver bland annat:

”LRFs beslut att inte bjuda in SD fattades av en enig riksförbundsstyrelse inför valet 2010. Vi har sedan dess pratat om frågan vid flera tillfällen men alltjämt står hela förbundsstyrelsen och samtliga regionordförande, som alla är medlemsvalda, bakom beslutet.”

Dels slirar Magnusson rejält när han påstår att samtliga regionsordföranden står bakom beslutet. Både han och jag vet att det finns de som inte alls står bakom honom. Dels tar han med sitt påstående samtliga regionordföranden som gisslan. Han har precis sett till att ingen av dem kan kritisera LRF riks ställningstagande.

Magnusson skriver även:

"SD:s politik speglar en människosyn som står i direkt motsats till LRFs grundläggande värderingar och gör att LRF varken vill eller kan bjuda in partiet”.

En mening som onekligen gör att man undrar vad Magnusson menar att de LRF:are som faktiskt haft kontakter med SD, och som inte står bakom LRF riks har för människosyn.

Jag har full förståelse för att man avbryter dialoger, lämnar möten och slutar prata med varandra. Kommer man ingenstans är det ju inte lönt att diskutera vidare. Kravet för detta är dock att man först försökt prata och att man på det viset kört relationen i botten. Inte att som LRF i förväg deklarera vilka man pratar med och inte. Nu har förvisso LRF:s ordförande och Sverigedemokraterna haft möte med varandra. Tydligen är att bjuda in SD när man ändå bjuder in andra partier och att gå på slutna möten som initierats av SD två helt olika saker. En skillnad man tydligen måste vara ordförande i LRF för att
förstå.

Davidsson skrev även en slutreplik varpå LRF lämnade walk over. Att stoppa huvudet i sanden och hoppas på att tiga ihjäl kritiska röster är symptomatisk.

Det sägs att det finns två saker folk inte vill se hur de görs – korvar och lagar. Är man inte villig att göra även det skitjobb lobbyistarbetet innebär, och är man inte villig att inse att skillnaden mellan en tiggare och en lobbyist är slipsen, är det tveksamt om man är rätt människa för uppdraget. Att som nu se LRF primärt som en resebyrå för en klick förtroendevalda och tjänstemän är definitivt inget som gynnar lantbruket.

Som en del av er vet har jag sedan våren 2011 skrivit för Sveriges bästa lantbrukstidning. Jag har haft det oförskämt bra på förlaget. Jag har lärt känna otroligt kunniga och engagerande människor, haft en otroligt stor frihet och haft vansinnigt kul. Att det här arbetet dessutom inneburit att jag fortsatt bygga mitt namn och vara en maktfaktor i svenskt lantbruk har varit en bonus. Men likväl. Trots att jag inte ens kunde drömma om att min karriär skulle arta sig på det viset den gjort när jag slutade med korna och trots att jag har det otroligt bra, har jag ändå känt att något fattas. Det har liksom inte räckt att vara den som förmedlar andras åsikter -  Jag saknar att få driva frågor och att få argumentera.

Eftersom jag hela tiden har varit mån om att vara professionell och opartisk i mitt journalistvärv har jag med tiden insett att det inte går att förena att å ena sidan driva frågor och å andra sidan förmedla nyheter. Även om det som sagt är en principsak för mig att hålla isär mina privata åsikter och mitt journalistande är det fullt möjligt för mig att både driva frågor och att vara journalist. Vad jag tycker ska inte framgå av mina artiklar. Men likväl är det lätt att människor som inte uppskattar mitt journalistiska grävande ifrågasätter mig, och misstänkliggör mig. Även om jag som sagt vet att jag är fullt kapabel att vara opartisk i mitt jobb, men ändå ha en uppfattning rent privat, vill jag inte att man ska kunna ifrågasätta mig och de tidningar jag skriver för.

Det är därför jag valt att sluta som journalist. Även om jag hoppas att jag en dag kan återuppta den karriären. Jag börjar istället som utspelsansvarig i Kristina Yngwes kampanj till Europaparlamentet. Kristina och jag har diskuterat formerna för det här ett bra tag, och har nu kommit överens. Det är med spänning och förväntan jag tar mig an mitt nya uppdrag. Jag har nämligen stort förtroende för Kristina. Både som människa och som politiker. Jag delar dessutom de centerpartisistiska idealen. Jag gillar frihet och individens ansvar men tycker samtidigt att det ändå får vara någon jävla ordning.

För de som känner mig eller följt mig kommer det säkert inte som någon överraskning att ja blir utspelsansvarig. Jag gillar att driva frågor, gillar att vrida och vända på saker och ting och är dessutom orädd. Planen och förhoppningen är att jag efter valet ska följa med Kristina till Bryssel som hennes sakkunnige. Jag ser fram emot att få arbeta utifrån den plattform Kristina och Centerpartiet erbjuder -  Att med Kristinas tydliga ledarskap som ram få frihet att ägna mig åt att vrida och vända på viktiga samhällsfrågor.

Att verksamheten inte fungerar på djurskydds- och veterinärenheten på länsstyrelsen i Skåne är knappast någon hemlighet. Länsstyrelsen har själva företagit ett antal utredningar av enheten, och konstaterat att verksamheten inte fungerar. Arbetsmiljöverket har utrett enheteten, och inte heller de var imponerade. Margareta Pålsson deklarerade när hon satt i länsstyrelsens insynsråd att djurskyddet i Skåne är en katastrof. En uppfattning hon utåt inte är lika frikostig med sedan hon blev landshövding. Länsstyrelsen i Skåne ska nu företa ytterligare en utredning av det ickefungerande djurskyddet. Enligt uppgift kommer utredaren sätta sig ner och intervjua samtlig personal på enheten en och en. Det blir alltså ytterligare en massiv utredning av enhet som inte fungerat sedan starten 2009

Illa omtyckta - Av alla
Att verksamheten vid djurskydds- och veterinärenheten inte fungerar är tydligt. Det är ingen hemlighet att personalen vid enheten är djupt illa omtyckt av länets djurägare, av sina egna kollegor på andra enheter samt av sin egen ledning. Personal vid djurskydds- och veterinärenheten i Skåne har medgett för mig att de lägger mer jobb på att förklara sig och marknadsföra sig inom länsstyrelsen än externt.

Egen reklamkampanj i TV4
Med tanke på att djurskydds- och veterinärenheten nyss fått en helt egen reklamkampanj i TV, torde arbetet med att vinna kollegornas acceptans vara sisyfosartat. Nu tillhör jag dock skaran som tror att man vinner acceptans genom att sluta göra en massa fel framför reklamkampanjer. Att TV4 ska visa serien ”Djurskyddsinspektörerna” kommer knappast höja djurskyddsinspektörernas status inom länsstyrelsen. Det är en inte helt orimlig chansning att det kommer bli tvärtom.

TV följer personal ledningen velat sparka
Med tanke på att verksamheten inte fungerar kan man ju finna det anmärkningsvärt att TV4 som sagt valt att följa djurskyddsinspektörerna i just Skåne. Sedan länsstyrelserna tog över djurskyddet från kommunerna har mig veterligen fem djurskyddsinspektörer i hela Sverige varit belagda med utegångsförbud. Fyra av dessa arbetar på länsstyrelsen i Skåne. Minst två av dessa har jag sett i den trailer som rullat för att promota serien. Frågan varför TV4 väljer att följa den djurskydds- och veterinärenhet som fått mest kritik, mestadels intern, i hela Sverige är berättigad. Varför inte välja ett län där verksamheten faktiskt fungerar? Varför välja att följa och lyfta fram inspektörer vars ledning har velat sparka? Kanske har det något att göra med att VD:n i produktionsbolaget är dotter till en gammal landshövding i Skåne?  Kanske har det att göra med att en av djurskyddsinspektörerna på länsstyrelsen i Skåne, ska bo ihop med en som är delaktig i filmproduktionen?

Filmandet ger ledningen magont?
Produktionsbolaget har alltså åkt runt med några av djurskyddsinspektörerna, och filmat. Hade jag tillhört länsledningen hade jag haft ont i magen inför varje avsnitt. Det är nämligen så att kunskapen om vad länsstyrelsen får och inte får göra är större utanför länsstyrelsen än på den. Djurskyddet i Skåne har skaffat sig fiender som med all sannolikhet kommer sitta med kollegieblock och anteckna precis alla fel inspektörerna gör på TV. Och sedan anmäla dem. Djurskyddsinspektörerna har tidigare klarat sig relativt helskinnade tack vare att de råkar jobba på en myndighet, och att ord stått mot ord. Dock urholkar droppen stenen, och om det kommer in en massa anmälningar om övertramp, som dessutom dokumenterats i TV, är chansen mycket större att någon av inspektörerna åker dit.

TV4 plockade bort film
Den här trailern, ja. Jag såg som sagt en trailer för serien. Bara under de två minuter den varade såg jag flera övertramp från länsstyrelsens sida. Med anledning av detta tänkte jag anordna någon form av övertrampsbingo de kvällar programmet går. Efter att TV4 fått frågan om mannen (en enstöring som med största sannolikhet inte vet om att han hängs ut) gett sitt medgivande till att filmas, togs trailern bort. TV4 hänvisade till att klippet låg på vad de kallade kundsight. Underförstått hade TV4 då inget ansvar. Jag slogs dels av att TV4 kan beordra en av sina kunder att ta bort en film från nätet. Jag har inte dem makten över mina kunder… Dels av att det gick så lätt. De bara tog bort den. Det gick för lätt! Hade TV4 varit hundra på att allt stod rätt till i deras produktion, hade det rimligtvis inte gått så lätt.

Ingen film om det inte ser illa ut
TV4 påstår att alla djurägare som visas i programmet har gett sitt medgivande. Jag frågar då vem man ska kontakta om man har kontakt med ett flertal djurägare som blivit filmade utan sitt medgivande. Inget svar från TV4. Jag berättade även att det finns djurägare som ska ha fått till besked att det inte var tillräckligt illa hos dem, så de kom inte med i TV. Samt bad om en kommentar till detta. Någon kommentar gav inte TV4. TV4 svarar inte heller på frågan om mannen som visas i trailern lämnat sitt medgivande. Till slut erbjuder jag TV4 mailkonversationen mellan produktionsbolaget och biträdet till en dam som blivit filmad. Korrespondens som ska visa att TV4 antingen ljuger eller har blivit förda bakom ljuset. Jag ber dem höra av sig. Inget svar.

Erkänner att man klipper till djurägarens nackdel
Igår fick jag höra talas om ytterligare en djurägare som blivit filmad utan sitt medgivande. Samtidigt som det började ryktas om att det skulle bli tv-serie lyckades han få tag i produktionsbolaget. Han frågade om de skulle visa honom i TV. Det skulle de. Detta utan att han lämnat något medgivande. Han frågade om de skulle klippa materialet så att det var till hans nackdel. Vilket produktionsbolaget erkände att de gjorde. Han har nu anlitat advokat som skrivit till produktionsbolaget och förklarat att fan ska ta bofinken om han överhuvudtaget syns i tv.

Jag hade stämt TV4
Det är alltså uppenbart att man filmat djurägare utan att de lämnat sitt medgivande. Produktionsbolaget har dessutom erkänt det många trott men ingen tidigare kunnat belägga – att de klipper till djurägarnas nackdel. Sett från min horisont finns det goda chanser till framgång vid en grupptalan mot TV4 och produktionsbolaget. Sådana här processer tenderar att kosta en hel del pengar. Förlorar man kan det bli riktigt dyrt. Därför drar människor sig oftast för det. I och med att det kan bli rätt många som blivit uthängda i TV4 är det ju möjligt att starta en förening, överlåta sitt krav mot TV4 till föreningen, alla pytsar in stålar för att hålla igång en advokat och sen knallar man till tinget. Förlorar man är det föreningen som får ta kostnaderna för TV4:s advokat. Eftersom den är tom sätts den i konkurrs, och ingen av medlemmarna har tagit någon risk att behöva betala TV4:s rättegångskostnader. Det kan således bli en spännande vår och sommar för både TV4 och länsstyrelsen i Skåne.

Fotnot 1: Jag tänkte faktiskt lägga in en länk till den här bloggen på TV4:s facebooksida. Jag underrättar de jag hänger ut. Något man knappast kan anklaga TV4 för…

Fotnot 2: Om jag har någon journalistkollega som vill ha en bra story har jag mailkonversationer, opublicerat material, beslut att hemligstämpla vad som liknar hämndaktioner mot kritiker, och så vidare. Det är ju jul, och man ska dela med sig.

Människan är ett förunderligt släkte.

Hur länge som helst och trots att man när man skrapat på ytan funnit rikitgt stora frågetecken i utredningarna kring Thomas Quick/Sture Bergwall, har de flesta framhärdat Quicks skyldighet.

Nu verkar vi dock ha kommit till punkten då det inte längre går att hålla emot, och efter gårdagens tv-program om Quick finns det ingen hejd på hur jävligt man kan gå åt Lambertz, Norell, Borgström, Penttinen, Van der Kvast osv. Jag har länge trott att Quick var oskyldig, och jag har personligen inga problem med att starkt ifrågasätta sekten runt Quick. Faktum är att jag är helt övertygad om att flera stycken av de inblandade är idioter. Och då är det inte Quick jag talar om.

Det jag finner intressant är att den allmänna opinionen bara kan skifta ståndpunkt så dramatiskt - Över i stort sett en natt dessutom. Helt plötsligt får de inblandade springa gatlopp. Jag tycker förvisso att det är välförtjänt men människors beteende förbryllar mig. Att det gåt från ytterlighet till ytterlighet.

Att ju längre vi drar en pendel på ena hållet, desto längre kommer den slå på andra är ett faktum. Att det gäller opinionen, och inte bara fysiken, torde mer än väl bevisas av skränet i efterdyningarna av vad som rullat upp i cirkusen kring Quick. Ytterligare en sak som vi svenskar dragit till sin absoluta spets är den svenska modellen och med den, den svenska djurskyddslagen. Två ämnen som i allt större grad diskuteras, och ifrågasätts. Även om jag själv skrivit artiklar om människor som ifrågasatt djurskyddslagen, bekymrar det här mig. Både att vi har en så stark djurskyddslag och att den nu ifrågasätts.

Jag månar om djuren och vill att de ska ha det bra. Samtidigt ser jag att den djurskyddslag vi har inte alltid är grundat på kunskap, inte alltid fungerar i verkligheten och inte alltid värnar djuren. Vi ska inte ha en djurskyddslag som är så stark och vars tillämpning är så lynnig att djurägare drar sig för att ringa veterinären när de har ett sjukt djur. Av rädsla för att åka dit för att de har ett sjukt djur…

Min rädsla är att när det väl blir legio att ifrågasätta den djurskyddslag vi dragit så långt ut på ena hållet, kommer det inte finnas någon hejd i hur långt vi kommer dra diskussionerna på andra hållet. Att ingen kommer lyssna på de som manar till sans. Något som knappast gagnar djuren.

Jag har en förhoppning om ett klimat där vi faktiskt kan prata om djurskyddslagen utan att deltagarna stämplas som antingen djurskyddsaktivister eller djurplågare. Om jag tror på en nyanserad diskussion eller att alla som tidigare stått i ena ringhörnan plötsligt rusar över till andra hörnet, och vi försitter alla chanser till en balanserad djurskyddslag – Det är en annan femma.l

Tydligen ska något fårprojekt i Norrland ha gått över styr. Varken händelsens vara eller inte vara eller själva händelsen som sådan är något jag tänker engagera mig i. Det jag däremot har synpunkter på är LRF:s agerande i det här fallet. Jag har egentligen lovat mig själv att försöka sluta kritisera dylikt. Å andra sidan är jag den dåliga disciplinen personifierad.

Det finns i LRF så kallade omsorgsgrupper. På LRF:s hemsida beskrivs omsorgsgruppernas arbete som väldigt vackert. Till exempel skriver LRF Norrbotten följande på sin hemsida: ”Omsorgsgruppen i Norrbottens län består av ett nätverk av människor med stora hjärtan, öron som är bra på att lyssna och en klarsynthet som kan vara till god hjälp då livet känns tufft. När omsorgsgruppen tex får kännedom om att djurhållningen på en gård försämrats är ambitionen att agera så snabbt som möjligt. Gruppen kan då på eget initiativ ta kontakt med lantbrukaren i fråga och besöka gården tillsammans med de som är bäst skickade att hantera situationen.
Alla i gruppen har givetvis tystnadsplikt.”

Det låter onekligen väldigt vackert men uppenbarligen har inte alla medlemmarna i omsorgsgruppen läst beskrivningen. När tidningen Norrländska socialdemokraten, NSD, började beskriva det här fårprojektet i Tornedalen med rubriker av kvällstidningskaraktär, lät de även LRF:s omsorgsgrupp komma till tals. Medlemmen i omsorgsgruppen, LRF:aren, lantbrukaren och seminören Elaine Björnfot säger följande till tidningen:

”När jag fick information att fåren skriker och är hungriga ute på ön, så ringde jag ägarna och frågade vad de tänker göra åt saken. Det finns ingen bra ursäkt till detta. Har man djur ska de matas och få tillsyn varje dag.”

Enligt NSD underkänner hon hanteringen av djuren och ifrågasätter varför djuren inte för länge sedan är i ladugården. Björnfot fortsätter:

”Det här är alldeles hemskt och djuren plågas. Det har inte funnits bete på lång tid. Det är väldigt upprörande när djur behandlas så här.”

”Jag hoppas att djurägarna får djurförbud. Det här projektet blev fel från början, de har ingen kunskap om djur, det är hemskt när djur plågas”, säger Björnfot.

Jag skiter som sagt i själva händelsen med fåren. Det som stör mig är Elaine Björnfot. Det spelar ingen roll om nämnda fårfarmare suttit och ryckt benen av hundvalpar. Tystnadsplikt är tystnadsplikt. Och har man tagit på sig uppgiften att stötta sina medmänniskor ska de man påstår sig stötta vara säkra på att man inte efter eget gottfinnande vräker ur sig massa skit om dem. Speciellt inte om man låter påskina att man i egenskap av medlem i omsorgsgruppen har bättre insyn än andra, och att med därför är mer vederhäftig i sin kritik/smutskastning/ärekränkning/skvaller.

Vissa har förstånd att i alla fall stå still när de trampat i klaveret men när Björnfot på facebook ifrågasattes för sina uttalanden värkte hon ur sig ännu värre saker om fårfarmarna. Till slut uppfattade jag henne som att hon legitimerade sina uttalanden med att fårfarmarna faktiskt var framgångsrika i andra branscher. De kunde ju hålla sig till det. En från min horisont småaktig inställning. Som parentes kan dock nämnas att begreppet ”den tornedalska avundsjukan” är googlingsbar.

Ungefär samtidigt som Elaine Björnfot verkade ha slut på argument och var rejält inmålad, det är uppenbarligen svårt att förklara varför man i mitt tyckte är så självgod och falsk, togs facebooktråden bort. Jag säger inte att det var hon själv som raderade kritiken mot henne, men det föreligger trots allt ett visst mått av indicier när hon är administratör för forumet där hon fick kritik.

Även om Björnfot visar prov på exceptionellt dålig rutin och omdöme har jag fått bilden att hon inte är ensam om att som delaktig i LRF:s omsorgsgrupper baktala sina medmänniskor, och de de är satta att stötta. Enda skillnaden är att hon inte verkar skämmas för att göra det öppet.

Jag brukar inte kräva folks huvud, men jag hoppas för LRF-medlemmarnas skull att Elaine Björnfot trots vad hon visat tidigare har det goda omdömet att omedelbart avsäga sig uppdraget i omsorgsgruppen. Vem kommer i fortsättningen söka kontakt och stöttning av omsorgsgruppen när sannolikheten är stor att det man sagt i förtroende inte bara kommer hamna på byn - Det kommer även användas emot dig?

Vi måste bli gladare i den här branschen! Ett uttalande som bland mina belackare kan anses som anmärkningsvärt för att komma från mig. Jag har förstått att jag hos vissa anses som butter. Det är jag inte. Däremot blir jag jävligt trött på högtravande, pompöst snack om visioner och jag vet inte allt. Lantbruket är inte i den positionen att vi behöver vackert förpackade visioner om vägen mot visionen om hur vi når trädtopparna. Som det är idag kommer vi långt enbart på att plocka de lägst hängande frukterna. Om nu någon skulle vara uppspelt över en flummig väg mot en flummig vision om ett onåbart mål förstår jag om vederbörande blir stött när jag inte direkt gör vågen, men jag är betydligt närmre den krassa verkligheten.

Som sagt. Det dåliga humöret i branschen är av ondo. Funderar jag lite snabbt kommer jag spontant fram till två humörsänkare. Dels lönsamheten. Dels alla regler. Båda är tillsammans med det dåliga humöret allvarligt för branschens utveckling.

Som jag har förstått det var det roligt att vara bonde på 1960-talet. Skördarna ökade, det hände saker i vår bransch, folk testade nya saker, och humöret verkade inte vara det allra sämsta. Idag har skördeökningarna stagnerat. Inget som förvånar mig dock. Med taskig lönsamhet har folk levt på rost och röta. Man har inte underhållit dräneringarna som man ska. Man har inte underhållsgödslat som man borde. Gödslingsnivåerna är nere på 1950-talets nivåer. Ända fram tills häromåret när det faktiskt blev lite pris på spannmålen, levde dräneringsfirmorna en oerhört tynande tillvaro.

Marks som inte sköts avkastar inte.

De höjda spannmålspriserna blev förvisso kännbara för djurbönderna men för lantbruket som helhet är det inte spannmålspriserna som måste ner – det är priset på animalieprodukter som måste upp. Med de priser vi haft har vi bara skyfflat runt pengar mellan oss. Ingen bransch har råd att utvecklas utan att det flyter in pengar utifrån. Det är dock en annan diskussion.

Spannmålspriserna har dock gjort sitt för humöret på djurbönderna. Just humöret är viktigt. Är man bara på bra humör fixar man det mesta. Är man på dåligt humör spelar det ingen roll hur bra lönsamheten är – det blir ändå inte bra. Och just nu är det deppigt på många ställen.

Så var det de där reglerna. Lantbruket är idag så genomreglerat att verklighet och regler inte alltid längre kan mötas till 100 %. Det finns stunder då verkligheten kräver att man bryter mot reglerna enbart för att det man har ska fungera. När reglerna inte längre ger utrymme att driva ett företag, hur kan de medge utveckling? Utveckling är att testa, att göra något vi inte gjort förut – Att ta ut svängarna. Det kan vi inte idag.

Jag träffar rätt många människor i branschen. Jag har dessutom förmånen att ta många av dem på pulsen. Om ni hade bett mig peka ut några av dem som faktiskt gjort något utvecklande, hade jag fått fundera en stund. De två jag spontant hade kommit på är dels en som vad jag kan förstå inte har så mycket lån på sin fastighet. Han medger själv att det inte är så farligt för honom som har gården i stort sett gratis att testa nya saker. Han testade nya åtgärder för att det var kul, och för att han inte for illa om något av allt det han testade inte föll ut väl.

Nästa kille testade nya metoder för att han tyckte det var kul att bygga nya maskiner. Han trodde inte ens på idéerna som låg till grund för projekten men eftersom det var så kul att bygga nya saker så var han ju tvungen att testa. För honom verkade vägen till färdig maskin vara viktigare än just den färdiga maskinen.

Jag kommer på rak arm på två stycken! Och då träffar jag många! Det båda har gemensamt är att de tycker det är kul att testa nya saker och att deras ekonomi verkar tåla deras testande. Den ene verkar vara så stadd i kassa att han överlever om något test skulle gå fel. Den andre bygger lågbudgetprojekt och vårdar sina skrothögar ömt.

Är det en framåtsyftande bransch jag beskriver när lönsamhet, humör och regler inte medger att de verksamma i branschen tar ut svängarna, testar nya saker och driver utvecklingen framåt?

För er som inte vet om det bor jag på Österlen. Något jag har en aningen ambivalent hållning inför. Det bra är att här är jävligt fint. Det dåliga är att vi av tradition är totalt nerlusade med turister. Det kan säkert låta som att jag ogillar turister, men det är fel. Jag hatar stora delar av dem. Folk blir uppenbart dumma i huvudet när de har semester, och jag förstår att skilsmässostatistiken slår i taket efter semestrarna.

Ehuru emedan har jag noterat att det inte är lika mycket folk och ränner här i år. Och jag gillar det! Inte enbart för att frekvensen turister sjunker, utan för att en trend med sjunkande intresse för att turista på Österlen till slut kommer tvinga kommunen att bry sig om någorlunda om de branscher som inte stavas turism. Simrishamns kommun har nämligen behandlat allt som inte tillhört besöksnäringen extremt styvmoderligt. Det enda som har spelat roll har varit att locka hit några turister på sommaren. Sedan har alla problem ansetts som lösta…

Politiken har varit så paniskt rädd för att stöta sig med någon av de inflyttade pensionärerna som menar att ”vi måste vara rädda om miljön i fiskelägena” att de lagt en död hand över hela kommunen. Begreppet spökstad är inte långt borta när man har sett Simrishamn en fredagkväll i november.

Man har varit så hysteriskt rädd om turismen att allt annat inte bara fått stå tillbaka, utan aktivt motarbetats. Simrishamns kommun ligger på 256:e plats när det gäller företagsklimat. Då kommunen dels helt och hållet fokuserat på att få pensionärer att flytta hit och dels i motsvarande mängd skitit i att värna sina företag finns det i stort sett ingen i arbetsför ålder som flyttar till kommunen. Snarare från. Dels finns det väldigt få jobb eftersom det i kommunen förs en politik som går ut på att driva företagen från kommunen. Dels är utbudet av affärer och fritidsaktiviteter på gränsen till patetiskt. Vilket beror på att ingen vill driva företag i den här kommunen. Ingen vettig människa vill gå den match det innebär att försöka göra något positivt i Simrishamns kommun. Härförleden fick jag höra att man kräver bygglov för trottoarpratare, och med tanke på att vi har en myndighetsnämnd som på fullaste allvar menar att en nedgrävd vattenledning har strandskydd skulle jag inte alls bli förvånad om det stämmer.

Det här har medverkat till att Simrishamn har den äldsta befolkningen i hela Skåne – 48.9 år. Sju och ett halvt år över Skånes snittålder. Nummer två på listan är Båstad. Sedan har vi ett rejält hopp ner till de andra kommunerna.

Att det här är fel linje har i stort sett alla utom ett gäng tjänstemän, politiker och några inflyttade gnällspikar förstått för länge sedan. Det är inte hållbart att använda politiken för att skapa en stad som alternerar mellan att sommartid vara ett Sveriges Florida och vintertid en spökstad. Att turismen minskar och att styret då tvingas inse att alla företag inte är vandrarhem och mäklare torde vara en ynnest att stilla bedja om.

Fotnot: ”Vi måste vara rädda om miljön på fiskelägena” är bara en vacker omskrivning för att när den som uttalar floskeln väl köpt sitt hus på valfritt fiskeläge ska ingen annan få bygga så att dennes havsutsikt störs.